på detta ljud igenkänna den årstid och den månad af året hvari man befann sig. EjDet var icke det glada och leende prasslandet af de med safve belastade qvistarne, söm på våren slå ut i späda blad; det var icke sommarens veka sus och långa hviskningar; det var icke heller det rädda, kalla sorlet och hvinandet vid slutet af hösten; det vär ett oupphörligt mumlande och pladder med lig röst, liksom i sömnen. Knappt hade ännu blåsten på trädens högsta toppar tryckt ett spår af ein verksamhet: det inre af den lilla lunden var uppfyldt af ångor utaf regnet och vexzlade utseende alltefter som solen sken eller molnen undanskymde dess strålar: När golen bröt fram, var atmosferen liksom förtrollad, luffen tycktes 1le;. björkarnes höga, hvitasktiga stammar, som stodo temligen nära hvarandra, antogo plötsligt en silfverglans; bladen, hvilka solen redan emaljerade, lyste såsom dukatguld, och de rikt krusade ormbunkårne, hvilka redatt börjet antaga sina böstförger, soma närma sig till den mogna drufvana, svajade på sina stjelkar och stodo så titt intill hvarandra, att de nästan tycktes utgöra ett förtjusande helt, Då himlen ånyo höljdes i moin, återtog allting inom få ögonblick sin blåaktiga skiftning; alla lifliga färger voro plötsligt försvunna; björkarne förblefvo hvit2, men med en hvithet utan glans, hvita som ryfallen snö, på hvilken ännu ingen af vintersolens kalla strålar blickat; vidare hade duggregnet småningom omärkligt samlat sig på bladen och efterhand betickt dem alla raed sina yfterst små vattenperlor. Björklöfven! voro ännu nästan alldeles gröna, ehuru de hade märkbart bleknat; endast här och der syntes ett fullkomligt gult eller rödt blad, och det var en glädje att se huru det glänste mot solen, när dess strålar oväntadt banade sig väg till detsamma, genom det täta risslet