STOCKHOLM, den 28 Juli
Om de unionella förhållandena
emellan Sverge och Norge.
VILL
(Slut från gårdagsbladet.)
Vi hafva uppehållit oss så utförligt vid frå
gan huruvida norska grundlagen, åtminston
1 alla dess unionella bestämmelser (både d
som upptogos i riksakten och jemväl de sot
icke blefvo det), utgör ett fördrag mella
rikena, på det att hvar och en af våra läsar
må kunna derom stadga en verklig öfverty
gelse, och äfven derföre att frågan vid näst
lagtima storthing — halftannat år härefter —
kommer att spela en stor rol och blir e
röfvosten på norska representationens npp
ysning och på dess sinnelag mot Sverge oc
föreningen. Anledningen hvarföre denna fråg
då icke kan undgå att upptagas till diskus
sion är den vid 1851 års storthing först väckt
och 1854 förnyade motionen om riksståthål
lareembetets afskaffande, hvilken såsom e
grundlagsförändringsfråga nu hvilar till afgö
rande vid nästa thing, — eller samma motio;
hvilken också gifvit anledning just till på
ståendet att norska grundlagen icke utgör et
fördrag. Då stadgandet om riksståthållare
embetet och om rättigheten för svenskar at
äfven kunna dertill utnämnas, öfverenskom
met och infördt i Norges grundlag vid före
ningens ingående, utgör en unionel bestäm
melse eller en beståndsdel af fördraget mella!
rikena, så erfordrar följaktligen afskaffande
af detta stadgande icke blott norska stats
makternas sammanstämmande vilja (enligt der
förutsättningen att Norges konung har veto
grundlagsfrågor), utan äfven lika nödvändig
svenska regeringens, den andra paciscenten:
samtycke. Norska konungamaktens bifal
hjelper man sig lätt ifrån; derför behöfve
man ej genera sig; — man behöfver blot
använda det suspensiva veto, och verkliger
röjde också majoriteten vid 1854 års stor.
thing tydligt sin afsigt att på den vägen drifvs
saken igenom. Men huru komma ifrån der
omständigheten att Sverges samtycke är nöd
vändigt? Uppgiften tyckes hafva sina svå
righeter, men i Norge är ingenting lättare är
detta, Man förklarar helt enkelt — stat pr
ratione voluntas — att norska grundlagen ick
är ett fördrag, och att norrmännen — hvilke
derutaf ock är en klar följd — äro berätti
gade att, bäst de gitta, ändra eller utstryke
hvilka bestämmelser som helst i sin grund-
lag, utan att sådant angår Sverge det ringa-
ste. Denna mening, som är den mest ra-
dikala och expeditiva, omfattas af de äkte
pNorskhedsivrerne, hvilka också frånkänna
konungen veto suspensivum vid grundlags.
förändringar och i alla andra frågor än egent-
liga lagfrågor. En annan mera moderat me.
ning, antydd uti Stangs statsrätt, såsom för
ut blifvit visadt, är äter den att icke någr
andra bestämmelser i Norges grundlag äro a.
unionel natur eller hafva fördragsegenskar
än de som jemväl äro upptagna i riksakten;
och som stadgandet rörande riksståthållare-
skapet ej förekommer i riksakten (af skäl som
i det föregående blifvit utvecklade), så leder
också det sättet, ehuru på en krokväg, lika
säkert till det sökta målet, som är att kunns
afskaffa det impopulära stadgandet utan at
Sverges samtycke behöfver inhemtas. Upp-
lysningsvis må tilläggas att denna mera mo.
derata mening jemväl är så beskedlig att den
i allmänhet inrymmer norska konungamakten
ett suspensift veto äfven i sådana frågor som
upptagas och afgöras direkte af storthinget, och
icke inskränker detta veto endast till egent-
liga lagfrågor, hvilka måste behandlas af thin-
gets båda afdelningar, odelsthinget och lag-
thinget.
ES Båda meningarne kunna lika litet gillas af
en sann lagtolkning, som utgår ifrån objektiva
grunder och allenast uppå sådana söker att
stödja sig. Ett stort misstag vore dock att
tro att det endast är i frågor de der angå
Sverge (t. ex. riksståthållareskapet, behand-
lingen af de diplomatiska ärendena, de ge-
mensamma statsråden o. 83. v.) som en dylik
förvänd lagtolkningsmetod gör sig gällande,
samt att denna blott undantagsvis tillämpas i
några få fall, då ogenhet mot Sverge och
missförstådt eget intresse det föranleda. Långt
derifrån. En till den grad vild godtycklig-
het, hvarom en svensk alldeles icke kan göra
sig föreställning, eger i allmänhet rum uti
sättet att interpretera grundlagen, att det sna-
rare skulle väcka rä:tmätig förvåning om tolk-
ningen af de grundlagsbestämmelser som angå
unionen och Sverge skulle göra undantag från
den vanliga metoden.
;x Om en eller annan skulle anse detta om-
döme alltför hårdt eller misstänka det för öf-
verilrift, så anmoda vi dem att läsa B. Dun-
kers (höjesteretsadvokat och stortbingsleda-
mot) märkvärdiga skrift sOm den Norske Con-
stitution. — Bemerkninger foranledigede ved P. K.
Gaarders Fortolkning over Grundloven.s Detta
arbete, som icke på något sätt kan få namn
af partiskrift, förtjenar att läsas af hvar och
en som önskar att förvärfva verklig känne-
lom om tillståndet i brödrariket.
I en viss mån eger ock denna godtycklig-
het — ehuru ingalunda dess ytterigheter —
en ursökt uti sjelfva gruxdlagstextens beskaf-
fenhet och dess improviserade tillkomst utar
stöd sf någon hstorisk utveckling, Hvilken
osäkerhet i interpretatio: en, hvilket rikt ämne
ör snart sagdt ändlösa kommentarier häri-
senom uppstätt, är lätt att begripa. Många
svenskar upphöja norska grundlagen för dess
corthet, och sätta den derföre långt öfver vår
;venska regeringsform, Kort är den visser-
ioen också. men om man. för att kunna i