samt sätta sig. Då han gjort detta, kastade
han ögonen omkring sig, och då han ej var
seblef någon gondolier; sade han:
lvem skall ledsaga 0ss?
oJag, svarade hon, i det hon fattade åran
med kraftig hand.
jä Låt hellre mig ...
Ene. Österrikiska händer känna ej Vene-
igs åra.s
EiOch gifvande gondolen en kraftig stöt, sköt
hon fram den som en pil på kanalen. Inom.
få ögonblick voro de långt från palatset.
Frans, som af den okända väntade en förkla-
ring öfver hennes vrede, förvånades och oroa-
des af att se henne iakttaga tystnad.
Hvart gå vi?. frågade han efter ett ögon-
blicks besinnande.
Dit ödet förer 08s,, svarade hon med dy-
ster stämma; och likasom dessa ord Jlifvade
hennes vrede, började hon ro häftigare är
förut. Gondolen, lydande pästötningen af
hennes kraftiga hand, tycktes flyga på vatt-
net. Frans såg skummet med bländande ha-
stighet löpa längs båtens sidor, och skeppen
som lågo i deras väg flydde bakom dem,
liksom moln drifns af orkanen. Snart tjock-
nade mörkret, blåsten tilltog och den unge
mannen hörde ingenting annat än vågornas
sqvalpande och vindens hvinande i sitt hår;
han såg framför sig ingenting annat än den
stora hvita skuggan af sin följeslagarinna i
mörkret. Stående i bakstammen, med hän-
derna på åran, håret utspridt öfver axlarne
och hennes långa hvita klädning i oordning
fladdrande för vinden, tycktes hon mindre
vara en qvinna än skuggan af en skeppsbru-
en på det stormande hafvet.
var äro vi? utropade Frans häftigt.
EoKaptenen är rädd., svarade den okända
med ett hånlöje.
Frans svarade ej. Han kände att hon hade