VV H O—OO5NSr
blott en enda tanke, den att kunna bereda
Matrena någon riktigt stor glädje. Och kan
ni väl tro mig? När jag öfverhopade henne
med presenter, var det blott för att få se
henne nöjd, för att se henne rodna af glädje,
se henne profva klädningar m. m., hoppa
emot mig, svänga på sig, vända sig om, småle
mot mig och slitligen falla mig om halsen.
Hennes far, Koulik, hade fått hum om sa-
ken, man vet icke på hvad sätt, men han
sade alltid att det var osanning, om någon
trade något diiåt till honom. Han kom i
emlighet att besöka sin dotter och mig; vi
:emoltogo honom såsom ni lätt kan föreställa
er; han fällde många glädjetårar, och han af-
lägsnade sig sedan lika hemlighetsfullt som
han kommit.
På det viset tillbragte vi fem månader;
det behöfver icke sägas att jag önskat, det
de hade räckt i hela mitt lif; men jag är född
under en olycksstjerna . . .w
Nå, hvad var det då för en olycka som
sedan hände er? frågade jag med deltagan-
de, då jag såg honom liksom litet förligen
öfver att hafva talat så länge om sig sjelf.
Hela min sällhet gick åt fanders,, svarade
han med samma åtbörd af sjelfförsakelse
hvilken jag förut beskrifvet. vrOch det var
jag sjelf som förstörde den. Matrena betrak-
tade en lång promenad i släde såsom en at
sina gladaste förströelser; jag beredde henne
detta nöje om aftnarne, vid en tid då vi hade
den bästa utsigt att icke behöfva möta nå-
on.
g En -gång valde vi en utomordentligt vacker
dag för att tillsammans göra en angenäm och
lång promenad; det var stark köld, solned-
gången var herrlig, och icke en enda vind:
fläkt ...Vi begåfvo oss åstad. Matrena fat-
tade tömmarne, och jag satt der helt förnöjd I
och såg på huru hon körde. Men tar hon!