på detta ljud igenkänna den årstid och den
månad af året hvari man befann sig.
EjDet var icke det glada och leende prass-
landet af de med safve belastade qvistarne,
söm på våren slå ut i späda blad; det var
icke sommarens veka sus och långa hvisk-
ningar; det var icke heller det rädda, kalla
sorlet och hvinandet vid slutet af hösten; det
vär ett oupphörligt mumlande och pladder med
lig röst, liksom i sömnen. Knappt hade ännu
blåsten på trädens högsta toppar tryckt ett spår
af ein verksamhet: det inre af den lilla lun-
den var uppfyldt af ångor utaf regnet och
vexzlade utseende alltefter som solen sken
eller molnen undanskymde dess strålar: När
golen bröt fram, var atmosferen liksom för-
trollad, luffen tycktes 1le;. björkarnes höga,
hvitasktiga stammar, som stodo temligen nära
hvarandra, antogo plötsligt en silfverglans;
bladen, hvilka solen redan emaljerade, lyste
såsom dukatguld, och de rikt krusade orm-
bunkårne, hvilka redatt börjet antaga sina
böstförger, soma närma sig till den mogna druf-
vana, svajade på sina stjelkar och stodo så
titt intill hvarandra, att de nästan tycktes ut-
göra ett förtjusande helt, Då himlen ånyo
höljdes i moin, återtog allting inom få ögon-
blick sin blåaktiga skiftning; alla lifliga färger
voro plötsligt försvunna; björkarne förblefvo
hvit2, men med en hvithet utan glans, hvita
som ryfallen snö, på hvilken ännu ingen af
vintersolens kalla strålar blickat; vidare hade
duggregnet småningom omärkligt samlat sig
på bladen och efterhand betickt dem alla raed
sina yfterst små vattenperlor. Björklöfven!
voro ännu nästan alldeles gröna, ehuru de
hade märkbart bleknat; endast här och der
syntes ett fullkomligt gult eller rödt blad,
och det var en glädje att se huru det glänste
mot solen, när dess strålar oväntadt banade
sig väg till detsamma, genom det täta risslet