Nu inträdde-ett ögonblicks tystnad, Det är likväl tid att jag åtefvänder hem; mumlade den vackre Victor, och han. uppreste sig till hälften, stödjande sig på armbåen. Å g Dröj ännu ett ögonblick, sade Acoulina med bönfallande röst. sHvarför skall jag dröja? Jag har redan sagt dig farväl... Hvad är det väl mera?e Vänta,, bad Acoulina. Vietor sträckte åter ut sig och började hvissla. Under några minuter lyfte Acoulina ej sina blickar ifrån hans ögon, dem han hade nästan tillslutit. Det var mig lätt at: märka, det hon småningom blef upprörd: hennes läppar skiftade färg, hon bleknade och rodnade flera gånger... hennes hjerta syntes vara myckdt beklämdt. sVictor Alexandrytsch:, sade hon slutligen med bruten röst, det är syndigt af er; ja, det är stor synd, Gud är mitt vittne. . . Hvad är det som är syndigt? Hvad pratar du för slag ? svarade han, rynkande ögonbryn:n. Derpå satte han sig upp och vände sig emot Acoulina. Ja, ni syndar, Victor Alexandrytsch. Det: är er pligt att säga mig ett uppmuntrande ord nu i skilsmessans stund; deremot säger ni ingenting, icke ett enda litet, godt ord åt mig, arma flicka, arma öfvergifna.. ; Nå, men hvad vill du. då att jag skall säga dig? Hvad vet jag? Ni kan tala då ni vill, Victor Alexandrytsch. Ni skall resa, och ni säger mig ingenting?... Och på hvad sätt har jag gjort mig förtjent-af detta? Så besynnerlig du är! Hvad kan jag göra vid den saken ? Ett Jitet vänligt ord är likväl lätt sagdt.s Se så, du tuggar oupphörligt om ett oeh