inrymdt åt latinet, såsom den enda saliggörande grundläggningen för en bildad uppfostran. FEMedan chefen för ecklesiastikdepartementet sålunda egnar den frihet, som för en tid medgifves honom från den öfverväldigande massan af löpande ärenden hvaraf hans portfölj företrädesvis är uppfylld, åt utarbetandet af en ny organisation, och derunder sannolikt går till råds med sådana män som kunna stödja honom med sin erfarenhet och stärka honom i hans åsigter; medan skolans vänner ifrigt och oroligt vänta att erfara, huruvidt den nya organisationen kommer att utföras i den riktning Rikets Ständer önskat och den allmänna meningen kraftigt yrkat, det vill säga såsom en statens inrättning attiförsta rummet bereda sin ungdom en allmänt medborgerlig uppfostran, hvarpå sedan den lärda eller den praktiska specialundervisningen lättare kan byggas, eller huruvida den gamla latinslendrianen skall upphöjas till rang och värdighet af reglerande princip; tro vi det hvarken utan intresse eller utan nytta att, i stället för ett återupprepande af allt hvad i detta ämne varit förut yttradt, vädja till andra länders erfarenhet och låta höra hvad en af samtidens största skriftställare och statsmän yttrat om skolundervisningens förhållande till det oftentliga och medborgerliga lifvet i ett af Europas största, rikaste och mest civiliserade samhällen. Bland de inre reformer, soro för fem eller sex år sedan sysselsatte den nyskapade franska republikens lagstiftande församling, var undervisningsfrågan en af de mest brännande, ehuru den beklagligtvis icke fann en med förändrade tidsbehof öfverensstämmande lösning, emedan det folk som i en minut vänder upp och ned på hela sitt statsskick, besynnerligt nog, vid de flesta tillfällen ådagalagt en skriande oförmåga att utrota urgamla fördomar och afhjelpa förändrade missbruk i enskilda. förvaltningsgrenar. Man hade börjat inse att det var från den ihåliga s. k. klassiska uppfostran, hvilken fullproppade de unga sinnena med forntidens samhällsidealer, alltför litet passande för en fredlig och arbetsam tidsålder, utan att gifva dem den riktning åt de fredliga yrkena och de kunskaper för deras bedrifvande, hvilka verka så helsosamt på samhällenas lugn och stabilitet, — man började inse, säga vi, att det var från denna allmänna, sväfvande och från det praktiska lifvet lösryckta s. k. bildade uppfostran zom omstörtningarnes möjlighet i första rummet utgick. Man fann att det ej kunde vara på annat sätt, då sjelfva den tidigaste uppfostran gick ut på att, med full ständigt förbiseende af det närvarande, dess intressen, dess ordning och desscbehof, stegra ungdomens hänförelse för forntidens republikanskt sjelfsvåldiga statsformer, hvilande, ej såsom hos 033 på det fria, fredliga arbetet, på allas likhet inför lagen; utan. på de. fria klassernas emancipation både. från arbete och lag och på tillvaron af ett slafstånd, en pariakast, hvilken ej blott var i saknad af medborgerliga, men äfven raf de enklaste menskJiga rättigheter. Man fann i den första zevolutionens gräsligheter en trogen återspegling af barnasinnets grymma oaflåtliga mättande med sagorna om en Tiberius, en Nero, en Caligula, liksom de då i Franrike moderna romerska namnen och drägterna i det yttre förrådde arten af generationens andliga näring. Man började begripa, att den allmänna irreligiositeten och likgiltigheten till en icke ringa deb var em sjelfföljd af den klassiska uppfostran, som för den späda och bildbara inbillningen upprullade tusentals förledande taflor af antikenspersonifierade naturkrafter och passioner, af Zeus, Apollo, Venus eller Merkurius, tusentals besmittande äfvertyr ur dess lasciva mytologi, innan ännu förståndet var moget att mottaga de första klara begreppen om kristendomens Gud och den försoning hans nåd beredt de syndfulla menniskorna, innan ännu hjertat och viljan blifvit bildade att älska och omfatta denna religions höga och heliga sedolära. Det ver icke af de professionella kyrkans män, hvilka i tider och i alla länder kämpat för den hedniska klassiciteten, utan af de så kallade pekonomisterna, denna nationalekonomiska skola, som genom: utbredande af sundare statsekonomiska begrepp räddade Frankrike på branten af en socialistisk revolution; det var af män sådana som H. Say; Coquelin, De Tracy och flere, som kristendomens sak försvarades mot indifferentismen och den klassiska hedendomen. De förbisågo ej heller det brutaliserande i sjelfva formen af en undervisning som relatift för mottagaren är obegriplig och hvars ändamål han åtminstone icke kan fatta. De ådagalade, med en klarhet och en styrka i bevisning som skulle göre heder åt alla verldens skelkomiteer, att endast den undervisning är i sedligt och andligt afseende helsosam och duglig, som förer barnet från den enskilda iakttagelsen till allt vidsträcktare erfarenheter, en allt rikare fond af fakta, hvarur det småningom ledes att på egen hand draga allmänna slutsatser, och som lärer barnet att älska kunskapen, emedan det redan tidigt får en aning ovx dess nytta och betydelse. En af dessa siffermenrniskor bevisar till och med på ett rörande sätt huru grymt det är att tvinga menniskorna att egna decennier åt inhemtande af studier, hvilka man genom sättet för deras meddelande lyckats göra ej blott intresselösa utan rent afl förhatliga, och tillägger med värma, att om också detta barbari skulle kunna ursäktas sedan målet blifvit hunnet, det vill säga sedan I a