ven? Finns: det något mera sannt (t7 sam ord återkomma ofrivilligt) än de två skolpojkarne, som framsiå 1 Sörgrunden af taflan Utom det att de tj växten äre hvarandrs mycket olika (den ena kan vara vid pas: 14 er 15 är, den andra är mycke yngre), kan man omöjligen tänka sig några större kontraster till utseende, figur och hållning. Den ena (den minsta) är tydligen en liten klippare med ett ganska ljust hufvud, den andra hos hvilken man lika tydligt märker att förståndet står i omvändt förhållande till kroppen, är en sådan der blandning af dumhet och tjurskallighet, som hvar och en påminner sig hafva sett och känt med det eller det namnet under sina skolår, i fysisk mening den mest öfverlägsne, som drumlar sönder allting, men som deremot ingenting inhemtar.Jag kan icke tänka mig en fullkomligare afbild af denna typ för ett visst slag af skolpojkar. Han är dum, drumlig, tjurhufvud ända ut i håroch fingerspetsarne. . . Och hans drägt sedan, hur ypperligt stämmer den icke öfverens med hans yttre och inre menniska! Hans kläder äro öfverallt för korta; jackan skyler knappt hälften af bröstet; resten får skjortan sörja för... Ja jag vill påstå, att under-det jag var barn, så såg och kände jag honom... Det är bestämdt en viss! I hvilken situation har konstnären tänkt sig dessa två hvarandra så olika skolpojkar? Hvad är meningen med deras närmande till den fruktade pedagogen, der han står midt ibland hela sin klass, som egnar en större eller mindre uppmärksamhet åt det som förefaller. Det är först och främst tydligt, att de äro i samma belägenhet, ehuru deras fysionomier tillräck ligt visa att de känna den mycket olika. Den :ena håller hufvudet nedsänkt med den ödmjukhet som en rå natur känner eller låtsar känna inför den bildade och öfverlägsne, här föreställd i skepnaden af en skolmästare, som är i stånd att gifva, jag vill icke säga lexor, utan fastmer denna kroppsliga aga, hvarpå skolmästarkonsten i fordna tider ingalunda var sparsam, Detta hvad den första af de två skolpojkarne angår. Den minsta är på långt när ieke lika modstulen. Man kan visserligen se att han är litet het om öronen, ty hans mor måste hjelpa till för att få honom fram tillläraren; men huru kinkiga omständigheterna än äro, så synes hans öppna, vackra ansigte likväl icke uttrycka någon nedslagenhet, och om man-ock tycker sig läsa en viss änger deriy är denna likväl blandad med så mycken glädtighet, att det tydligen synes att den lilla skälmen ej tar saken särdeles allvarsamt. Af allt detta är det sannolikt att man har: framför sig två delinqventer som skola bedja sia -aktningsbjudande magister om förlåtelse för något nyligen begånget ojkstreck.) Akiningsbjudande är just rätta orde Hvilken sträng, afmätt värdighet! Hvilken harm, hvilket förakt ligger ej i denna öfverläpp, som sväller och höjer sig då de båda brottslingarne nalkas! . .. Och hvilken mångfald och sanning ligger ej i de mer och mindre uppmärksamma blickar hvarmed de andra gossarne åse denna scen!... Det blefve aldrig slut, om man skulle framhålla alla de förtjusande detaljerna af detta arbete. Samma fallenheter, samma egenskaper, samms djupa konstnärsblick, samma rikedom i form och färg, men användt på ett mera allvarligt ämne, återfinner iman i den protestäntiska gudstienslen, öfver hvilken föröfrigt råder den klara och rena stillhet, som religiösa ämmen fordra. (Här menas Haugianerne.) Och likväl föredrar jag för min del framför båda dessa taflor det Norska grafölet på landet. Denna tafla är ett fullkomligt mästerverk. Jäg vill icke utgjuta mig i loford öfver den trohet i återgifvandet af förra århundradets klädedrägter, hvilken angifves såsom ett af ändamålen med taflan. Hvem tänker eller kan tänka på en fråga om kostymer framför denna sköna och rörande skapelse? Den som Herren denna gång kallat hädan lemnar många kära anhöriga efter sig. Denne subbe, hvars figur man icke ser, men som utar sitt hufvud mot likkistan, det är hans ar. Stackars gubbe! Skulle han kunnat ana utt han skulle öfverlefva sin son?.. Och lenna qvinna, hvars förvridna anletsdrag utrycka. denna djupa sorg som man väl kan nåla (taflan bevisar det), men som ej kan aed ord uttalas, denna qvinna, ack ! ni gissar et. nog, hon är den aflidnes moder. Lutad not hennes bröst står en annan qvinnå, som ned sina matta, slocknande ögon afpressar r det djupaste deltagande. Dessa ögon tyckas afva gråtit tårar af blod. Hon är ännu mycket ng; i hennes armar letar en stackars liten fter det bröst hvarifrån han hemtar sin näing. Jag behöfver icke säga er hvem hon r. Bredvid henne och vänd mot grafven tår en yngling, eller rättare sagdt ännu ett: arn, men som om några år kan bli hennes töd, och sedan, sedan ser man hela samlinen af föräldrar, vänner, menniskor som komlit för att gråta vid enäf deras likars graf, ksom de sjelfva hoppås att man en gång kall ta vid deras egen. Hur mycken org, hur mycken förtviflan, hvilka allvarga tankar, hvilka lärdomar äro icke utyckt på denna duk! Och hur allt är gruperadt, sammanstäldt och genomtänkt! . . . Jag ll blott med ett enda exempel visa på hvad itt Tidemant förstår att anbringa sina effekr, öch detta är följande: Hvad tror ni det man ser bakom kistan? Ett ljuslockigt hufid, en förtjusande barnfigur, frisk och rödDen franske förf. bar något missförstått scenen, som framställer en katechisation i en norsk landtikyrka. Den lilla goscen väjar andusg og OM