af fjerdeöch femte ordningen. En väfnad af verkliga och inbillade äkten skapsbrott; fravastältda såsom deh vanligaste sak i verlder och öred ettoeh andat quiprogquo, som är ämnadt att ge det helaen lustig anstrykning, det är: den temligen utnötta och för komiska grundvalen för många af de komedier som på sednåste tiden gifvits hos oss. Det syntes -ockeå söm hade publiken så nyligen ha öfvernog ef den sorten i br Hedbergs E7as äpple, gifvet på samma teatår, attden nu under de båda första akterna kände fig Obehögligt stämd öfver det osanna och mera gemena än komiska i situationerna, tills den i sista akten blef något fynnsarömarestärgd och på sistone genom en deremtänksamt anbragt plump tvetydighet lockades till lifliga applåder: Det ligger en hög grad af rå oynism deri att, såsom hr Trautmann, göra grefve Ad:ian till en gammal löjlig och vämjelig storätare, att låta flera personer, som förmodligen skola vara hederliga och förträffliga och hvilka meningen alls icke är att visa i någon löjlig dager, på fullt allvar trö att det är denne Dea Juann, hv lken genom sina förförelser förstört deras lifs lycka, och å andra sidan låta grefve Adrien tro och de unga gifta männen Jlåtsa att de äro förälskade: i den gamla hushällerskan. Ännu mera cynisk är den fräckhet hvarmed Julia af nyck och infall spelar äktenskapsbryterska, skrifver bref och talar i sömnen för att fullkomligt öfvertyga sin man att hon är det och på samma sätt framställer gin svägerska såsom brottslig, för att sedan, då allt står på sin spets, leende komma och förklara att alltsammans var blott ett skömt. Ett sådant beteende, såsom det framstår i stycket, kan icke kallas ungdomligt lättsinne ; det väcker en sådan afsky att man känner rättvisan föga tillfyllestgjord genom den bistra min hon får af sin man och den några veckors enslighet som blir henne ålagd till straff. Det sätt hvarpå hr Anderson återgaf grefve Adrians rol; icke såsom godmodig epikurå utan som-en grof och fullständig cyniker (löjligt kostymerad och med munktonsur), bidrog att göra styckets råhet och osannolikheter ännu mera i ögonen fallande. Mamsell Hellström synes göra stora framsteg och gaf ganska förtjenstfullt Lavinias rol. Eöghs Jomfruen är ett litet roligt stycke, som dock hufvudsakligen beror af det sätt hvarpå titelrolen utföres. Hen har gifvit en väl tecknad typ af en klass menniskor, af hvilka visst ett icke ringa antal finnes äfven hos oss, neml. husmamseller gom förvärfvat sig ett visst envälde i bus der husfru saknas. (oJomfruen, är den stående danska benämningen för en husmamsell; öfverg. har gjort det manhaftiga fruntimret till en jungfrw, hvilket icke stämmer väl öfverens med hela framställningen istycket.) Bögbhs styrka ligger förnämligast i de qvieka kupletterna; men öfvers. har uteslutit några och föga lyckligt omskrifvit andra af dem, hvarförutan flera af de. qvicka och roliga uttryck som-förekomma i dialogen och gom lätt kunnat lokaliseras, blifvit öfverhopade. Fru Anderson gaf titelrolen med mycsanning och skördade lifigt bifall. MSE EET som de inhemtat ur sn franska stycken ngen.