all friktion, var att han ganska väl förstod att smörja maskineriet. Att Bernadotte,. som gjort sin egentliga skola som statsman under direktoriets tid, och som riktigt kan betraktas som en typisk rep esentant af franska revolutionens karakter sådan denna under direktorium utbildade sig, ej blott skulle väl förstå penningens användbärhet, utan tro allt med denna kunna uträttas, var äfven naturligt. Huru han straxt efter ankomsten hit, likasom sedermera jemväl i Norge, utströdde penningar i millioner, hörer väl till ett särskildt kapitel, eller hans korruptionssystem, hvilket vi i det följande få tillfälle att mer i detalj betrakta, men för sammanhangets skull med allenastyrelsens införande måste redan i förväg en flik deraf här upplyftas. En bland de märkligare episoderna vid reaktionsriksdagen i Örebro 1812, som också betydligt blottar Carl Johans statskonst och ställer den i dess rätta dager, var propositionen om de ultramarinska besittningarnes undantagande från rikets drätsel och ställande under konungens enskilda styrelse och förvaltning, utan någon redovisning till statsverket. Skenbart och på ytan gälde propositionen blott Pomern och Sankt Barthelemy, på botten afsåg den Guadeloupe, med andemening att denna rika koloni, hvarpå då redan Carl Johans blickar voro fästade, skulle på det sättet, en gång afträdd, kunna förvandlas till hans enskilda domän. De en faldige riksdagsmännen, lätta att lura och s-.om alltid villiga att låta lura sig, biföllo propositionen. Men smulor äro också bröd, säger ordspråket, och fastän Guadeloupe ännu icke var bekommet, så voro Barthelemy och Pomern ej heller att förakta. Den förstnämda besittningen gaf då, i följd af en lysande handelskonjunktur, stora öfverskotter; Carl Johan dröjde ej att tillegna sig dem och att låta penningarne komma :omlopp, dels som pensioner och arfvoden för gjorda tjenster, dels såsom gåfvor; och förstlingen af dessa honorarier eller pensioner räckte han ädelmodigt som en smakbit åt ledamöterna af sitt statsråd, och blott en enda af dessa, justitiestatsministern grefve Gyllenborg, hade nog stolthet och hederskänsla att vägra dess mottagande. Dappåtit vient en mangeant, heter det, och när sedermera ett par år derefter pomerska domänerna på ett så oförsvarligt sätt gaspillerades, läto äfven flere af statsrådets ledamöter sig väl smaka att få ansenliga portioner deraf, ifrån 30,000 till 80,000 rdr. — När maskineriet oljades så väl, var det också naturligt att det ingenstädes skulle knarra, att all friktion skulle vara öfvervunnen och allenastyrandet gå som en dans. I noga sammanhang med den af Carl Johan införda allenastyrelsen står äfven det maktbegär han i andra riktningar utvecklade. I samma mån genom regeringens godtycklighet och planlöshet, motsägelser och osammanhang, rädsla, slapphet och klenmodiga konsiderations-system samt deraf härflytande förlorad aktning för styrelse och lag, alla verkliga förvaltnings-ressorter försvagades, samhällsordningens grundvalar undergräfdes och frön till upplösning och anarki med fulla händer utsåddes, — i samma mån var Carl Johan angelägen att blanda sig i alla detaljer af administrationen och rycka till sig hvarje prerogativ, äfven det ringaste, bloit det kunde medföra inflytelse. Begäret att styra, det kan utan obillighet sägas, stod precis i omvändt förhållande till förmågan. Alltsedan Carl XI:s, ja ända ifrån Axel Oxenstjernas och Christinas tider hade rikets kollegier, under i öfrigt olika statsformer, utgjort de mest maktpäliggande drifhjulen i hela styrelsemaschineriet, ett slags mellanorganisationer emellan statens hufvud, regeringen sjelf, och hela den underordnade embötsoch förvaltningshierarkien; och denna organisation af verkställande makten bibehölls i det väsentliga oförändrad uti 1809 års regeringsform. Men för att kollegierna måtte kunna uppfylla detta vigtiga kall, upprätthålla enhet, sammanhang och drift i förvaltningen och utöfva verksamt öfverinseende och kraftfull kontroll öfver de under dem sorterande konungens befallningshafvande och hela landtregeringen m. m., så var ock i öfverensstämmelse med denna organisationsordning dem tillagdt prerogativet att tillsätta kronofogdar, kronoinspektorer, häradsskrifvare o. s. v., och äfven på utnämningar af landshöfdingar, landssekreterare, landskamrerare, landträntmästare m. fl. utöfvade de en väsentlig inflytelse. För att kunna öka sitt patronage eller personliga inflytande ryckte Carl Johan tillsättningen af alla tjenster inom den förstnämnda kategorien ifrån kollegierna till sig, och skilde dessa äfven ifrån alit egentligt inflytande på befordringarne till dem inom den andra, hvarigenom hela den äldre förvaltningsordningen fullkomligt desorganiserades. Och ej nog med det. Då, i stället för den på detta sätt desorganiserade administrationsformen, ministeriella departementer inrättades, och åt föredragande departementscheferne icke uppdrogs det verkBarama öfverinseende öfver konungens befallningshafvande och landtregeringen m. m. som förut. af kollegierna utöfvats, så inträffade den ännu obehagligare följden, att konungens befallningshafvande och hela landtregeringen i sjelfva verket blefvo utan all kontroll. Och då nu härtill kom det sätt hvarpå Carl Johan under sin långa regeringstid tillsatte särdeles de högre förvaltningsembetena, landshöfdingeplatser o. d., eller att aldrig objektiva grunder följdes, d. v. s. sjelfva embetenas beskaffenhet och fordringar afsågos och derför ödig skicklighet, förtjenst och fallenhet uppI a EE Te I tsk TRrnkrng TM rd Cl ft FRA OM SR AN CA I fr JA BR AL Br HR ER RE Br FN Br CR KR BR TR PR KR då nm Oo Pre OO ee MM br me MH OM pr bj I ia