dem och kallar dem du. Orssken hvarföre
de medgifva honom dessa fribeter är mycket
svår att utgrunda. Han har icke godt huf-
vud, han ör ej en gång hvad man kallar ro-
lig; som buffone har han icke det roingta värde.
Det är sannt att de unga resande behandla ho-
nom som en psrson utan all betydenhet, hvars
förtroliga bekantskap för en eller annan dag
ör utan all vigt; man ser dem som i två el-
ler tre veckor å rad gå arm i arm med ho-
föm, sedan belt plötsligt känna de honom
ioke mer, de belsa icke på horom, och han
å sin sida låtsar ej en gång bli dem varse.
En egenhet hos f. d. löjtnanten Khlopa-
koff består deruti, att han under ett eller
två år ständigt använder ett och samma ut-
tryck, antingen det passar eller icke, ett ut-
tryck som vanligtvis ej är det minsta roligt,
men likväl då det oupphörligt omtuggas, vin-
ner den ottoliga framgången att väcka löje
Hos alla dem som höra det. För åtta dagar
sedan upprepade han hvarje ögonblick denna
fras: Ni har min vövövördnad, jag tatatata-tac-
kar.o Och bans dåvarande stallbröder bör-
jade straxt gapskratta och bådo honom säga
om detta vövövördnad och tatatata-tackar; se-
dermera började han med lika stor framgång
använda vidlyftigare uttryck, i hvilka han
inblandade ett par, bortkrånglade franska ord:
Nej för all del, skulle ni redan! ahål nej,
masig; quessquece (monsieur, quest que cest),
pbm! det är så, det! För två år sedan hade
han eh annah fras, hvaruti ingingo följande
med kursiv stil utmärkta franska ord: Ne-
vous förbetsa pas, niifårskinn insydda Guds
barn!s Välan, man har försäkrat mig, och
jag har sjelf sett det, att dessa få ord, som
äro ganska enfalldiga och som bli det ännu
mer genom att ständigt upprepas, föda och
kläda sin författare, en adelsman, som redan
för åtta eller nio år sedan ätit och druckit
upp sitt fädernearf och som nu ej eger nå-
gon känd inkomst.
Lägg nu bäörtill, att han icke eger något
slags behåg eller elegäöns, så vida de unge
resande ej tillräkna honom som en ytterli-