STOCKHOLM, den 24 Juli. I England och Norra Amerika, just de båda länder hvarest agitationen mot bruket af rusgifvande drycker varit mest nitiskt bedrifven, pågår i närvarande ögonblick en rörelse i motsatt riktning, som icke saknar sin rätt stora märkvärdighet. Båda ländernas press börjar upptaga frågan, och flera af dess förnämsta organer, bland andra Julinumret af Englands för ögonblicket bästa och mest omtyckta tidskrift London and Westminster Reviewn, söka visa att alkoholen innehåller en stark procen: föda, att samma långsamma gifts som der finnes förekommer äfven i den inandade luftens kolsyre och i tusen andra ämnen som vi begagna, utan att det verkar skadligt eller upplösande, så snart dess inflytelse endast är öfvergående och stimulerande, och att den ymnighet hvari ämnena till sprithaltiga dryc ker finnas utbredda öfver hela jorden på det tydligaste ådagalägger försynens afsigt att de skulle af menniskan förnuftigt brukas. Å en annan sida har reaktionen äfven blifvit väckt mot den inskränkning i den individuella friheten som ligger i Mainelagen och dermed beslägtade förordningar, isynnerhet sedan man sett att dessa tvångslagar på många sätt blifvit eluderade, och öfverträdelserna varit så mycket djupare förderfliga ju mera de burit skrymteriets och skenhelighetens stämpel. Då vi här nedanföre meddela en artikel i denna syftning ur den egelska veckoskriften Economist, hvilken alltid ur frihandelsgrundsatser förklarat sig emot alla så beskaffade inskränkningar i den sedliga friheten, så sker det för att visa åtskilliga rätt märkvärdiga förhållanden som deri omtalas, men icke för att acceptera de slutsatser hvartill tidningen kommer, hvaraf flera synas oss mer än lofligt orättvisa och kortsynta. Det är sannt att dygd och måtta icke åstadkommas genom tvångsband, icke ens sjelfvilligt pålagda, utan att dessa egenskaper måste utveckla sig på den fria öfvertygelsens väg. Detta är så sannt, äfven hvad Sverge särsildt beträffar, att det, såsom vi mer än en gång yttrat, vore den största och mest beklagansvärda galenskap, om vi nu, efter erhållande af den nya bränvinslagstiftningen, skulle lägga händerna i kors och tro att fyllerilasten ej vidare behöfde på moralisk väg bekämpas. Det är vidare sannt, att tvångslagarne haft sitt upphof från en påtryckning af de stora massorna, hvilka känt med sig att de ej af eger kraft kunnat motstå dryckenskapsbegärets lockelser, och att hänförelsen för ett godt slagit öfver i en fanatism, som i sin ordning behöfver återföras inom förnuftiga gränser. Men förhållandena hafva i de flesta länder varit sådana, och äro det till en del ännu, att denna fanatism, om man så vill kalla den, haft sitt fulla sedliga berättigande, och det frivilligt ålagda tvånget har uträttat otroligt mycket godt, om det också må befinnas obehöfligt sedan vanorna i allmänhet blifvit förbättrade, och isynnerhet sedan de fysiska orsakerna till behofvet af starka dryckers stimulus, såsom surrogat för föda, blifvit undanröjda genom beredande af goda och billiga näriogsämnen åt de fattigare klasserna. Vi kunna ej heller finna att dessa klassers agitation ådagalagt deras större oförmåga för deltagande i lagstiftningsarbeten än många andra mera upplysta gzambällsklassers, och vi skulle vilja särskildt erinra Economists utgifvare, att den trångsinta söndagsbillen just utgår från det aristokratiska lägret, hvars lag stiftningsvishet han så mycket beprisar. För öfrigt är det en mäkta stor skillnad mellan den lugna och aktningsbjudande folkförsamlingen, äfven utöfvande yttranderätten i dess största omfång, och den fanatiserade mobben, hvars handgripliga opinionsyttringar endast alltför ofta äro blotta verktyg i förslagna partiledares händer. Vid de improviserade folkmötena i Hydepark de sistförflutna söndagarne yttrades af torftigt klädda talare oändligt mycket mera sundt förnuft än af de högborne fariseeraa i parlamentet, under diskussionen om lagförslagen rörande söndagens strängare iaktagande. Biför öfrigt befara vi, att om utgifvaren af den engelska tidningen kastar sina blickar utom sin fäderneö, skall han finna att det på andra stälien ej är massan af folket utan just de så kallade supplysta klasserna sjelfva zom agitera för fanatiska tvångsband, så väl i afseende på nykterheten som på andra sedliga förhållanden. Låt honom under en riksdag göra några besök på läktaren i riddarhuset och hos presteståndet, och den trångsinthet och okunnighet hvarför han vill göra arbetsklasserna i sitt eget land skyldiga, skall han till sin förvåning återfinna hos våra privilegierade högvälborne och högvördige lagstiftare ex professo. I det engelska bladet lyder artikelns öfverskrift massornas lagstiftnings. Lå vi hör återgifva den, vilja vi snararo kalla den: Öfverdrifterna i nykterhetsagitationen. Den högst egna åsigt om totalförbud mot 2jl försäljning af alkokol, som nu herrskar i Förenta Staterna och äfven här är på god väg att göra sig gällande, har ej sin motsvarighet i någon föregående fas af den moraliska reformens gåag och utveckling. Från äldsta tider har missbruket af spirituösa drycker varit landradt, och redan Plinius, i likhet med många nyare hvilka fördömt en uppfinning som individerna missbrukat, klandrade strängt egyptiorna för det de unnfinnit koneten att 2atad.