VV H O—OO5NSr blott en enda tanke, den att kunna bereda Matrena någon riktigt stor glädje. Och kan ni väl tro mig? När jag öfverhopade henne med presenter, var det blott för att få se henne nöjd, för att se henne rodna af glädje, se henne profva klädningar m. m., hoppa emot mig, svänga på sig, vända sig om, småle mot mig och slitligen falla mig om halsen. Hennes far, Koulik, hade fått hum om saken, man vet icke på hvad sätt, men han sade alltid att det var osanning, om någon trade något diiåt till honom. Han kom i emlighet att besöka sin dotter och mig; vi :emoltogo honom såsom ni lätt kan föreställa er; han fällde många glädjetårar, och han aflägsnade sig sedan lika hemlighetsfullt som han kommit. På det viset tillbragte vi fem månader; det behöfver icke sägas att jag önskat, det de hade räckt i hela mitt lif; men jag är född under en olycksstjerna . . .w Nå, hvad var det då för en olycka som sedan hände er? frågade jag med deltagande, då jag såg honom liksom litet förligen öfver att hafva talat så länge om sig sjelf. Hela min sällhet gick åt fanders,, svarade han med samma åtbörd af sjelfförsakelse hvilken jag förut beskrifvet. vrOch det var jag sjelf som förstörde den. Matrena betraktade en lång promenad i släde såsom en at sina gladaste förströelser; jag beredde henne detta nöje om aftnarne, vid en tid då vi hade den bästa utsigt att icke behöfva möta nåon. g En -gång valde vi en utomordentligt vacker dag för att tillsammans göra en angenäm och lång promenad; det var stark köld, solnedgången var herrlig, och icke en enda vind: fläkt ...Vi begåfvo oss åstad. Matrena fattade tömmarne, och jag satt der helt förnöjd I och såg på huru hon körde. Men tar hon!