följa. (Forts.) LITTERATUR. Sverges politiska historia från konung Carl XII:s död till statshkvälfningen 1772, af Carl Gustaf Malmström. Första delen. Stockho!m, hos L. J. Hjerta, 1855. vm och 360 kidor i liten 8:0. Pris 2 rdr 16 sk. banko. (Ferts. från gtrdasbl.) Grundlösheten af den gamla tro, att Carl XII Vid sin lefnads slut stodi begrepp ett sluta fred med Peter den Store och derefter med hans hjelp på andra håll söka ersättning förhvad Sverge till Ryssland måste afträda, är genom Geijers teckning bekänt, och genom Carlsons år 1848 utgifna afhandling om de mått och steg Carl XII efter Pultavaslaget vidtagit till fredens återställande, är det ock bekänt, att sedan Carl den 4 Aug: 1718, troligen efter Millerus! råd, förkastat alla afträdelser åt Ryssland, utom af Ingermanland, för hvilket ersättning skulle lemnas i andra ryska länder, -Görz, slutligen omfattade Millerus plan att sluta fred med England och Hannover, i Hopp om Englands biträde mot Ryssland, ett biträde, som Man hoppades förstärka med Österrikes; Preussens och. Polens... Det var denna fredsplan, den mot Görz så hätska, nya svenska regeringen efter honom upptog och äfven de äf ständerna utsedde deputerade 1719 godkände. Den ena ansåg, likasom de andra, bättre att genom afträdande af några tyska besittningar förlora något af Sverges inflytande i Europa, än att uppoffra landets trygghet oeh sjelfbestånd, dem man ansåg äfventyrade genom hvarje afträdelse till Rystland. Och arfprinsen, sedermera konungen, Fredrik, hvilken tillbragt sina verksammaste år i den koalitiotistjenst, som bröt Ludvig XIV:s öfveriskt i Europa, var her sandvinisk än någon annan svensk statsman i hopet på ett stort förbunds åstadkommande mot yssland. I öfverensstämmelse med denna åsigt afslötos fredspreliminärer med Hannover den 11 Juli, och med England den 18 Aug. 1719, de förra under första förskräckelsen öfver ryska flöttans och landstigningstruppernas -annålkande till svenska kusten, de sednare två dågar före savma flöttas återvändande från sitt härjningståg och sedan man lärt känna de hårda vilkör Peter nu förelade Sverge, och för hvilka han icke erbjöd annan ersättning än ovissa tröfringar, dem Sverge i förbund med honom skulle göra i ett krig, söm ovilkorligen satt Sverge i beroende af Ryssland och allt för lätt emot de förbundna makterna kunnat bringa Europa i vapen, då Sverge troligen blifvit ett offer. Genom förstnämda traktat afträddes till Hannover Bremen och Verden. Genom det sednare förband sig Sverge att till Preussen afträda en del af Pommern. Hvad Sverge deremot vann var, utom något pengar och löften om sådana, förnyelse af 1700 års förbund med England, hvarigenom begge makterna lofvade att understödja hvarannan med en så stor makt till lands och sjös som med den hjelpandes egen säkerhet kunde sändas, samt löften om Englands bona öfficia. Den 9 Nov. 1719 förvandlades preliminärtraktiten med Hannover till definitiv fred. Och sedan engelska ministern Carteret förmått svenska underhandlarne att den 21 Jan. 1720 allena underteckna den ännu icke af preussiska underhbandlaren antagna fredstraktaten med Preussen; afslöts samma dag förbundet med England, som deri lofvade Sverge sitt bistånd, till dess czaren återställt allt hvad som fordrades till en sådan säkerhet för Sverges rike och en sådan handelsfrihet i Östersjön, som så väl den ena som den andra var, innan detta. närvarande krig tog sin början): Och hvad som vigtigare var, man hoppades att nu snart kunna tillvägabringa det stora förut omtalade förbundet mot Ryssland. Planen dertill och till fälttåget 1720 var i samråd med engelska och franska ministrarne och engelska amiralen Norris uppgjord i Stockholm och den 26 Sept. 1719 af drottningen gillad och underskrifven, . Och Erik Sparre samt general Trautwetter utsändes ännu samma höst till kontinenten att underhandla derom. Men det stora förbundet ville icke komma till stånd. Sverges vid Carl XII:s död samlade tillgångar hade blifvit använda till värfvande af anhängare åt Ulrika Eleonora. Både 1719 och 1720 kämpade man med de mest tryckande pekuniära svårigheter. Ett isådan vanmakt sjunket lands räddning syntes mången omöjlig, åtminstone utan offer, som öfverstego dess värde. Engelska politiken var mindre verksam eller mindre lycklig i sina beniödanden derför, än i bemödåndena att förmå Sverge till afslutande af de först omtalade traktaterna. Ryska politiken var der