som ofta annorstädes, tagit den rådande sinresstämningen till förevändning för att tillställa oordningar och uppträden af den beskaffenhet, att ingen hederlig menniska kunnat deruti deltaga. Man var emellertid icke utan farhåga att de allmänt beklagade och ogillade uppträdena skulle kunna förnyas för tredje gången i går. Det var bekant att åtskilliga försigtighetsmått blifvit vidtagna och att polisen höll sig på sin vakt. Under sådana förhållanden kunde jag ej motstå begäret att företaga en promenad till Hyde-park för att på närmare håll och med egna ögon åse hvad som månde inträffa, och huru ordningens väktare i England skulle bete sig för att upprätthålla lugnet. Omkring kl. 2 e. m. förfogade jag mig till Hyde-park, tagande vägen genom den närgränsande Green-Park, der jag, att börja med, fann allt lugnt och stilla. Vid de grindar som från Picoadilly föra in till Hyde-park var rörelsen såsom vanligt liflig, men trakten företedde en så föga upprorshotande fysionomi, att jag i all beqvämlighet kunde kringgå och från alla sidor betrakta den så utmärkt väl placerade, men så öfverraskande smaklöst utförda Wellington-statyen till häst, hvilken så att säga beherrskar ingångarne såväl till Hydepark som till Apsley-House, der den britiske hjelten i lifstiden hade sitt hem. Sedan jag derefter inträdt i parken, fann jag straxt innanför grindarne åtskilliga grupper af pojkar och sämre klädda karlar, bland hvilka man kunde iakttaga många med en mer än misstänkt uppsyn. Alla förhöllo sig likväl tyst och anständigt, och några, som tycktes ha funnit väntan på hvad som komma skulle något lång, togo sig emellertid en liten lur på gräsmattan. Jag hade ej gått många steg vidare förr än jag i skuggan under en grupp unga träd märkte en hel svärm poliskonstaplar, alla med detta så karakteriska, godmodiga och fridsamma utseende och dessa hvita vantar, som blifvit så vältaligt skildrade uti de anteckningar från England uader hösten 1851, hvilka de flesta bland Aftonbladets läsare säkerligen ännu bevara i angenämt minne, Det var ganska uppbyggligt att vid detta tillfälle iakttaga dessa representanter för den ryktbara Londonerpolisen. Med en sorglöshet och munterhet, såsom hade de varit ditkomna endast för att njuta sin söndagseftermiddag i det gröna, sträckte sig herrar konstaplar på gräsmattan och syntes ej på minsta sätt bekymra sig om de misstänkta figurer som några steg ifrån dem njöto samma beqvämlighat. Jag kunge ej undgå att härvid erinra mig huru vår egen efier engelskt mönster organiserade polis skickar sig vid tillfällen då man befarar ordningens störande. Man får då se våra konstaplar med blottade batonger kringvandra på det hotade stället, ifrigt spanande om ej ett tillfälle månde erbjuda sig att sätta i utöfning den makt hvarmed de veta sig beklädda och ofta derigenom retande okynnet till utbrott, gom raåhända i annat fall uteblifvit. Här deremot syntes vederbörandes hela omsorg gå ut på att afstyra hvarje anledning till ett utbrott, hvarföre också konstaplarne nu lika litet gom eljest buro sina batonger blottade. Resultatet af mina jemförelser och betraktelser blef, att fastän Sverge utsändt åtskilliga polismästare attstudera det engelska polisväsendet, har det troligen icke lyckats någon af dessa herrar att få bevittna huru man i London förebygger ett gatutumult. För ögonblicket var således ingenting vidare att iakttaga på denna såsom mest hotad ansedda punkt. Jag genomströfvade derför parken i alla riktningar. Den var uppfylld af promenerande, af hvilka fruntimmer och barn icke utgjorde den obetydligaste delen. Ingentiog syntes således här antyda att hos befolkningen i allmänhet någon farhåga för upplopp var rådande. Då jag ett par timmar sednare återkom till de stora utgångarne, Albert gate och Hyde-Park-corner, hade likväl folkmassorna der betydligt vuxit. Polisen förhöll sig alltjemt passiv, äfven der äåtskilligt stoj och skrik förnams, såsom t. ex, vid ändan af den stora bassinen, hvarest en mängd metare samlat omkring sig en stor krets af pojkar, hvilka alltemellanåt gåfvo hals ganska försvarligt. Det märktes nu att alla välklädda personer bemödade sig att afbålla sig från de stojande grupperna. Jag fann således att tidningarne sagt sannt då de förklarat de föregående söndagarnes uppträden såsom blotta tillställningar af pojkar och skälmar, och det blef mig fullkomligt klart att här ingalunda var fråga om någon folkdemonstration. Times för i dag berättar att polisen emellanåt haft att afstyra åtskilligt ofog, men allt detta synes ej ha varit af någon betydenhet. Vid de tillfällen jag passerade foikmassorna förekommo inga kollisioner mellan dem och rättvigans tjenare. Man hade emellertid, anmärker Times, fått tillfälle visa den nya franska ministern (Persigny), i hvars grannskap folkskockningarne egde rum, huruledes man i London afstyr gatuoroligheter. Dagens politiska evenement härstädes, lord John Russells utträde ur ministeren, har tvifvelsutan på telegrafisk väg kommit Aftonbladets redaktion till handa. Genom sin tvetydiga hållning, genom sitt vacklande än hit än dit synes Russell nu hafva gjort sig till föremål för misstro från alla håll, och han finner sig i detta ögonblick öfvergifven, snart ssgdt störtad af sina egna vänner, af sgjalfva det parti hvars mäktige anförare han varit. Då detta nedskrifves känner man ännu ingenting om den blifvande kolonialministern. Troligen blir hans namn bekant i Stockholm långt innan detta bref hinner dit anlända. C. E.