STOCKHOLM, den 6 Sept. Danmarks ställning och utsigterna för en nordisk union. IL. Tisdagens post medförde den umderrättelsen att frågan om helstatsförfattningen redan blifvit bragt till sitt sista stadium. Sedan riksdagens båda afdelningar antegit det vilkorliga grundlagsändringsförslaget, har premierministern meddelat landsthinget det af ministeren uppgjorda helstatsförslaget och tillika föreslagit att riksdagen efter inhemtad känne-. dom derom imåtte besluta att beslutet om grundlagens inskränkning till att blott gälls för konungarikets särskilda angelägenheter måtte träda i kraft på samma gång som regeringen utfärdar denna helstatsförfattning. Ministerer har vid detta tillfälle icke försummat att vidtaga åtgärder och försigtighetsmått, hvarigenom den trott sig kunna befordra framgången af sitt förslag. Den har först vändt sig till landsthinget, der utsigterna att få saken genomdrifven äro störst, i hopp att folkethinget, sedan saken hunnit s3 långt icke skall i sista stunden våga taga på sig hela ansvaret för en vägran. Det långa föredrag, bvarmed premierministern beledsagade sitt andra. gande och i hvilket han redogjorde för de principer på hvilka helstatsfösslaget är bygdt, torde näppeligen ha öfvertygat någon af för slagets motståndare om dess konstitutionells karakter och dess antaglighet. De statistiska beräkningar han framställde, och enligt hvilka valmänaens antal inom konungariket skulle komma att uppgå till 12,000, voro blott helt lösliga och godtyckliga sannolikhets-kalkyler. som endast tjenade till att ytterligare bevisa, att valrätten till helstatsrepresentationen blott skulle komma att utöfvas af en ringa bråkdel (på sin höjd en tjugondedel) af det antal sjelfständiga och myndiga personer, som nu genom Danmarks rikes grundlag äro berättigade att deltaga i valen till folkrepresentanter. I afseende på helstatsförslagets öfriga lyten: representationens saknad af initiativ i lagstiftningen, regeringens rätt att undandrags en af densamma sjelf framlagd och af representationen antagen lag sin sanktion, fastställandet af en normalbudget, hvarigenom regeringen endast i och för extraordinära penniagbehof blir beroende af riksrådet, den regeringen ensam förbehållna rätt att bestämmes gränserna för de högsta regeringsauktoriteternas verksamhet o. s. v. — allt detta försvarades hufvudsakligen på grund af de skrupler som måste göra sig gällande i afseende på hertigdömena, och förordades på ett sät: som icke var egnadt att öfvertyga någon att, såsom premierministern påstod, meningen verkligen vore att uppföra en konstitutionell statsbyggnad. Större intryck gjorde utan tvifvel det kongl. bref, som för landsthinget upplästes och hvari, till lugnande af de farhågor för tryckfriheten som i anledning af helstatsförslaget på sista tiden blifvit yttrade, den försäkran afgafs, att det vore konungens liksom ministårens mening att alla de politiska och medborgerliga friheter som icke utur grundlagen blifvit inrymda i helstatsförslaget, skola förblifva fortfarande ställda under konungarikets särskilda riksdags värn och lagstiftningsrätt. ZiHvad som dock tvifvelsutan gjorde det största intrycket på riksdagens ledamöter var den förklaring premierministern på hela ministerens vägnar afgaf, att om icke riksdagen nu genom att besluta grundlagsändringarnes trädande i kraft gåfve regeringen rätt och möjlighet att oktroyera helstatsförfattningen, vore en lösning af författningsfrågan på grundvalen af kungörelsen af den 28 Januari 1852 omöjlig och ministeren måste afträda. Man har nu så vant sig vid att antaga det mellanting af program och grundlag, som gafs i nämnde kungörelse, såsom någonting så oundvikligt, att ganska många af de nationeltliberale hissna, när de tänka sig denna grundval borttagen, och anse ett återvändande till förhållandena före denna kungörelse och till den sakernas ordning, som förut var afsedd, såsom en komplett omöjlighet äfven under de utomordentliga förhållanden hvari Europa för närvarande befinner sig. Tanken på ministårens afträdande är också egnad att inge ora farhågor, då man endast tror sig kunna nta en mera reaktionär minister och då un) der förhandlingarne ora grundlagsändringsförslaget ministåren eller des3 närmaste vänner låtit undfalla sig flera vinkar derom, att en vägran från riksdagens ssida kan ha till följd att de holsteinska grefvarne åter komma till styret, att riksdagen blir räknad till de representativa församlingar, tillsammans med hvilka regering och ordning icke kunna beståp, och att samma kur kommer att begagnat som efter tyska förbundsdagens ordination blifvit använd i Hannover. Dessa omständigheter göra utgången mycket oviss och skola utan tvifvel göra debatterna både i landsthinget och folkethinget ytterst lifliga. En stor del ledamöter af det liberala partiet skall komma i vånda och tvekan och : väga mot hvarandra å ena sidan öfvertygelsen om helstatsförslagets oduglighet, å den andra fruktan för det tillstånd: som kan bli en följd af dess förkastande och ministerens afgång, samt skyggheten för att taga på sitt ansvar de politiska följder som kunna häörflyta af förslagets förkastande. Men skulle sålunda, hvilket vi icke anse osannolikt, efter en hårdnackad kamp på riksi Inn Ah dan RET RAA RR RR