Den starka värmen hade märkbart aftagit; min jagt var fortfarande mindre lyckad; jag kom tillbaka till Vycelki med en vär konditionerad hjulaxel, men med blott en enda skogsknarr i min skjutväska. Då det lilla åkdonet, hvsruti vi åkte, körde in på Kacianes gård, vände sig den sistnämde mot mig. Herre ! Herreo, sade han; jag her gjort dig orätt; ser du, det är jag som är skuld till att du ingenting skjutit, ingenting träffat på., Åx det väl möjligt? Det är min hemlighet. Du hade med dig en väl dresserad hund, och likväl har har ingenting kunnat göra för dig. Du tänker: Ve öfver menniskorna! inte sannt? Och jag, jag säger då jag ser din hund: Se der ett kräk, hvad ha väl de gjort af det? Det hade varit spilld möda att söka öfvertyga Kaciane om omöjligheten att bortskrämma vildbrådet genom några kabalistiska ord, uttalade vid det man upplockar den eller den örten; jag svarade ej, och för öfrigt stego vi. just ur kärran. Anna var icke tillfinnandes i kojan; hon hade likväl kommit dit före oss och på bänken nedsatt sin korg med svamparne. Serofee insatte den nya hjulaxeln, efter att först hafva dåtit den undergå en lika obehöflig som noggrann pröfning. Först efter en timmas förilopp kunde jag bege mig af, i det jag lemmade Kaciane en smula pengar, dem han i första ögonblicket vägrade att emottaga; jag var enträgen; han betinkte sig, tog omsider penningarne och stoppade dem på sig. Under denna timma som jag väntsde hörde jag honom ej säga tre ord; han stod alltjemt med ryggen stödd emot inkörsporten: han lånade ej minsta uppmärksamhet åt min kusks knot och förebråelser och besvarade helt kallt mitt farvä!. Knappt hade jag hunnit utom gården då jag märkte att Serofte var mycket nedsimdt