STOCKHOLM, den 28 Juli Om de unionella förhållandena emellan Sverge och Norge. VILL (Slut från gårdagsbladet.) Vi hafva uppehållit oss så utförligt vid frå gan huruvida norska grundlagen, åtminston 1 alla dess unionella bestämmelser (både d som upptogos i riksakten och jemväl de sot icke blefvo det), utgör ett fördrag mella rikena, på det att hvar och en af våra läsar må kunna derom stadga en verklig öfverty gelse, och äfven derföre att frågan vid näst lagtima storthing — halftannat år härefter — kommer att spela en stor rol och blir e röfvosten på norska representationens npp ysning och på dess sinnelag mot Sverge oc föreningen. Anledningen hvarföre denna fråg då icke kan undgå att upptagas till diskus sion är den vid 1851 års storthing först väckt och 1854 förnyade motionen om riksståthål lareembetets afskaffande, hvilken såsom e grundlagsförändringsfråga nu hvilar till afgö rande vid nästa thing, — eller samma motio; hvilken också gifvit anledning just till på ståendet att norska grundlagen icke utgör et fördrag. Då stadgandet om riksståthållare embetet och om rättigheten för svenskar at äfven kunna dertill utnämnas, öfverenskom met och infördt i Norges grundlag vid före ningens ingående, utgör en unionel bestäm melse eller en beståndsdel af fördraget mella! rikena, så erfordrar följaktligen afskaffande af detta stadgande icke blott norska stats makternas sammanstämmande vilja (enligt der förutsättningen att Norges konung har veto grundlagsfrågor), utan äfven lika nödvändig svenska regeringens, den andra paciscenten: samtycke. Norska konungamaktens bifal hjelper man sig lätt ifrån; derför behöfve man ej genera sig; — man behöfver blot använda det suspensiva veto, och verkliger röjde också majoriteten vid 1854 års stor. thing tydligt sin afsigt att på den vägen drifvs saken igenom. Men huru komma ifrån der omständigheten att Sverges samtycke är nöd vändigt? Uppgiften tyckes hafva sina svå righeter, men i Norge är ingenting lättare är detta, Man förklarar helt enkelt — stat pr ratione voluntas — att norska grundlagen ick är ett fördrag, och att norrmännen — hvilke derutaf ock är en klar följd — äro berätti gade att, bäst de gitta, ändra eller utstryke hvilka bestämmelser som helst i sin grundlag, utan att sådant angår Sverge det ringaste. Denna mening, som är den mest radikala och expeditiva, omfattas af de äkte pNorskhedsivrerne, hvilka också frånkänna konungen veto suspensivum vid grundlags. förändringar och i alla andra frågor än egentliga lagfrågor. En annan mera moderat me. ning, antydd uti Stangs statsrätt, såsom för ut blifvit visadt, är äter den att icke någr andra bestämmelser i Norges grundlag äro a. unionel natur eller hafva fördragsegenskar än de som jemväl äro upptagna i riksakten; och som stadgandet rörande riksståthållareskapet ej förekommer i riksakten (af skäl som i det föregående blifvit utvecklade), så leder också det sättet, ehuru på en krokväg, lika säkert till det sökta målet, som är att kunns afskaffa det impopulära stadgandet utan at Sverges samtycke behöfver inhemtas. Upplysningsvis må tilläggas att denna mera mo. derata mening jemväl är så beskedlig att den i allmänhet inrymmer norska konungamakten ett suspensift veto äfven i sådana frågor som upptagas och afgöras direkte af storthinget, och icke inskränker detta veto endast till egentliga lagfrågor, hvilka måste behandlas af thingets båda afdelningar, odelsthinget och lagthinget. ES Båda meningarne kunna lika litet gillas af en sann lagtolkning, som utgår ifrån objektiva grunder och allenast uppå sådana söker att stödja sig. Ett stort misstag vore dock att tro att det endast är i frågor de der angå Sverge (t. ex. riksståthållareskapet, behandlingen af de diplomatiska ärendena, de gemensamma statsråden o. 83. v.) som en dylik förvänd lagtolkningsmetod gör sig gällande, samt att denna blott undantagsvis tillämpas i några få fall, då ogenhet mot Sverge och missförstådt eget intresse det föranleda. Långt derifrån. En till den grad vild godtycklighet, hvarom en svensk alldeles icke kan göra sig föreställning, eger i allmänhet rum uti sättet att interpretera grundlagen, att det snarare skulle väcka rä:tmätig förvåning om tolkningen af de grundlagsbestämmelser som angå unionen och Sverge skulle göra undantag från den vanliga metoden. ;x Om en eller annan skulle anse detta omdöme alltför hårdt eller misstänka det för öfverilrift, så anmoda vi dem att läsa B. Dunkers (höjesteretsadvokat och stortbingsledamot) märkvärdiga skrift sOm den Norske Constitution. — Bemerkninger foranledigede ved P. K. Gaarders Fortolkning over Grundloven.s Detta arbete, som icke på något sätt kan få namn af partiskrift, förtjenar att läsas af hvar och en som önskar att förvärfva verklig kännelom om tillståndet i brödrariket. I en viss mån eger ock denna godtycklighet — ehuru ingalunda dess ytterigheter — en ursökt uti sjelfva gruxdlagstextens beskaffenhet och dess improviserade tillkomst utar stöd sf någon hstorisk utveckling, Hvilken osäkerhet i interpretatio: en, hvilket rikt ämne ör snart sagdt ändlösa kommentarier härisenom uppstätt, är lätt att begripa. Många svenskar upphöja norska grundlagen för dess corthet, och sätta den derföre långt öfver vår ;venska regeringsform, Kort är den visserioen också. men om man. för att kunna i