som ofta annorstädes, tagit den rådande sin-
resstämningen till förevändning för att till-
ställa oordningar och uppträden af den be-
skaffenhet, att ingen hederlig menniska kunnat
deruti deltaga. Man var emellertid icke utan
farhåga att de allmänt beklagade och ogillade
uppträdena skulle kunna förnyas för tredje
gången i går. Det var bekant att åtskilliga
försigtighetsmått blifvit vidtagna och att poli-
sen höll sig på sin vakt.
Under sådana förhållanden kunde jag ej
motstå begäret att företaga en promenad till
Hyde-park för att på närmare håll och med
egna ögon åse hvad som månde inträffa, och
huru ordningens väktare i England skulle bete
sig för att upprätthålla lugnet.
Omkring kl. 2 e. m. förfogade jag mig till
Hyde-park, tagande vägen genom den när-
gränsande Green-Park, der jag, att börja
med, fann allt lugnt och stilla. Vid de grin-
dar som från Picoadilly föra in till Hyde-park
var rörelsen såsom vanligt liflig, men trakten
företedde en så föga upprorshotande fysionomi,
att jag i all beqvämlighet kunde kringgå och
från alla sidor betrakta den så utmärkt väl
placerade, men så öfverraskande smaklöst ut-
förda Wellington-statyen till häst, hvilken så
att säga beherrskar ingångarne såväl till Hyde-
park som till Apsley-House, der den britiske
hjelten i lifstiden hade sitt hem.
Sedan jag derefter inträdt i parken, fann
jag straxt innanför grindarne åtskilliga grupper
af pojkar och sämre klädda karlar, bland
hvilka man kunde iakttaga många med en
mer än misstänkt uppsyn. Alla förhöllo sig
likväl tyst och anständigt, och några, som
tycktes ha funnit väntan på hvad som kom-
ma skulle något lång, togo sig emellertid en
liten lur på gräsmattan. Jag hade ej gått
många steg vidare förr än jag i skuggan un-
der en grupp unga träd märkte en hel svärm
poliskonstaplar, alla med detta så karakteri-
ska, godmodiga och fridsamma utseende och
dessa hvita vantar, som blifvit så vältaligt
skildrade uti de anteckningar från England
uader hösten 1851, hvilka de flesta bland
Aftonbladets läsare säkerligen ännu bevara i
angenämt minne, Det var ganska uppbygg-
ligt att vid detta tillfälle iakttaga dessa re-
presentanter för den ryktbara Londonerpolisen.
Med en sorglöshet och munterhet, såsom hade
de varit ditkomna endast för att njuta sin
söndagseftermiddag i det gröna, sträckte sig
herrar konstaplar på gräsmattan och syntes ej
på minsta sätt bekymra sig om de misstänkta
figurer som några steg ifrån dem njöto sam-
ma beqvämlighat. Jag kunge ej undgå att
härvid erinra mig huru vår egen efier en-
gelskt mönster organiserade polis skickar sig
vid tillfällen då man befarar ordningens stö-
rande. Man får då se våra konstaplar med
blottade batonger kringvandra på det hotade
stället, ifrigt spanande om ej ett tillfälle månde
erbjuda sig att sätta i utöfning den makt hvar-
med de veta sig beklädda och ofta derigenom
retande okynnet till utbrott, gom raåhända i
annat fall uteblifvit. Här deremot syntes ve-
derbörandes hela omsorg gå ut på att afstyra
hvarje anledning till ett utbrott, hvarföre också
konstaplarne nu lika litet gom eljest buro
sina batonger blottade. Resultatet af mina
jemförelser och betraktelser blef, att fastän
Sverge utsändt åtskilliga polismästare attstu-
dera det engelska polisväsendet, har det tro-
ligen icke lyckats någon af dessa herrar att
få bevittna huru man i London förebygger ett
gatutumult.
För ögonblicket var således ingenting vi-
dare att iakttaga på denna såsom mest hotad
ansedda punkt. Jag genomströfvade derför
parken i alla riktningar. Den var uppfylld
af promenerande, af hvilka fruntimmer och
barn icke utgjorde den obetydligaste de-
len. Ingentiog syntes således här antyda att
hos befolkningen i allmänhet någon farhåga
för upplopp var rådande. Då jag ett par tim-
mar sednare återkom till de stora utgångarne,
Albert gate och Hyde-Park-corner, hade lik-
väl folkmassorna der betydligt vuxit. Polisen
förhöll sig alltjemt passiv, äfven der äåtskil-
ligt stoj och skrik förnams, såsom t. ex, vid
ändan af den stora bassinen, hvarest en mängd
metare samlat omkring sig en stor krets af
pojkar, hvilka alltemellanåt gåfvo hals gan-
ska försvarligt. Det märktes nu att alla väl-
klädda personer bemödade sig att afbålla sig
från de stojande grupperna. Jag fann således
att tidningarne sagt sannt då de förklarat de
föregående söndagarnes uppträden såsom blotta
tillställningar af pojkar och skälmar, och det
blef mig fullkomligt klart att här ingalunda
var fråga om någon folkdemonstration. Times
för i dag berättar att polisen emellanåt haft
att afstyra åtskilligt ofog, men allt detta sy-
nes ej ha varit af någon betydenhet. Vid de
tillfällen jag passerade foikmassorna förekom-
mo inga kollisioner mellan dem och rättvi-
gans tjenare. Man hade emellertid, anmär-
ker Times, fått tillfälle visa den nya franska
ministern (Persigny), i hvars grannskap folk-
skockningarne egde rum, huruledes man i
London afstyr gatuoroligheter.
Dagens politiska evenement härstädes, lord
John Russells utträde ur ministeren, har tvif-
velsutan på telegrafisk väg kommit Aftonbla-
dets redaktion till handa. Genom sin tvety-
diga hållning, genom sitt vacklande än hit
än dit synes Russell nu hafva gjort sig till
föremål för misstro från alla håll, och han fin-
ner sig i detta ögonblick öfvergifven, snart
ssgdt störtad af sina egna vänner, af sgjalfva
det parti hvars mäktige anförare han varit.
Då detta nedskrifves känner man ännu ingen-
ting om den blifvande kolonialministern. Tro-
ligen blir hans namn bekant i Stockholm långt
innan detta bref hinner dit anlända. C. E.