nopel af d. 20 dennes. Man har vidtagit åt
gärder för att öppna inloppet till Sebastopol.
Det försäkras att de i Kertsch tagna under-
Valctensmaschinerna kunna begagnas för detta
andamål, och att de allierade fottorna sedan
skola bombardera mnordsidan. I Sebastopols
katedral har man hållit Te Deum; marskalk
Pelissier var närvarande. En annan kyrka
har blifvit öfverlemnad åt engelsmännen. 9Se-
bastopol har fått fransk garnison. Två rege-
menten hafva blifvit beqvämt herbergerade,
isynnerhet i trakten af Karantänen. Batterier
äro uppförda för att besvara elden från fort
Konstantin. General Bosquets helsotillstånd
är förbättradt; generalerna Trochus och Bour-
backig helsotillstånd ingifver icke vidare nå-
gra farhågor. General Montemart har varit
nödsakad att begifva sig till Konstantinopel
för att vårda sin helsa. Öfverste Magnan är
död. Trupperna emottaga öfverallt marskalk
Pelissier med höga lefverop. På Krim var
alltjemt tal om en expedition till Odessa el-
ler Nikolajew. General dAllonvilles kaval-
Jerikår har återvändt till Baidardalen.
Omer Pascha ankom d. 8 Sept. till Trape-
aunt och inträffade d. 11 Sept. i Batum.
Ur en berättelse af Times korrespondent
hemta vi ännu följande om åtskilligt efter storm-
ningen af Sebastopol: Af alla krigets fasor,
som verlden någonsin skådat, har väl intet varit
rysligare, mera hjertskärande och förfärligt än
Tyska hospitalet i Sebastopol. MHvilka stymp-
ningar den menskliga kroppen kan uthärda
utan att själen flyktar, under det hvarje lem
är krossad och lifvets ström flyter ur hvarje
åder, det kunde man här observera vid hvarje
steg. Den till hospital begagnade ståtliga
byggnaden var i hög grad utsatt för kulor
och bomber, som gingo öfver Redan, och för
de skott, som riktades emot kasernbatteriet,
samt visar på väggar, tak, fönster och dörrar
talrika och tydliga spår efter en häftig be-
skjutning. Då jag inträdde genom en af dör-
rarne, visade sig för mina ögon ett skådespel
som, Gud vare lofvad, väl sällan någon men-
niska förut fått se. I ett långt, lågt, hvälft
rum, hvars tak uppbars af fyrkantiga pelare,
och i hvilket söndriga fönster utan rutor in-
släppte en matt skymning, lågo de sårade
Tyssarne, som deras fältherre öfverlemnat åt
vår barmhertighet. Men hvad säger jag: de
sårade? Nej, de döda, de förruttnade och
förtärda liken efter soldater, gom man i deras
nöd utan att efterfråga dem lemnat utan
vård, så trångt sammanpackade som möjligt,
på det döden måtte taga dem. Några lågo
nakna på golfvet, andra på ett uselt halm-
läger eller eländiga sängar, genom hvilka det
med ämnen till förruttselse blandade blodet
utsipprade och droppade ned på golfvet. För
öronen hade de dånet af fästningsverk som
sprängdes i luften, af kulor och bomber som
slogo in tak och stenväggar, handgevärsel-
dens pipande och knattrande; de voro öfver-
leranade åt ett förfärligt öde. Mången kunde
ha blifvit räddad om han blott fått åtnjuta helt
vanlig skötsel. Mången läg ännu lefvande
med sina sår uppfyllda af maskar. Mången,
som det omgifvande skådespelet gjort nästan
vansinnig eller drifvit till ett förtvifladt för-
sök att söka undfly detsamma, hade rullat
ned under sängarne och stirrade på den för-
bigående som iskall vandrade framåt. Mången
återigen tycktes ej tänka på annat än attför-
sona sig med himlen. Mången som låg
der med sönderkrossade och afbrutna ben och
armar och ur hvars kött benskärfvorna fram-
trängde, bad om hjelp, vatten, föda, medli-
dande eller pekade, ifall han var nära döden
eller genom sina sår beröfvad förmågan att
tala, på de dödliga såren. Någras ställning
var så rysligt fantastisk, att man fastnagla-
des på platsen af ett slags hemsk förtrollande
rysning, Är det möjligt att denna blodiga
röra af kläder och hvita benstycken en gång
var. ett menskligt väsen eller att dessa för-
ruttnade köttstycken en gång hyst en men-
niskosjäl? Tanken på svaret på denna fråga
är förfärlig. Mångas lik voro i otrolig grad
uppsvällda och deras anletsdrag hade antagit
jättelika dimensioner; ögonen tycktes vilja
skjuta ut ur sina hålor, tungan hängde svart
ut ur munnen, fast omsluten af tänderna, som
i dödsryckningarne hade bitit sig in i den.
Det var en gräslig anblick. I ett af dessa
förfärelsens hemvist, ty det voro flera sådana,
funno vi några döda och några lefvande en-
gelska soldater, deribland också den arme
kapten Vaughan vid 90:de regementet, som
sedan också dukat under för sina sår. De
flesta af dessa hade blifvit sårade den 8 Sept.,
många kanske redan den 7, ja en del hade
kanske legat ännu längre på detta rysliga
ställe. Under återtågets ifver tyckas mosko-
viterna hafva ditfört de döda för att skaffa
dem ur vägen, och då återtåget var försäk-
radt bekymrade man sig ej vidare om de så-
rade., — Times uppgifver enligt en annan
berättelse att de döda och sårade som på-
träffats i detta hospital uppgått till ungefär
1000.
Det liktal marskalk Pelissier höll öfver sin
adjutant Cassaigne lydde sålunda:
Mina herrar! Hara stor en triumf, huru herrlig
en framgång än må vara, så äro de dock alltid smär-
tande om de måste köpas med stora offer. General-
staben, till hvilken jag städse med stolthet skall er-
inra mig att hafva hört, har lidit svåra förluster,
som ej nog kunna beklagas: kapten Laboissidre, kap-
-ten de Lahitte, major Lefebvre och den tappre öfver-
ste Cassaigne, alla fyra unga förhoppningsfulla offi-
esrare, hafva stupat framför fienden såsom offer för
sin pligt. Vi beklaga dem alla, men jag beklagar
ännu mer än ni, mina herrar, förlusten af öfverste
Cassaigne, som var min adjutant under den tid jag
varit general, som städse stod vid min sida, som fort-
farande skulle åtfölja mig på min militäriska bana.
Cassaigne, som jag älskade såsom en son, som en
gång på mig skulle tillsluta ögonen, följes i dag af
mig till grafven. Hans död försänker icke blott mitt