Nu inträdde-ett ögonblicks tystnad,
Det är likväl tid att jag åtefvänder hem;
mumlade den vackre Victor, och han. uppre-
ste sig till hälften, stödjande sig på armbå-
en. Å
g Dröj ännu ett ögonblick, sade Acoulina
med bönfallande röst.
sHvarför skall jag dröja? Jag har redan
sagt dig farväl... Hvad är det väl mera?e
Vänta,, bad Acoulina.
Vietor sträckte åter ut sig och började
hvissla. Under några minuter lyfte Acoulina
ej sina blickar ifrån hans ögon, dem han
hade nästan tillslutit. Det var mig lätt at:
märka, det hon småningom blef upprörd:
hennes läppar skiftade färg, hon bleknade och
rodnade flera gånger... hennes hjerta syn-
tes vara myckdt beklämdt.
sVictor Alexandrytsch:, sade hon slutli-
gen med bruten röst, det är syndigt af er;
ja, det är stor synd, Gud är mitt vittne. . .
Hvad är det som är syndigt? Hvad pra-
tar du för slag ? svarade han, rynkande ögon-
bryn:n. Derpå satte han sig upp och vände
sig emot Acoulina.
Ja, ni syndar, Victor Alexandrytsch. Det:
är er pligt att säga mig ett uppmuntrande ord
nu i skilsmessans stund; deremot säger ni
ingenting, icke ett enda litet, godt ord åt mig,
arma flicka, arma öfvergifna.. ;
Nå, men hvad vill du. då att jag skall
säga dig?
Hvad vet jag? Ni kan tala då ni vill,
Victor Alexandrytsch. Ni skall resa, och ni
säger mig ingenting?... Och på hvad sätt
har jag gjort mig förtjent-af detta?
Så besynnerlig du är! Hvad kan jag göra
vid den saken ?
Ett Jitet vänligt ord är likväl lätt sagdt.s
Se så, du tuggar oupphörligt om ett oeh