dem och kallar dem du. Orssken hvarföre de medgifva honom dessa fribeter är mycket svår att utgrunda. Han har icke godt hufvud, han ör ej en gång hvad man kallar rolig; som buffone har han icke det roingta värde. Det är sannt att de unga resande behandla honom som en psrson utan all betydenhet, hvars förtroliga bekantskap för en eller annan dag ör utan all vigt; man ser dem som i två eller tre veckor å rad gå arm i arm med hoföm, sedan belt plötsligt känna de honom ioke mer, de belsa icke på horom, och han å sin sida låtsar ej en gång bli dem varse. En egenhet hos f. d. löjtnanten Khlopakoff består deruti, att han under ett eller två år ständigt använder ett och samma uttryck, antingen det passar eller icke, ett uttryck som vanligtvis ej är det minsta roligt, men likväl då det oupphörligt omtuggas, vinner den ottoliga framgången att väcka löje Hos alla dem som höra det. För åtta dagar sedan upprepade han hvarje ögonblick denna fras: Ni har min vövövördnad, jag tatatata-tackar.o Och bans dåvarande stallbröder började straxt gapskratta och bådo honom säga om detta vövövördnad och tatatata-tackar; sedermera började han med lika stor framgång använda vidlyftigare uttryck, i hvilka han inblandade ett par, bortkrånglade franska ord: Nej för all del, skulle ni redan! ahål nej, masig; quessquece (monsieur, quest que cest), pbm! det är så, det! För två år sedan hade han eh annah fras, hvaruti ingingo följande med kursiv stil utmärkta franska ord: Nevous förbetsa pas, niifårskinn insydda Guds barn!s Välan, man har försäkrat mig, och jag har sjelf sett det, att dessa få ord, som äro ganska enfalldiga och som bli det ännu mer genom att ständigt upprepas, föda och kläda sin författare, en adelsman, som redan för åtta eller nio år sedan ätit och druckit upp sitt fädernearf och som nu ej eger någon känd inkomst. Lägg nu bäörtill, att han icke eger något slags behåg eller elegäöns, så vida de unge resande ej tillräkna honom som en ytterli