slntet rörande ståthållareskapets afskaffande,
gjorda motionen om upprättande af ett nytt
statsministersembete i Norge, med hvilket
skulle vara förenadt presidium och chsfska-
pet för-regeringen i Christiania och hela för-
: valfningen. Denna motion synes 03s inne-
fatta ett tydligt erkännande deraf ait ståthål-
lareembetet är både nyttigt och nödvändigt,
samt att ändamålet med. densamma icke är
något annat än att, på samma gång ståthållare-
embetet afskaffas, återupplifva det under ett
annat namn uti det nya statsministersembe-
tet, med den skilnaden blott att detta sed-
nare icke kunde af någon svensk beklädas.
Förslaget att afskaffa riksståthållareembe-
tet, ehuru till skenet utaf en vidsträcktare oni-
fattning, inskränker sig således i sjelfva ver-
ket endast till att borttaga rättigheten för
svenskar att möjligen kunna till denna vär-
dighet af konungefi utnämnas. Det är följ-
aktbgen också blott om denna fråga det nu
återstår att yttra 028.
Att en svensk ställes såsom Norges högste
embetsman i spetsen för landets regering och
hela förvaltaing, utan närmare kännedom om
landets lagar, inrättningar och förbållanden
samt folkets seder, lynne och ekonomiska
och moraliska tillstånd, och ändtligea utsa att
hafva en på personlig erfarenhet grundad be-
kantskap med den embetsmannepersonel, öfver
hvars tillgöranden och befordringar han skall
utöfva högsta tillsynen, är onekligen en ano-
mali. Om också ett sådant val någon gång
kan slå väl ut, så blifva dess olägenheter all
tid oundvikliga, helst som en svensk kan i
allmänhet förutsättas högst sällan stanna så
länge på riksståthållareplatsen qvar att han
kan hinna i någon mån tillräckligt initiera
sig uti Norges egna förhållanden och bort-
lägga de föreställningssätt och fördomar dem
han omedvetet ifrån Sverge har medfört. Allt
detta är så klart och oförnekligt, att ingen
billigtvis bör förtänka norrmännen, om de ön-
ska ifrågavarande grundlagastadgands afskaf
fadt, helst då de tillika ifrån Piatens tid hafva
en sorglig erfarenhet utaf huruledes en konung
med machiavellistisk politik kan för sina hersk-
lystna, egoistiska syften begagna en svensk
på riksstäthållareplatsen. Utan ait ens taga
1 beräkaing det för nationalfåfängan rättmä-
tigt sårande deri att norska konungens per-
son skall i Norge representeras, icke af en
norrman, utan af en svensk, och denne ilan-
dets styrelse och förvaltning utöfva högsta
chefskapet, kan man följaktligen icke utan
stor orättvisa klandra, att norrmännen lifligt
önska en förändrieg i detta förhållande. De
tänkesätt vi härom yttrade förlidet år, då frå-
gan hade vid storthinget förevarit, bibehålla
vi derföre fullkomligt oförändrade.
Men om det formella af saken hado vi då ingen
anledning att yttra oss. Härom hafva vi nu i det
föregående utförligt framställt vår tanke. Då
stadgandet om riksståthållareembetets möjliga
beklädande af en svensk är af unioaell be-
skaffenhet och fördragsnatur, så kunna vi all-
deles icke frångå vår yttrade öfvertygelse, att
ifrågavarande förändring af norska grundlagen,
likasom af andra uti riksakten ej upptagna
grundlagsföreskrifter, hvilka ega samms egen
skaper, ovilkorligen erfordrar äfven svenska
regeringens samtycke. Detta tro vi också gerna
böra; meddelas, ehuru med ett förbehåll; all-
deles på samma sätt som nu mera norrmän-
nen sjelfva, på samma gång de beslutat riks-
stätbå!lareembetets afskaffande, likväl föresla-
git något som skall ersätta och bibehålla det
nyttiga deruti, nemligen inrättningen af ett
särskild statsministerssmbete i Norge, åt hyi!-
ket presidiet i norska regeringen, högsta
chefskapet öfver landets förvaltning och re-
presentationen af konungens perzon skulle upp-
dragaz.
Att vi anse ett förbehåll å Sverges sida pyt-
tigt och nödvändigt, har sin grund i vår öf-
vertygelse om den stora nyttan för båda folken
af stadgandet i 33 g N. G. och 5 R.
A., att alla ärenden som angå båda rikena
skola i gemensamt svenskt-norskt eller norskt-
svenskt statsråd afgörasa, hvarföre vi ej heller
anse Sverge böra medgifva, hvarken att
norrmännen formligen utstryka detta stad-
gande utur fördrsger, eller, genom en sofi-
stisk ioterpretation som på krokvägar leder
till samma mål, betrakta och in praxi behandla
det såsom utstruket. Detta stadgande inne-
håller det väsentligaste, ochi fredstider nästan
enda, föreningsbandet emellan rikena; det bju-
der ovilkorligen att alla ärender som angå
begge rikena skola gemensamt afgöras; det
är så generelt att det icke medgilfver något un-
dantag, och det måste således i t:llämpningen
ärligt 1öljas lika generelt och utan restrik-
tioner, så framt både fördragens mening
och uttryckliga bokstaf icke skola sättas
å sido och trampas usder fötterna. Vi
hafva äfven under em lång följd af år haf:
allt för många tillfällen att erfara och
se, ej blott huru många ledsamma obe-
kagligheter och retsamma kollisioner, utan
äfven huru många ekonomiska olägenheter och
verkliga skador och förluster. för begge folken I
uppstått just deraf att dettas stadgande lem-
rats in praxi allt mer och mer otilläm-
padt och åsidosatt, för att icke allvarliger I
påyrka att unionsfördraget uti denna punkt
hädanefter bättre följes och iakttages.
Det åberopade stadgandet i 38 Norges
grundlag och 5 riksakten, som utan undan-
tag bjuder att ärenden som angå begge rikena I
skola afgöras i gemensamt statsråd, föreskrif-
ver tillika att före afgörandet norska regerin-
ens i Christinia betänkande öiver dem skall
inhemtas, derest tiden sådant medgifver. Sål
riktig och sakenlig sistnämde föreskrift är,
så medförer den likväl en stor olägenhet,
bemligen den, att, fastän ärendet hvaröfver