ven? - Finns: det något mera sannt (t7 sam
ord återkomma ofrivilligt) än de två skolpoj-
karne, som framsiå 1 Sörgrunden af taflan
Utom det att de tj växten äre hvarandrs
mycket olika (den ena kan vara vid pas:
14 er 15 är, den andra är mycke
yngre), kan man omöjligen tänka sig några
större kontraster till utseende, figur och håll-
ning. Den ena (den minsta) är tydligen en
liten klippare med ett ganska ljust huf-
vud, den andra hos hvilken man lika tydligt
märker att förståndet står i omvändt förhål-
lande till kroppen, är en sådan der blandning
af dumhet och tjurskallighet, som hvar och
en påminner sig hafva sett och känt med det
eller det namnet under sina skolår, i fysisk
mening den mest öfverlägsne, som drumlar
sönder allting, men som deremot ingenting
inhemtar.- Jag kan icke tänka mig en full-
komligare afbild af denna typ för ett visst
slag af skolpojkar. Han är dum, drumlig,
tjurhufvud ända ut i hår- och fingerspetsarne. . .
Och hans drägt sedan, hur ypperligt stämmer
den icke öfverens med hans yttre och inre
menniska! Hans kläder äro öfverallt för korta;
jackan skyler knappt hälften af bröstet; resten
får skjortan sörja för... Ja jag vill påstå,
att under-det jag var barn, så såg och kände
jag honom... Det är bestämdt en viss!
I hvilken situation har konstnären tänkt sig
dessa två hvarandra så olika skolpojkar? Hvad
är meningen med deras närmande till den fruk-
tade pedagogen, der han står midt ibland
hela sin klass, som egnar en större eller min-
dre uppmärksamhet åt det som förefaller. Det
är först och främst tydligt, att de äro i samma
belägenhet, ehuru deras fysionomier tillräck -
ligt visa att de känna den mycket olika. Den
:ena håller hufvudet nedsänkt med den ödmjuk-
het som en rå natur känner eller låtsar känna
inför den bildade och öfverlägsne, här före-
ställd i skepnaden af en skolmästare, som är
i stånd att gifva, jag vill icke säga lexor, utan
fastmer denna kroppsliga aga, hvarpå skol-
mästarkonsten i fordna tider ingalunda var
sparsam, Detta hvad den första af de två
skolpojkarne angår. Den minsta är på långt
när ieke lika modstulen. Man kan visserli-
gen se att han är litet het om öronen, ty hans
mor måste hjelpa till för att få honom fram
tillläraren; men huru kinkiga omständighe-
terna än äro, så synes hans öppna, vackra
ansigte likväl icke uttrycka någon nedslagen-
het, och om man-ock tycker sig läsa en viss
änger deriy är denna likväl blandad med så
mycken glädtighet, att det tydligen synes att
den lilla skälmen ej tar saken särdeles all-
varsamt. Af allt detta är det sannolikt att
man har: framför sig två delinqventer som
skola bedja sia -aktningsbjudande magister
om förlåtelse - för något nyligen begånget
ojkstreck.) Akiningsbjudande är just rätta or-
de Hvilken sträng, afmätt värdighet! Hvil-
ken harm, hvilket förakt ligger ej i denna öf-
verläpp, som sväller och höjer sig då de båda
brottslingarne nalkas! . .. Och hvilken mång-
fald och sanning ligger ej i de mer och min-
dre uppmärksamma blickar hvarmed de andra
gossarne åse denna scen!... Det blefve al-
drig slut, om man skulle framhålla alla de
förtjusande detaljerna af detta arbete.
Samma fallenheter, samma egenskaper, sam-
ms djupa konstnärsblick, samma rikedom i
form och färg, men användt på ett mera all-
varligt ämne, återfinner iman i den protestänti-
ska gudstienslen, öfver hvilken föröfrigt råder
den klara och rena stillhet, som religiösa äm-
men fordra. (Här menas Haugianerne.)
Och likväl föredrar jag för min del fram-
för båda dessa taflor det Norska grafölet på
landet. Denna tafla är ett fullkomligt mäster-
verk. Jäg vill icke utgjuta mig i loford öf-
ver den trohet i återgifvandet af förra århun-
dradets klädedrägter, hvilken angifves såsom
ett af ändamålen med taflan. Hvem tänker
eller kan tänka på en fråga om kostymer
framför denna sköna och rörande skapelse?
Den som Herren denna gång kallat hädan
lemnar många kära anhöriga efter sig. Denne
subbe, hvars figur man icke ser, men som
utar sitt hufvud mot likkistan, det är hans
ar. Stackars gubbe! Skulle han kunnat ana
utt han skulle öfverlefva sin son?.. Och
lenna qvinna, hvars förvridna anletsdrag ut-
rycka. denna djupa sorg som man väl kan
nåla (taflan bevisar det), men som ej kan
aed ord uttalas, denna qvinna, ack ! ni gissar
et. nog, hon är den aflidnes moder. Lutad
not hennes bröst står en annan qvinnå, som
ned sina matta, slocknande ögon afpressar
r det djupaste deltagande. Dessa ögon tyckas
afva gråtit tårar af blod. Hon är ännu mycket
ng; i hennes armar letar en stackars liten
fter det bröst hvarifrån han hemtar sin nä-
ing. Jag behöfver icke säga er hvem hon
r. Bredvid henne och vänd mot grafven
tår en yngling, eller rättare sagdt ännu ett:
arn, men som om några år kan bli hennes
töd, och sedan, sedan ser man hela samlin-
en af föräldrar, vänner, menniskor som kom-
lit för att gråta vid enäf deras likars graf,
ksom de sjelfva hoppås att man en gång
kall ta vid deras egen. Hur mycken
org, hur mycken förtviflan, hvilka allvar-
ga tankar, hvilka lärdomar äro icke ut-
yckt på denna duk! Och hur allt är grup-
eradt, sammanstäldt och genomtänkt! . . . Jag
ll blott med ett enda exempel visa på hvad
itt Tidemant förstår att anbringa sina effek-
r, öch detta är följande: Hvad tror ni det
man ser bakom kistan? Ett ljuslockigt huf-
id, en förtjusande barnfigur, frisk och röd-
Den franske förf. bar något missförstått scenen,
som framställer en katechisation i en norsk landt-
ikyrka. Den lilla goscen väjar andusg og OM