inrymdt åt latinet, såsom den enda saliggö-
rande grundläggningen för en bildad uppfo-
stran.
FEMedan chefen för ecklesiastikdepartementet
sålunda egnar den frihet, som för en tid med-
gifves honom från den öfverväldigande mas-
san af löpande ärenden hvaraf hans portfölj
företrädesvis är uppfylld, åt utarbetandet af en
ny organisation, och derunder sannolikt går
till råds med sådana män som kunna stödja
honom med sin erfarenhet och stärka ho-
nom i hans åsigter; medan skolans vänner
ifrigt och oroligt vänta att erfara, huru-
vidt den nya organisationen kommer att ut-
föras i den riktning Rikets Ständer önskat
och den allmänna meningen kraftigt yrkat, det
vill säga såsom en statens inrättning attiför-
sta rummet bereda sin ungdom en allmänt
medborgerlig uppfostran, hvarpå sedan den
lärda eller den praktiska specialundervisnin-
gen lättare kan byggas, eller huruvida den
gamla latinslendrianen skall upphöjas till rang
och värdighet af reglerande princip; tro vi
det hvarken utan intresse eller utan nytta att,
i stället för ett återupprepande af allt hvad i
detta ämne varit förut yttradt, vädja till andra
länders erfarenhet och låta höra hvad en af
samtidens största skriftställare och statsmän
yttrat om skolundervisningens förhållande till
det oftentliga och medborgerliga lifvet i ett
af Europas största, rikaste och mest civilise-
rade samhällen. Bland de inre reformer, soro
för fem eller sex år sedan sysselsatte den
nyskapade franska republikens lagstiftande för-
samling, var undervisningsfrågan en af de
mest brännande, ehuru den beklagligtvis icke
fann en med förändrade tidsbehof öfverens-
stämmande lösning, emedan det folk som i
en minut vänder upp och ned på hela sitt
statsskick, besynnerligt nog, vid de flesta till-
fällen ådagalagt en skriande oförmåga att ut-
rota urgamla fördomar och afhjelpa förändra-
de missbruk i enskilda. förvaltningsgrenar.
Man hade börjat inse att det var från den
ihåliga s. k. klassiska uppfostran, hvilken
fullproppade de unga sinnena med forntidens
samhällsidealer, alltför litet passande för en
fredlig och arbetsam tidsålder, utan att gifva
dem den riktning åt de fredliga yrkena och
de kunskaper för deras bedrifvande, hvilka
verka så helsosamt på samhällenas lugn och
stabilitet, — man började inse, säga vi, att
det var från denna allmänna, sväfvande och
från det praktiska lifvet lösryckta s. k. bil-
dade uppfostran zom omstörtningarnes möjlig-
het i första rummet utgick. Man fann att det
ej kunde vara på annat sätt, då sjelfva den
tidigaste uppfostran gick ut på att, med full
ständigt förbiseende af det närvarande, dess
intressen, dess ordning och desscbehof, stegra
ungdomens hänförelse för forntidens republi-
kanskt sjelfsvåldiga statsformer, hvilande, ej
såsom hos 033 på det fria, fredliga arbetet,
på allas likhet inför lagen; utan. på de. fria
klassernas emancipation både. från arbete och
lag och på tillvaron af ett slafstånd, en pa-
riakast, hvilken ej blott var i saknad af med-
borgerliga, men äfven raf de enklaste mensk-
Jiga rättigheter. Man fann i den första ze-
volutionens gräsligheter en trogen återspeg-
ling af barnasinnets grymma oaflåtliga mät-
tande med sagorna om en Tiberius, en Nero,
en Caligula, liksom de då i Franrike mo-
derna romerska namnen och drägterna i det
yttre förrådde arten af generationens andliga
näring. Man började begripa, att den all-
männa irreligiositeten och likgiltigheten till en
icke ringa deb var em sjelfföljd af den klas-
siska uppfostran, som för den späda och bild-
bara inbillningen upprullade tusentals förle-
dande taflor af antikenspersonifierade natur-
krafter och passioner, af Zeus, Apollo, Venus
eller Merkurius, tusentals besmittande äfver-
tyr ur dess lasciva mytologi, innan ännu för-
ståndet var moget att mottaga de första klara
begreppen om kristendomens Gud och den
försoning hans nåd beredt de syndfulla men-
niskorna, innan ännu hjertat och viljan blif-
vit bildade att älska och omfatta denna reli-
gions höga och heliga sedolära. Det ver
icke af de professionella kyrkans män, hvilka
i tider och i alla länder kämpat för den hed-
niska klassiciteten, utan af de så kallade
pekonomisterna, denna nationalekonomiska
skola, som genom: utbredande af sunda-
re statsekonomiska begrepp räddade Frank-
rike på branten af en socialistisk revolution;
det var af män sådana som H. Say; Coque-
lin, De Tracy och flere, som kristendomens
sak försvarades mot indifferentismen och den
klassiska hedendomen. De förbisågo ej hel-
ler det brutaliserande i sjelfva formen af en
undervisning som relatift för mottagaren är
obegriplig och hvars ändamål han åtminstone
icke kan fatta. De ådagalade, med en klar-
het och en styrka i bevisning som skulle göre
heder åt alla verldens skelkomiteer, att endast
den undervisning är i sedligt och andligt af-
seende helsosam och duglig, som förer bar-
net från den enskilda iakttagelsen till allt
vidsträcktare erfarenheter, en allt rikare fond
af fakta, hvarur det småningom ledes att på
egen hand draga allmänna slutsatser, och som
lärer barnet att älska kunskapen, emedan det
redan tidigt får en aning ovx dess nytta och
betydelse. En af dessa siffermenrniskor be-
visar till och med på ett rörande sätt
huru grymt det är att tvinga menniskorna att
egna decennier åt inhemtande af studier, hvilka
man genom sättet för deras meddelande lyc-
kats göra ej blott intresselösa utan rent afl
förhatliga, och tillägger med värma, att om
också detta barbari skulle kunna ursäktas se-
dan målet blifvit hunnet, det vill säga sedan
I - a