följa. (Forts.)
LITTERATUR.
Sverges politiska historia från konung Carl XII:s
död till statshkvälfningen 1772, af Carl Gu-
staf Malmström. Första delen. Stockho!m,
hos L. J. Hjerta, 1855. vm och 360 ki-
dor i liten 8:0. Pris 2 rdr 16 sk. banko.
(Ferts. från gtrdasbl.)
Grundlösheten af den gamla tro, att Carl
XII Vid sin lefnads slut stodi begrepp ett sluta
fred med Peter den Store och derefter med
hans hjelp på andra håll söka ersättning förhvad
Sverge till Ryssland måste afträda, är genom
Geijers teckning bekänt, och genom Carlsons
år 1848 utgifna afhandling om de mått och
steg Carl XII efter Pultavaslaget vidtagit till
fredens återställande, är det ock bekänt, att
sedan Carl den 4 Aug: 1718, troligen efter
Millerus! råd, förkastat alla afträdelser åt
Ryssland, utom af Ingermanland, för hvilket
ersättning skulle lemnas i andra ryska län-
der, -Görz, slutligen omfattade Millerus plan
att sluta fred med England och Hannover, i
Hopp om Englands biträde mot Ryssland, ett
biträde, som Man hoppades förstärka med
Österrikes; Preussens och. Polens... Det var
denna fredsplan, den mot Görz så hätska,
nya svenska regeringen efter honom upptog
och äfven de äf ständerna utsedde deputerade
1719 godkände. Den ena ansåg, likasom de
andra, bättre att genom afträdande af några
tyska besittningar förlora något af Sverges
inflytande i Europa, än att uppoffra landets
trygghet oeh sjelfbestånd, dem man ansåg
äfventyrade genom hvarje afträdelse till Ryst-
land. Och arfprinsen, sedermera konungen,
Fredrik, hvilken tillbragt sina verksammaste
år i den koalitiotistjenst, som bröt Ludvig
XIV:s öfveriskt i Europa, var her sandvi-
nisk än någon annan svensk statsman i hop-
et på ett stort förbunds åstadkommande mot
yssland. I öfverensstämmelse med denna
åsigt afslötos fredspreliminärer med Hanno-
ver den 11 Juli, och med England den 18
Aug. 1719, de förra under första förskräc-
kelsen öfver ryska flöttans och landstignings-
truppernas -annålkande till svenska kusten,
de sednare två dågar före savma flöttas åter-
vändande från sitt härjningståg och sedan
man lärt känna de hårda vilkör Peter nu före-
lade Sverge, och för hvilka han icke erbjöd
annan ersättning än ovissa tröfringar, dem
Sverge i förbund med honom skulle göra i
ett krig, söm ovilkorligen satt Sverge i be-
roende af Ryssland och allt för lätt emot de
förbundna makterna kunnat bringa Europa i
vapen, då Sverge troligen blifvit ett offer.
Genom förstnämda traktat afträddes till Han-
nover Bremen och Verden. Genom det sed-
nare förband sig Sverge att till Preussen af-
träda en del af Pommern. Hvad Sverge der-
emot vann var, utom något pengar och löf-
ten om sådana, förnyelse af 1700 års förbund
med England, hvarigenom begge makterna
lofvade att understödja hvarannan med en så
stor makt till lands och sjös som med den
hjelpandes egen säkerhet kunde sändas, samt
löften om Englands bona öfficia. Den 9 Nov.
1719 förvandlades preliminärtraktiten med
Hannover till definitiv fred. Och sedan en-
gelska ministern Carteret förmått svenska
underhandlarne att den 21 Jan. 1720 allena
underteckna den ännu icke af preussiska
underhbandlaren antagna fredstraktaten med
Preussen; afslöts samma dag förbundet med
England, som deri lofvade Sverge sitt bi-
stånd, till dess czaren återställt allt hvad som
fordrades till en sådan säkerhet för Sver-
ges rike och en sådan handelsfrihet i Öster-
sjön, som så väl den ena som den andra var,
innan detta. närvarande krig tog sin början):
Och hvad som vigtigare var, man hoppades
att nu snart kunna tillvägabringa det stora
förut omtalade förbundet mot Ryssland. Pla-
nen dertill och till fälttåget 1720 var i sam-
råd med engelska och franska ministrarne
och engelska amiralen Norris uppgjord i Stock-
holm och den 26 Sept. 1719 af drottningen
gillad och underskrifven, . Och Erik Sparre
samt general Trautwetter utsändes ännu samma
höst till kontinenten att underhandla derom.
Men det stora förbundet ville icke komma
till stånd. Sverges vid Carl XII:s död sam-
lade tillgångar hade blifvit använda till värf-
vande af anhängare åt Ulrika Eleonora. Både
1719 och 1720 kämpade man med de mest
tryckande pekuniära svårigheter. Ett isådan
vanmakt sjunket lands räddning syntes mån-
gen omöjlig, åtminstone utan offer, som öf-
verstego dess värde. Engelska politiken var
mindre verksam eller mindre lycklig i sina
beniödanden derför, än i bemödåndena att
förmå Sverge till afslutande af de först om-
talade traktaterna. Ryska politiken var der-