HbJag är en älskare af skönheten. Är ni bland dem hvilkas våldsamma kärlek kränker den fria skönheten, eller bland dem som knäfalla för den fångna skönheten och begråta den med sina tårar? Då nätternas konung ser rosen gladt blomstra under vindens milda fläktar, utbreder han vingarne och sjunger; då han ser henne vissna under stormens brännande il, gömmer han sitt hufvud under vingen och suckar. Så äfven min själ.n Följ mig då, ty du är en af mina trogne., Och fattande den unge mannen vid handen, förde hon honom mot kyrkan. Då han kände den okändas kalla hand trycka sin och såg henne vända sig mot portalens mörka fördjupniog, erinrade han sig ofrivilligt de hemska historier man berättat honom, och hasigt, fattad af en panisk förskräckelse, stannade han. Masken vände sig om, fästade en forskande blick på följeslagarens bleka anlete och sade till honom: Ni är rädd? Farväll Derefter, släppande hans hand, aflägsnade hon sig med stora steg. Frans kände blygsol öfver sin svaghet, och störtande fram till henne fattade ban isin ordning hennes hand, yttrande till henne: (FNej, jag är icke rädd. Låtom oss gå. ; Uan att svara fortsatte hon sin gång. Men i stället att vända sig mot kyrkan fördjupade hon sig i en af de små gstor som leda till torget. Månen var bortskymd, och ett fullkomligt mörker herrskede öfver staden. Frans såg knappt hvar ban satte sin fot och kunde ej urskilja något i de djupa skuggor som på alla båll omgåfvo honom. Han följde blindt sin ledsagarinna, som deremot ganska väl tycktes känna sin väg. Tid efter annan framsmö a ljusglimtar igenom molnen oc brädden af en kanal, en FD