af fjerdeöch femte ordningen.
En väfnad af verkliga och inbillade äkten
skapsbrott; fravastältda såsom deh vanligaste
sak i verlder och öred ettoeh andat quiprogquo,
som är ämnadt att ge det helaen lustig anstryk-
ning, det är: den temligen utnötta och för
komiska grundvalen för många af de kome-
dier som på sednåste tiden gifvits hos oss.
Det syntes -ockeå söm hade publiken så ny-
ligen ha öfvernog ef den sorten i br Hed-
bergs E7as äpple, gifvet på samma teatår,
attden nu under de båda första akterna kände
fig Obehögligt stämd öfver det osanna och mera
gemena än komiska i situationerna, tills den i
sista akten blef något fynnsarömarestärgd och
på sistone genom en deremtänksamt anbragt
plump tvetydighet lockades till lifliga applå-
der: Det ligger en hög grad af rå oynism
deri att, såsom hr Trautmann, göra grefve
Ad:ian till en gammal löjlig och vämjelig
storätare, att låta flera personer, som för-
modligen skola vara hederliga och förträffliga
och hvilka meningen alls icke är att visa i
någon löjlig dager, på fullt allvar trö att det
är denne Dea Juann, hv lken genom sina för-
förelser förstört deras lifs lycka, och å andra
sidan låta grefve Adrien tro och de unga
gifta männen Jlåtsa att de äro förälskade: i
den gamla hushällerskan.
Ännu mera cynisk är den fräckhet hvar-
med Julia af nyck och infall spelar äkten-
skapsbryterska, skrifver bref och talar i söm-
nen för att fullkomligt öfvertyga sin man att
hon är det och på samma sätt framställer gin
svägerska såsom brottslig, för att sedan, då
allt står på sin spets, leende komma och för-
klara att alltsammans var blott ett skömt.
Ett sådant beteende, såsom det framstår i
stycket, kan icke kallas ungdomligt lättsinne ;
det väcker en sådan afsky att man känner
rättvisan föga tillfyllestgjord genom den bi-
stra min hon får af sin man och den några
veckors enslighet som blir henne ålagd till
straff.
Det sätt hvarpå hr Anderson återgaf grefve
Adrians rol; icke såsom godmodig epikurå
utan som-en grof och fullständig cyniker
(löjligt kostymerad och med munktonsur), bi-
drog att göra styckets råhet och osannolik-
heter ännu mera i ögonen fallande. Mamsell
Hellström synes göra stora framsteg och gaf
ganska förtjenstfullt Lavinias rol.
Eöghs Jomfruen är ett litet roligt stycke,
som dock hufvudsakligen beror af det sätt
hvarpå titelrolen utföres.
Hen har gifvit en väl tecknad typ af en
klass menniskor, af hvilka visst ett icke ringa
antal finnes äfven hos oss, neml. husmam-
seller gom förvärfvat sig ett visst envälde i
bus der husfru saknas. (oJomfruen, är den
stående danska benämningen för en husmam-
sell; öfverg. har gjort det manhaftiga frun-
timret till en jungfrw, hvilket icke stämmer
väl öfverens med hela framställningen istyc-
ket.) - Bögbhs styrka ligger förnämligast i de
qvieka kupletterna; men öfvers. har uteslutit
några och föga lyckligt omskrifvit andra af
dem, hvarförutan flera af de. qvicka och ro-
liga uttryck som-förekomma i dialogen och
gom lätt kunnat lokaliseras, blifvit öfverhop-
ade. Fru Anderson gaf titelrolen med myc-
- sanning och skördade lifigt bifall.
MSE EET
som de inhemtat ur sn franska stycken
ngen.