all friktion, var att han ganska väl för-
stod att smörja maskineriet. Att Berna-
dotte,. som gjort sin egentliga skola som
statsman under direktoriets tid, och som rik-
tigt kan betraktas som en typisk rep esen-
tant af franska revolutionens karakter sådan
denna under direktorium utbildade sig, ej
blott skulle väl förstå penningens användbär-
het, utan tro allt med denna kunna uträttas,
var äfven naturligt. Huru han straxt efter
ankomsten hit, likasom sedermera jemväl i
Norge, utströdde penningar i millioner, hörer
väl till ett särskildt kapitel, eller hans kor-
ruptionssystem, hvilket vi i det följande få
tillfälle att mer i detalj betrakta, men för
sammanhangets skull med allenastyrelsens
införande måste redan i förväg en flik deraf
här upplyftas.
En bland de märkligare episoderna vid re-
aktionsriksdagen i Örebro 1812, som också
betydligt blottar Carl Johans statskonst och
ställer den i dess rätta dager, var pro-
positionen om de ultramarinska besittnin-
garnes undantagande från rikets drätsel
och ställande under konungens enskilda
styrelse och förvaltning, utan någon redovis-
ning till statsverket. Skenbart och på ytan
gälde propositionen blott Pomern och Sankt
Barthelemy, på botten afsåg den Guadeloupe,
med andemening att denna rika koloni, hvarpå
då redan Carl Johans blickar voro fästade,
skulle på det sättet, en gång afträdd, kunna
förvandlas till hans enskilda domän. De en
faldige riksdagsmännen, lätta att lura och
s-.om alltid villiga att låta lura sig, biföllo
propositionen. Men smulor äro också bröd,
säger ordspråket, och fastän Guadeloupe ännu
icke var bekommet, så voro Barthelemy och
Pomern ej heller att förakta. Den först-
nämda besittningen gaf då, i följd af en lysan-
de handelskonjunktur, stora öfverskotter; Carl
Johan dröjde ej att tillegna sig dem och att
låta penningarne komma :omlopp, dels som
pensioner och arfvoden för gjorda tjenster,
dels såsom gåfvor; och förstlingen af dessa
honorarier eller pensioner räckte han ädelmo-
digt som en smakbit åt ledamöterna af sitt
statsråd, och blott en enda af dessa, justitie-
statsministern grefve Gyllenborg, hade nog
stolthet och hederskänsla att vägra dess mot-
tagande. Dappåtit vient en mangeant, heter
det, och när sedermera ett par år derefter
pomerska domänerna på ett så oförsvarligt
sätt gaspillerades, läto äfven flere af stats-
rådets ledamöter sig väl smaka att få ansen-
liga portioner deraf, ifrån 30,000 till 80,000
rdr. — När maskineriet oljades så väl, var
det också naturligt att det ingenstädes skulle
knarra, att all friktion skulle vara öfvervun-
nen och allenastyrandet gå som en dans.
I noga sammanhang med den af Carl Johan
införda allenastyrelsen står äfven det maktbegär
han i andra riktningar utvecklade. I samma
mån genom regeringens godtycklighet och
planlöshet, motsägelser och osammanhang,
rädsla, slapphet och klenmodiga konsidera-
tions-system samt deraf härflytande förlorad
aktning för styrelse och lag, alla verkliga
förvaltnings-ressorter försvagades, samhälls-
ordningens grundvalar undergräfdes och frön
till upplösning och anarki med fulla händer
utsåddes, — i samma mån var Carl Johan
angelägen att blanda sig i alla detaljer af
administrationen och rycka till sig hvarje
prerogativ, äfven det ringaste, bloit det kunde
medföra inflytelse. Begäret att styra, det kan
utan obillighet sägas, stod precis i omvändt
förhållande till förmågan. Alltsedan Carl XI:s,
ja ända ifrån Axel Oxenstjernas och Chri-
stinas tider hade rikets kollegier, under i öf-
rigt olika statsformer, utgjort de mest makt-
päliggande drifhjulen i hela styrelsemaschi-
neriet, ett slags mellanorganisationer emellan
statens hufvud, regeringen sjelf, och hela
den underordnade emböts- och förvaltnings-
hierarkien; och denna organisation af verk-
ställande makten bibehölls i det väsentliga
oförändrad uti 1809 års regeringsform. Men
för att kollegierna måtte kunna uppfylla detta
vigtiga kall, upprätthålla enhet, sammanhang
och drift i förvaltningen och utöfva verksamt
öfverinseende och kraftfull kontroll öfver de
under dem sorterande konungens befallnings-
hafvande och hela landtregeringen m. m., så
var ock i öfverensstämmelse med denna or-
ganisationsordning dem tillagdt prerogativet
att tillsätta kronofogdar, kronoinspektorer,
häradsskrifvare o. s. v., och äfven på utnäm-
ningar af landshöfdingar, landssekreterare,
landskamrerare, landträntmästare m. fl. utöf-
vade de en väsentlig inflytelse. För att kunna
öka sitt patronage eller personliga inflytande
ryckte Carl Johan tillsättningen af alla tjen-
ster inom den förstnämnda kategorien ifrån
kollegierna till sig, och skilde dessa äfven ifrån
alit egentligt inflytande på befordringarne till
dem inom den andra, hvarigenom hela den
äldre förvaltningsordningen fullkomligt des-
organiserades. Och ej nog med det. Då, i
stället för den på detta sätt desorganiserade
administrationsformen, ministeriella departe-
menter inrättades, och åt föredragande de-
partementscheferne icke uppdrogs det verk-
Barama öfverinseende öfver konungens befall-
ningshafvande och landtregeringen m. m. som
förut. af kollegierna utöfvats, så inträffade den
ännu obehagligare följden, att konungens be-
fallningshafvande och hela landtregeringen i
sjelfva verket blefvo utan all kontroll. Och då
nu härtill kom det sätt hvarpå Carl Johan
under sin långa regeringstid tillsatte särdeles
de högre förvaltningsembetena, landshöfdinge-
platser o. d., eller att aldrig objektiva grun-
der följdes, d. v. s. sjelfva embetenas be-
skaffenhet och fordringar afsågos och derför
ödig skicklighet, förtjenst och fallenhet upp-
I a EE
Te I tsk TRrnkrng
TM rd Cl ft FRA OM SR AN CA I fr JA BR AL Br HR ER RE Br FN Br CR KR BR TR PR KR
då nm
Oo Pre
OO ee MM br me MH OM pr bj I
ia