HbJag är en älskare af skönheten.
Är ni bland dem hvilkas våldsamma kär-
lek kränker den fria skönheten, eller bland
dem som knäfalla för den fångna skönheten
och begråta den med sina tårar?
Då nätternas konung ser rosen gladt blom-
stra under vindens milda fläktar, utbreder han
vingarne och sjunger; då han ser henne vissna
under stormens brännande il, gömmer han
sitt hufvud under vingen och suckar. Så äf-
ven min själ.n
Följ mig då, ty du är en af mina trogne.,
Och fattande den unge mannen vid handen,
förde hon honom mot kyrkan. Då han kände
den okändas kalla hand trycka sin och såg
henne vända sig mot portalens mörka för-
djupniog, erinrade han sig ofrivilligt de hem-
ska historier man berättat honom, och ha-
sigt, fattad af en panisk förskräckelse, stan-
nade han. Masken vände sig om, fästade en
forskande blick på följeslagarens bleka anlete
och sade till honom:
Ni är rädd? Farväll
Derefter, släppande hans hand, aflägsnade
hon sig med stora steg. Frans kände blyg-
sol öfver sin svaghet, och störtande fram till
henne fattade ban isin ordning hennes hand,
yttrande till henne:
(FNej, jag är icke rädd. Låtom oss gå.
; Uan att svara fortsatte hon sin gång. Men
i stället att vända sig mot kyrkan fördjupade
hon sig i en af de små gstor som leda
till torget. Månen var bortskymd, och ett
fullkomligt mörker herrskede öfver staden.
Frans såg knappt hvar ban satte sin fot och
kunde ej urskilja något i de djupa skuggor
som på alla båll omgåfvo honom. Han följde
blindt sin ledsagarinna, som deremot ganska
väl tycktes känna sin väg. Tid efter annan
framsmö a ljusglimtar igenom molnen
oc brädden af en kanal, en
FD