HIULTSALS AAA AMIGA UBS UVIGTt vg BM UT
begge undervisningssystemerna varit förderf-
liga, ej genom det hvari de skilja sig, men
genom det som för dem begge är gemen-
samt. Ja, det är min öfvertygelse, dessa
begge undervisningssystemer ha en sak med
hvarandra gemensam, och denna sak är miss-
bruket af de klassiska studierna, och det är
härigenom som begge gifvit en förvänd rikt-
ning åt landets sunda folkopinion och mora-
liska känsla. De skilja sig deruti, att den
ena gör det religiösa, den andra det filoso-
fiska elementet till det förherrskande; men
dessa elementer, långt ifrån att hafva anstif-
tat det onda hvarför man beskyller hvaran-
dra, ha snarare motverkat och förmildrat det.
Vi hafva dem att tacka: för att vi ej äro lika
mycket barbarer som de barbarer dem lti-
nismed oupphörligt framställer oss till en
föresyn- och dem han vill att vi skola söka
efterliknä.
För att göra min tanke fullt begriplig, ber
jag att få använda en hypotes som måhända
skall synas något vågad. Jag antager då att
det någonstädes hos antipoderna finnes en
nation som, hatande och föraktande allt ar-
bete, grundat hela sin existens på rofferi från
de närgränsande folken: samt på slafveriet.
Denna nation har bildat sig en politik, en
moral, en religion, en allmän opinion i öf-
verensstämmelse med den brutala grundåsigt
som bevarar och utvecklar dess makt. Sedan
Frankrike gifvit presterskapet monopol på
ungdomens uppfostran, visste detta ingen
bättre utväg än att skicka hela franska
ungdomen till detta folk, att lefva dess
lif, inspireras af dess känslor, entusiasmeras
af dess ider, med ett ord inandas dess idsr
som luften. Det drar blott försorg om att
hvarje elev vid afresan är försedd med en
liten bok kallad Nya Testamentet. De så upp-
fostrade. generationerna återkomma till fäder-
nejorden; en revolution utbryter; man kan
lätt tänka sig, hvilken rol de deri skola spela.
Då staten kommit i erfarenhet häraf, tar
den undervisningsmonopolet från presterska-
pet och öfverlemnar det åt universitetet. Uni-
versitetet, troget traditionerna, skickar äfven i
gin tur ungdomen till antipoderna, till det af
rof lefvande, slafegande folket, sedan det lik-
väl först försett dem med en liten bok, kal-
lad Filosofien. Fem eller sex på detta sätt upp-
fostrade generationer ha knappt återsett fä-
dernejorden förr än en ny revolution utbri-
ster. Uppfostrade i samma skola som sina
föregångare, visa de sig äfven som dem vär-
dige medtäflare. Nu uppkommer krig mel-
lan monopolinnehafvarne. — Det är er lilla
bok som anstiftat det onda, säger prester-
skapet. — Nej, det är er, svarar universitetet.
Nej, mina herrar, edra små böcker ha in-
gen del i allt detta. Hvad som verkligen
vållat det onda är den besatta idn ni begge
fått och satt i verket att skicka franska ung-
domen, som är ämnad till arbete, fred och
frihet, att insupa och mätta sig med känslor
och åsigter, tillhöriga ett folk af röfvare och
slafvar.
Jag påstår sålunda; att de samhällsförstö-
rande läror, gom man gifvit namn af socia-
lism och kommunism, äro en frukt af den
klassiska undervisningen, den må nu utdelas
af presterskapetr eller universitetet. Jag til-
lägger, att studentezamen (le baccalaurgat)
skall tvinga de skenbart fria skolor, hvilka,
gom man säger, skola uppstå med anledning
af. denna lag, att meddela sina elever de
klassiska språken. Det är af denna orsak
jag begär afskaffandet af de akademiska gra-
derna.
Man prisar mycket latinets studium som
medel att utveckla intelligensen; det är ren
konventionalism.. Grekerna, som ej lärde la-
tin, saknade ej) intelligens, och vi finna ej
att de franska qvinnorna äro i saknad deraf,
lika litet som af sundt förnuft. Det vore i
sanning förunderligt om menniskoanden en-
dast genom att gå i en falsk rikning skulle
kunna vinna kraft och styrka; och skall man
då slärig NA begripa att denna fördel, om
den ver a finnes till, hvilke: är högst
proble atiskt, väl dyrt köpes, då man med
8 gamle romarnes språk ingjuter i Frank-
rikes. själ deras ider, deras känslor, deras
äskäådningsätt och en Karrikatyr på deras se-
der.
Allt sedan Gud öfver menniskorna uttalat
domen: I skolen äta edert bröd i edeit an-
letes svett, är existensen och omsorgen om
deså uppehållande för dem en så stor, så
uppslukande angelägenhet, att deras seder,
deras vanor, deras åsigter, deras moral, deras
sdeiala anordningar ej kunna undgå att förete
störa olikheter, allt efter de olika medel de
använda att sörja derför. Ett folk som lefver
af jagt kan ej likna ett folk som lefver af
fiske, lika litet som en nation af herdar kan
likaa en nation af sjöfarare. Men dessa åt-
skilnader äro ämnu ingenting i jemförelse med
den som förefinnes, emellan två folk, af hvilka
det ena lefver af arbete, det andra af rofferi
och plundring. Ty emellan jägare, fiskare,
herdar, jordbrukare, handlande, fabrikanter
är det gemensamt, att de alla söka tillfreds-
ställa sina behof genom den verksamhet som
de utöfva på tingen. Hvad de önska lägga
under sitt välde är naturen. Men de menni-
skor, som grunda sitt uppehälle på plundring,
utöfva sin verksamhet på andra menniskor;
hvad de ifrigt önska att beherrska är deras
likär. För att mefitiiskorna skola kunna lif-
nära sig är det nödvändigt att de på naturen
utöfva denna verksamhet som kallas arbete.
Det är. möjligt att frukterna af denna verk-
sämhet komma den nation till godo som öf-
verlemnar; sig deråt, men det är också möj-
ligt att de i andra band och på våldsam väg
komma ett annat folk till godo, som upphbäfi
sig till herrskare öfver det arbetande folket.
Jag kan här ej utveckla hela denna tanke,
men om man väl öfvertänker saken, skall man
komma till den öfvertygelsen, att två sam
hällsbildningar, som äro försatta i så mot-
satta Jägen, måste skilja sig från hvarandr:
i-allt, i seder som i vanor, i åsigter som i
samhällsförfattning, i moral som i religion,
och till den grad, att sjelfva de ord, som äro
ämnade att uttrycka de mest fundamentala