ledningen till att en insändare, af hvilken vi
häromdagen meddelade en artikel med titel: Et
ord till hrr handlande så väl i småstäder, som
på landsbygen, uti inledningen till denna artike!
uppställt satser, som stå i full öfverensstäm
melse med den nämda socislistiska villfarel-
sen och endast utgöra en konseqvent utveck-
ling af de fordringar och anspråk som i den-
samma innebärag. Vid införandet af artikeln
som för öfrigt var skrifven med mycken vär-
ma samt innehöll flera riktiga och behjertans
värda saker, reserverade vi oss också mot de
nämda satserna, hvilka förf. betecknade så-
som de enda fullt verksamma och grundligt bo-
tande medlen för pauperismens motarbetande,
och vi lofvade attien särskild artikel återkom
ma till detta ämne, dels: för att belysa de!
oriktiga och vådliga i dessa satser, dels för
att i korthet antyda huru vi föreställa oss att
det åsyftade målet, de lägre klassernas lyf-
tande ur deras fysiska och moraliska elände,
i framtiden småningom skall, så vidt sådant
är möjligt, kunna närmare och närmare upp-
nås. Då vi nu fullgöra detta löfte, faller det
af sig sjelft att det härvidlag ej kan blifvs
fråga om någonting annat än blotta antydnin-
gar; att fullständigt utreda denna fråga, 802:
med skäl betraktas såsom vårt tidehvarfs vig-
tigaste problem, står lika litet i vår som
någon annans förmåga; det tillhör framtiden.
Förf. börjar med ett påstående, som vi ej
allenast fullkomligt underskrifva, utan till och
med vilja använda såsom ett vapen emot ho-
nom sjelf. Han säger: Det är ingalunda ge-
nom allmosor som pauperismen motarbetas och
utrotas,. Detta är fullkomligt riktigt. Ai
mosor äro på sin plats, när de gifvas till der
sjuke, den oförskyldt lidande, den som icke
eger förmågan att sjelf genom sitt arbete
kunna förskaffa sig sitt uppehälle. -Men me-
nar man sig kunna genom allmosegifvande
afhjelpa all nöd, allt armod som ges i sam-
hället, så begår man ett stort misstag. Mar
får då ett bottenlöst svalg att fylla, för hvil
kat alla allmosor i verlden blifva otillräck-
liga. Lika fruktlöst som det är att genor
yttre - medel vilja ersätta den lifsvärma
som kroppen under ett normalt tillstånd
sjelf producerar inifrån; och som den måst:
sjelf producera så vida organismen skal
befinna sig i ett sundt tillstånd, lika fåfäng!
är det att söka förbättra de fattiges ställning
derigenom att man som en allmosa skänk :
dem hvad de behöfva för sitt uppehälle; det
rätta läkemedlet måste ligga deruti ait ma:
hjelper dem tillrätta med att sjelfva förskaff.
sig sin lifsvärma, d. v. s. medlen för sin exi
stens. Det är filantropiens hufvudlyte att tro
allting vara bjelpt dermed att man blott ger
och ger.
Så långt äro vi alltså ense med vår ingän-
dare; deremot måste vi lika: afgjordt opponera
oss emot honom då han omedelbart derefter
tillägger:
De enda fullt verksamma och grundligt botande
medlen äro och förblifva:
1:o Att skaffa arbetaren ständigt arbete, afpassad:
efter hvars och ens fallenhet och krafter.
2:0 Att skafta arbetslönen så tillräcklig, att den för-
slår, icke allenast- till -tarflig utkomma för dsgen,
utan ock till afsättande af en sparpenning för sjuk-
domens och orklöshetens dag.
3:0, Att skaffa arbetaren lifsförnödenheter till möj-
ligast billiga pris och ph möjligast lätt åtkomliga sätt..
Då förf. uppställde dessa tre medel för pau-
perivmens motarbetande, borde han närmare
hafva bestämt, ur hvilken synpunkt han be-
traktade dem, om det var ur moralisk eller
rättssynpunkt, Detta gör en väsentlig åtskil-
nad. Betraktar han dem nemligen endast ur
moralisk synpunkt, så är det naturligt, att han
endast hemställer till hvars och ens goda
hjerta och menniskokärlek att iakttaga dessa
medel till förbättrande af de fattigas belägen-
het, ech vidare att om någoa underlåter att
göra detta, så är detta en s;k, som endast
rör hans eget samvete, och för öfrigt icke
angår någon annan (än honom sjelf. Men
dermed vore också. i det hela föga vunnet;
ty sedereglor hafva vi tillräckligt förut. Dess-
utom — och detta är en omständighet, hvarpå I
vi önska få fösta insändarens synnerliga upp-
märkeamhet — om det är öfverensstämmande
med arbetsgifvarens eget intresse (arbetsgifva-
ren må för öfrigt vara hvem som helst, en
enskild person eller en kommun) att skaffa
arbetaren ständigt arbetes och så tillräcklig
arbetslön, att den förslår etc , såsom insän-
daren vill, så lärer det ej behöfvas några sär-
skilda uppmaningar för att förmå honom här-
till; det finnes då en sporre som är tillräck-
ligt stark, alla bevekande uppmaningar för-
titan, och denna sporre är den egna nyttan.
som väl icke behöfver uppmanas att göra sig
gällande. Gör han det åter icke, så kommer
det sig naturligtvis deraf, att han icke finner
någon fördel för sig att begagna sig af arbe-
tarens biträde, åtminstone för tillfället, eller
att han förutser att han derigenom endast
skulle sjelf göra förluster. Begär man det
oaktadt, att han skulle gifva arbetaren ej
blott ständigt arbete; utan så tillräcklig ar-
betslön, att han deraf kunde aflägga något
för framtiden, så begär man ju att han för
den fattige skulle göra en större eller mindre
uppoffring, och hvad vore detta annat än en
allmosa, som likväl insändaren nyss förut ytt-
rat icke vara rätta medlet att undanrödja
pauperismen.
Lika olyckligt utfalla konseqvenserna af
författarens satser, om man betraktar dem ur
rättssynpunkt, d. v. s. så att på dem skulle
kunna grundas en positiv lag, hvarigsnom de
arbetsbehöfvande egde rättighet att fordra upp-
fyllandet af de vilkor som enligt ingändarens
årigt utgöra de enda verksamma medlen för
panperiemens utrotande, Arbetstsgaren skulle
1 sådan händelse kunna fordra, ej blott att
ständigt erhålla arbete, utan derjemte pbett ar-
bete, som gåfve honom en så riklig inkomst,
att han deraf kunde aflägga någonting för
framtiden. Om den arbetsgifvande omöjligen
kunde finna afsättning på de produkter arbe-
taren åt honom ständigt producerade; eller
om han endast kunde afsätta dem med förlust
för sig — hvad betydde det? Rättigheten
till arbete och en tillräckligt stor arbetslön
- RR Co
- -—-
ND or DM OL MA RR