ledningen till att en insändare, af hvilken vi häromdagen meddelade en artikel med titel: Et ord till hrr handlande så väl i småstäder, som på landsbygen, uti inledningen till denna artike! uppställt satser, som stå i full öfverensstäm melse med den nämda socislistiska villfarelsen och endast utgöra en konseqvent utveckling af de fordringar och anspråk som i densamma innebärag. Vid införandet af artikeln som för öfrigt var skrifven med mycken värma samt innehöll flera riktiga och behjertans värda saker, reserverade vi oss också mot de nämda satserna, hvilka förf. betecknade såsom de enda fullt verksamma och grundligt botande medlen för pauperismens motarbetande, och vi lofvade attien särskild artikel återkom ma till detta ämne, dels: för att belysa de! oriktiga och vådliga i dessa satser, dels för att i korthet antyda huru vi föreställa oss att det åsyftade målet, de lägre klassernas lyftande ur deras fysiska och moraliska elände, i framtiden småningom skall, så vidt sådant är möjligt, kunna närmare och närmare uppnås. Då vi nu fullgöra detta löfte, faller det af sig sjelft att det härvidlag ej kan blifvs fråga om någonting annat än blotta antydningar; att fullständigt utreda denna fråga, 802: med skäl betraktas såsom vårt tidehvarfs vigtigaste problem, står lika litet i vår som någon annans förmåga; det tillhör framtiden. Förf. börjar med ett påstående, som vi ej allenast fullkomligt underskrifva, utan till och med vilja använda såsom ett vapen emot honom sjelf. Han säger: Det är ingalunda genom allmosor som pauperismen motarbetas och utrotas,. Detta är fullkomligt riktigt. Ai mosor äro på sin plats, när de gifvas till der sjuke, den oförskyldt lidande, den som icke eger förmågan att sjelf genom sitt arbete kunna förskaffa sig sitt uppehälle. -Men menar man sig kunna genom allmosegifvande afhjelpa all nöd, allt armod som ges i samhället, så begår man ett stort misstag. Mar får då ett bottenlöst svalg att fylla, för hvil kat alla allmosor i verlden blifva otillräckliga. Lika fruktlöst som det är att genor yttre medel vilja ersätta den lifsvärma som kroppen under ett normalt tillstånd sjelf producerar inifrån; och som den måst: sjelf producera så vida organismen skal befinna sig i ett sundt tillstånd, lika fåfäng! är det att söka förbättra de fattiges ställning derigenom att man som en allmosa skänk : dem hvad de behöfva för sitt uppehälle; det rätta läkemedlet måste ligga deruti ait ma: hjelper dem tillrätta med att sjelfva förskaff. sig sin lifsvärma, d. v. s. medlen för sin exi stens. Det är filantropiens hufvudlyte att tro allting vara bjelpt dermed att man blott ger och ger. Så långt äro vi alltså ense med vår ingändare; deremot måste vi lika: afgjordt opponera oss emot honom då han omedelbart derefter tillägger: De enda fullt verksamma och grundligt botande medlen äro och förblifva: 1:o Att skaffa arbetaren ständigt arbete, afpassad: efter hvars och ens fallenhet och krafter. 2:0 Att skafta arbetslönen så tillräcklig, att den förslår, icke allenasttill -tarflig utkomma för dsgen, utan ock till afsättande af en sparpenning för sjukdomens och orklöshetens dag. 3:0, Att skaffa arbetaren lifsförnödenheter till möjligast billiga pris och ph möjligast lätt åtkomliga sätt.. Då förf. uppställde dessa tre medel för pauperivmens motarbetande, borde han närmare hafva bestämt, ur hvilken synpunkt han betraktade dem, om det var ur moralisk eller rättssynpunkt, Detta gör en väsentlig åtskilnad. Betraktar han dem nemligen endast ur moralisk synpunkt, så är det naturligt, att han endast hemställer till hvars och ens goda hjerta och menniskokärlek att iakttaga dessa medel till förbättrande af de fattigas belägenhet, ech vidare att om någoa underlåter att göra detta, så är detta en s;k, som endast rör hans eget samvete, och för öfrigt icke angår någon annan (än honom sjelf. Men dermed vore också. i det hela föga vunnet; ty sedereglor hafva vi tillräckligt förut. Dessutom — och detta är en omständighet, hvarpå I vi önska få fösta insändarens synnerliga uppmärkeamhet — om det är öfverensstämmande med arbetsgifvarens eget intresse (arbetsgifvaren må för öfrigt vara hvem som helst, en enskild person eller en kommun) att skaffa arbetaren ständigt arbetes och så tillräcklig arbetslön, att den förslår etc , såsom insändaren vill, så lärer det ej behöfvas några särskilda uppmaningar för att förmå honom härtill; det finnes då en sporre som är tillräckligt stark, alla bevekande uppmaningar förtitan, och denna sporre är den egna nyttan. som väl icke behöfver uppmanas att göra sig gällande. Gör han det åter icke, så kommer det sig naturligtvis deraf, att han icke finner någon fördel för sig att begagna sig af arbetarens biträde, åtminstone för tillfället, eller att han förutser att han derigenom endast skulle sjelf göra förluster. Begär man det oaktadt, att han skulle gifva arbetaren ej blott ständigt arbete; utan så tillräcklig arbetslön, att han deraf kunde aflägga något för framtiden, så begär man ju att han för den fattige skulle göra en större eller mindre uppoffring, och hvad vore detta annat än en allmosa, som likväl insändaren nyss förut yttrat icke vara rätta medlet att undanrödja pauperismen. Lika olyckligt utfalla konseqvenserna af författarens satser, om man betraktar dem ur rättssynpunkt, d. v. s. så att på dem skulle kunna grundas en positiv lag, hvarigsnom de arbetsbehöfvande egde rättighet att fordra uppfyllandet af de vilkor som enligt ingändarens årigt utgöra de enda verksamma medlen för panperiemens utrotande, Arbetstsgaren skulle 1 sådan händelse kunna fordra, ej blott att ständigt erhålla arbete, utan derjemte pbett arbete, som gåfve honom en så riklig inkomst, att han deraf kunde aflägga någonting för framtiden. Om den arbetsgifvande omöjligen kunde finna afsättning på de produkter arbetaren åt honom ständigt producerade; eller om han endast kunde afsätta dem med förlust för sig — hvad betydde det? Rättigheten till arbete och en tillräckligt stor arbetslön RR Co -—ND or DM OL MA RR