mig Sokol. Sitnikoff lät visa mig ännu några
hästar. Slutligen framfördes en grå, apelka-
stad häst från Woeikoffs stuteri, som beha-
gade mig vid första anblicken; jag kunde
icke neka mig nöjet att klappa honom på
hufvudet och sidorna. Sitnikoff låtsade ge-
nast en stor likgiltighet.
Går han bra? frågade jag honom. (När
det är tal om en springare, frågar man ej om
han springer).
Ja, han går,, svarade hästhandlaren lugnt.
Kan man ej få se det?s :
Jo, hvarför icke? Hör hit, Kouzia, spänn
Gråapeln flinkt för droskan.
Kouzia, som var en stor mästare i sådana
slags prof, for tre gånger förbi oss på gatan.
Gråapeln. var en häst som sprang väl, som
icke: snafvade, icke sparkade; han förde sina
ben fritt och regelbundet: och bar svansen
ledigt --och: väl. Jag frågade Sitnikoff hvad
han begärde för denna häst; han uppgaf ett
omåttligt pris. Vi började att allvarsamt köp-
slå ute på sjelfva gatan, då vi plötsligt fingo
se en ypperligt styrd troika sorien fågelkom-
ma flygande från en närgränsande gata och
med; matematisk noggrannhet stanna rakt fram-
för Sitnikoffs körport.
I en elegant jagtvagn satt pring N. N. N.;
bredvid honom hade Khlopakoff fått plats.
Baklaga körde . .: och huru han körde, den
skälmen! Han skulle med sitt Juftiga spann
kunnat passera gehom ens bottenlös tunna,
utan att bringa henne ur sitt läge. De begge
bruna, eldiga förhästarne voro små men fiinka,
med svarta ögon och smala ben; böjande och
kråmande sig under loppet, framilade de som
blixten. Stånghäseten, ett utmärkt skönt brunt
kreatur, kunde ha förtjenat sitt eget kapitel;
när han lyfte hufvudet bakåt, påminde hans
hals om svanens; han hade en framskjutande
bringa och ben, fina som pilar.
Hvem skulle icke bli förtjust af att vid vårhög-
tiderna se sig dragen af så beundransvärda djur!
Vi bedja ers nåd vara så god och stiga
inp; gade Sitnikoff till prinsen.
Prinsen hoppade ned ur vagnen. Khlopa-
koff steg långsamt ur på motsatta sidan.
: God dag, broder! svarade prinsen; har
du hästar ?
vAck! skulle inte jag ha hästar åt ers nåd?
Men stig för all del in, jag ber! Peetia, för
fram Pawline och säg till att man också hål-
ler Pohwalnyi färdig, . Hvad er beträffar, min
berres, tillade han, vändande sig åt mig, mä
kunna vi uppgöra vår lilla affären annan gång.
Föma, sitt genast fram en bänk åt hans nådl
Ur ett särskildt stall, som jag icke förut
hade varseblifvit, utsläppte man nu Pawline.
Det var .en vacker brun. häst, ett väldigt djur;
det. störtade, ut med. ohejdad fart, Sitnikoff