geognostiska kartors upprättande, var i allo mötet värdigt. Fråga uppstod dock icke derom, huru medel till ett så kostsamt arbete skulle tillvägabringas: den frågan är dock äfven af stor vigt. Billigt synes det visserligen att här, likasom i andra länder, bör staten lemna bidrag, ty annars kommer hela företaget på grund; men rättvist är ock, att hvarje Jordegare, som förmedelst ifrågavarande arbete Sann kände LL prora fördelen att erhålla nog-. .om om huru hans jord är beskaffad, och hvaraf den består Or blott pål. in utan äfven på djupet — jemväl bör i ostnadef deltaga. Sannolikt skall dock en sådan kostnadsfördelning möta motstånd bland de mindre jordegarne, af hvilka många ejl: kunna fatta hvartill hela företaget gagnar. l. Deremot älska vi tro, att de större jordegarne I med desto mera intresse och med en derefter lämpad frikostighet skola befrämja saken. En ssådan föresyn skall i detta, likasom i hvarje annat allmännyttigt företag, underlätta åtgär.den 7). Geologien spelar redan en stor, och skell med hvarje år spela en än vigtigare rol: den skall snart erkännas såsom den, näst ke-mien, nyttigaste vetenskapen för landtbrukaten, fabrikanten och arkitekten. Vår jord eger i sitt sköte dyrbara skatter, om hvilka vi ännu ega ringa kännedom och af hvilka vi alltså icke kunna draga någon egentlig nytta. Äfven i detta fall gäller fördenskull regeln: kunskap ger makt. Mer än knapphändigt behandlades deremot dem just rm så vigtiga frågan: Huru vårt landtbruk bör ordnas, för att lemna en lönande, men derjemte fortfarande progressiv afkastning. — Men också måste medgifvas att om den frågan kan skrifvas en hel volym, och talas oafbrutet under ett hel; landtoruksmöte, utan att ämnet är och blir uttömdt. De fleste talarne behandlade frågan mera specielt: redogjorde för huru deras landtbruk var ordnadt — i hvilket afseende hr Hedengrens föredrag var i nög grad intressant — eller huru det med tiden skulle ordnas. Typen för ett lönande landtbruk framställde ingen, så att noga räknadt blef frågan icke besvarad. Icke heller gjorde någon sig mödan att klart framställa vårt landtbruks brister, — sannolikt derföre att ingen kommit till Fyrisvallen för att måla i grått; än mindre framställde någon ens i allmänna drag huru bristerna skulle afhjelpas, — sannolikt emedan en sådan framställning var väl mattande under den tropiska värman. Emellertid medgafs dock, hvad äfven i frågan lösligen antyddes, att vårt landtbruk råkat på en ganska betänklig afväg, den nemligen, att sädesproduktionen till ajsalu blifvit för vida utsträckt. Man klandrade att denna afväg blifvit beträdd, och några räknade det landtbrukarne till fel, men ingen framställde hvarföre så bar skett. Orsaken hvarföre våra landtmän kommit på denna afväg, hvars verkningar äro för en hvar syn-: bara, är helt enkelt den, att de flesta ibland dem sakna tillräckligt kapital för sitt yrkes bedrifvande. Deraf tvingas de att i första rummet anstränga hela sin tankekraft och vidtaga alla upptänkliga åtgärder för att nöjaktigt lösa den frågan: huru ställa vårt landtbruk så, att genom det tillräckliga medel må inbringas för bestridandet af de oundvikliga utgifterna till skatter och onera, till räntan på det lånade kapitalet, till omsättningen af vår rörliga skuld, till arbetsfolkets aflöning, till inventariernas underhåll, till lefnadskostnader m. m.? I andra rummet kommer frågan: blir något derefter öfrigt till förökandet af grundkapitalet jordens) växtkraft och värde, eller ätminstone till det-ammas bibehållande i oförminskad kraft och styrka? — Det är beklagligt att denna fråga måste ställas i andra rummet; men ty värr! så sker dock. Mer och mindre hafva våra landtmän blifvit tvingade, och skola sannolikt ännu länge tvingas, attåsidosätta den gyllne reglen: den jord som är 4acksam att odla bör skonsamt behandlas. Att så ej kan ske, är en gifven följd deraf att den svenska jorden är i allmänhet hårdt tryckt af en mängd onera, bland hvilka åtskilliga icke ensamt borde vidlåda jorden, att den i hög grad är skuldsatt, att räntefoten ännu är för hög och kommunikationerna otillräckliga. Under sådana förhsllanden är det klart, att hvarje jordbrukare som är skuldsatt — och det äro de flesta — företrädesvis måste producera den vara hvilken, på samma gång den tager det relatift minsta kapitalet i anspråk, derjemte snarast och med minsta omgången kan i penningar omsättas. — En sådan vara är, under förhanden varande förhållanden spanmålen. Det är derföre som med hvarje år den odlingsbara jorden antingen för vandlas till sädesbärande, som spanmålsproduktionen stigit, och ännu genom en förökad bearbetning af jorden skal. stigs, ehuru detta ske.t och sker på bekostnad af jordens visst icke öfverflödigt stora växtkraft. Sannolikt kommer dermed ännu länge att fortgå, utan afseende derpå att jordens produktionsförmåga synbart tynar af; men lika sannolikt är ock, att då en reaktioa uppstår — och någon gång måste den uppstå, likasom då en person ständigt lefver på sitt kapital i stället att lefva på afkomsten af detsamms — så inträffar en ganska svår kris uti vårt naturliga skrytsamt s. k. framåtgående landtbruk. 5) Då i ett af Englands grefskap tillräckliga medel fattades för de geognostiska undersökningarnes skyndsammare afslutande, skänkte lord Wellington, som annars var känd såsom ytterst sparsam, 4000 (48,000 rår bko) och earlen af Leicesier 2000 till ändamålets befrämjande. Vi ega visserligen