Följaktligen begaf han sig ut till häst nästa
morgon, ledsagad blott af en hvit, som varit
uppfödd bland seminolerna, förstod deras språk
och varor samt merindels tjexstgjort som tolk,
Detogo af inåt en gångstig tom ledde till Neha-
matblabyn. Efter att hafva färdats ungeför-
ligen en half mil, underrättade guvernören sin
tolk om ändamålet med deras färd. Den
sednare, ehuru en djerf man, stannade och
började göra föreställningar deremot. Dein-
dianer, till hvilka de ämnade sig, voro bland
de mest föriviflade och missnöjda af hela na-
tionen. Många af dem voro,gamla, i kriget
grånade män, som blifvit utarmade och brin-
gade till raseri af sina ständiga nederlag, och
gerna skulle offra sina lif för den kära häm-
dens skull. - Han påstod, att om de höllo
krigsöfverläggningar måste det vara för något
förtvifladt ändamål, och att det skulle vara
en säker död att nu våga närma sig dem;
Duval skrattade åt hans farhågor, sade att
han fullkomligt kände den indianska karak-
teren och ej skulle låta afhålla sig från att
fullfölja sin plan. Härmed red han vidare.
Då han kom en balf mil nära byn, tillta-
lade honom åter tolken, och det med en så
darrande röst, att Duval vände sig om och
såg honom i ansigtet. Han var dödsblek,
och nppmanade ännu en gång guvernören att
vända om, emedan de säkerligen skulle blifva
massakrerade om han stode fast i sitt beslut.
Duval upprepade sin föresats att fortsätta
både vägen och planen, men rådde den andre
att återvända, på det ej hans bleka ansigte
skulle förråda hans fruktar för indianerna,
hvilka ej skulle vara sena att begagna sig
deraf. Tolken svarade att han heldre ville
dö tusen dödar, -än att man skulle säga att
han öfvergifvit sin anförare i farans stund.
Duval sade honom då, att han måste tro
get öfversätta allt hvad han komme att säga