Den starka värmen hade märkbart aftagit;
min jagt var fortfarande mindre lyckad; jag
kom tillbaka till Vycelki med en vär kondi-
tionerad hjulaxel, men med blott en enda
skogsknarr i min skjutväska. Då det lilla
åkdonet, hvsruti vi åkte, körde in på Kacia-
nes gård, vände sig den sistnämde mot mig.
Herre ! Herreo, sade han; jag her gjort
dig orätt; ser du, det är jag som är skuld
till att du ingenting skjutit, ingenting träffat på.,
Åx det väl möjligt?
Det är min hemlighet. Du hade med dig
en väl dresserad hund, och likväl har har
ingenting kunnat göra för dig. Du tänker:
Ve öfver menniskorna! inte sannt? Och jag,
jag säger då jag ser din hund: Se der ett
kräk, hvad ha väl de gjort af det?
Det hade varit spilld möda att söka öfver-
tyga Kaciane om omöjligheten att bortskräm-
ma vildbrådet genom några kabalistiska ord,
uttalade vid det man upplockar den eller den
örten; jag svarade ej, och för öfrigt stego vi.
just ur kärran.
Anna var icke tillfinnandes i kojan; hon
hade likväl kommit dit före oss och på bän-
ken nedsatt sin korg med svamparne. Serofee
insatte den nya hjulaxeln, efter att först hafva
dåtit den undergå en lika obehöflig som nog-
grann pröfning. Först efter en timmas för-
ilopp kunde jag bege mig af, i det jag lem-
made Kaciane en smula pengar, dem han i
första ögonblicket vägrade att emottaga; jag
var enträgen; han betinkte sig, tog omsider
penningarne och stoppade dem på sig. Un-
der denna timma som jag väntsde hörde jag
honom ej säga tre ord; han stod alltjemt med
ryggen stödd emot inkörsporten: han lånade
ej minsta uppmärksamhet åt min kusks knot och
förebråelser och besvarade helt kallt mitt farvä!.
Knappt hade jag hunnit utom gården då
jag märkte att Serofte var mycket nedsimdt