lögn, eh hädete. Eller hafva de ej hört oss, höra
de oss ej i hvarje predikan tala om kärlek och för-
sonlighet, under det de blott alltför väl känna att
dat bor hat och bitterhet i predikarens eget bröst?
Höra de oss ej tala om förakt för verlden, under det
de se oss girigt fika efter denna verldens goda? Höra
de oss ej tala om försakelse, under det vi ingenting
vilja godvilligt försaka? Höra de oss ej anföra de
höga, allvarliga orden: gå och sälj a!lt det du haf-
ver och skänk det åt de faitiga och följ mig!, — un-
der det de se os3 visa den fattige från vär dörr, un-
der det de höra oss fordra högre inkomster, högre
yitre anseende, utan att vilja eftergifva ens det
saste af våra verldsliga s. k. rättigheter och priv
legier, hvilka mången af oss ej ens aktar för rof av
identifiera med embetets och kyrkans?
Älskade bröder! Det är tid på att denna lögn,
denna motsägelse mellan vär lära och vår handlåg
upphör. Det har begynnt vakna ett djupare andlig
lif i församlingen, hvilket mångenstädes kommit få
afrägar, derför att det ej hos oss funnit någon Jeg
niog. Fåren förvillas, derföre att de ej hafva nägån
herde. Hvad skola vi då svara honom, som bjöd ost:
föd min får!, hvilket vi tyckes hafva så uttydt,
som stod2 det: får, föden väl edra herdar!
Då jag talar till eder dessa ord känner jag ock
-jupt hura skyldig jag är att gifva eder det rätta fö-
redömet, så att mina ord ej blifva, såsom våra orå
tyvärr blott alltför ofta varit och äro, en tomt lju-
dande malm. Då jag är beredd att gifva ett sådant
föredöme och nämner hvari det skall besiå, sker de:
cj för att deraf berömma mig, ty jag eger ingen rätt
till någon berömmelse, utan för att säsom herdeanp
egnar sjelf visa den våg och gå den väg, på hvilzdn
ban anser att hans hjord bör följa honom. — J veten,
- kåre bröder, att till föjd af orimliga gamla författ-
niogar, hvilka leda sitt ursprung ifrån de tider, då
tyrkans män så djapt glömt sin mästares lära, at
de sökte bygga sig välden på jorden, Lunds bi kopt-
stol blifvit förärad med inkomster, som ingalunda öf-
verensstämma med en biskops och presis heliga kall.
Väl anser jag, att dessa stora inkomster kunna i er
god biskops hand blifva mäktiga medel till att verka
för Guds rike — för så vidt detta kan af verldsliga
:medel befrämjas — men j kännen alla huru sällan
de sä blifvit använda; huru de fastmer ofiast blifvit
använda på tillfredsställande. af jordiska lustar och
sålunda ländt innehafvaren icke till nytta, utan till
förderf. Jag kännes vid min menskliga svaghet —
homo sum, nihil bumani a me alienum puto — jag
beder dagligen: vinled oss icke i frestelse!s Börjag
icke då aflågsna ifrån mig en frestelse, som. lätteli-
en kan draga min syndiga natur i förderfvet? —
Det är min allvarliga afsigt att så göra, och derför
har jag beslutat att af de 20 åa 30 tusen rdr bko i
ärlig inkomst, som tillfalla Lunds biskopsstol, endas:
uppbära för min egen räkning en tiondadel, d. v. s.
2 a 3000 rdr bko, hvilket i alla fall utgör mycket
nera än många af mina bröder ätnjuta, som ar-
beta mer än jag, och som ega stora familjer att för-
sörja. Tänker någon, att jag härmed gör nägot ef-
fer, så erinre han sig den nyss anförja beliga be
fallningen: Gå bort: sälj hvad du hafver och gif de
fattiga och följ mig!s — En Kristi efterföljares väg
ligger här så tydligt utstakad, att nägot missförstånd
ej är möjligt. J veten ock att apozieln Paulus icke
för sin egen utkomst betungade de församlingar, i
hvilka !ban utöfvade själavård. Kanske invånder nä-
gon af eder, ait jag ej på detta sätt kan värdigt upp-
rätthälla mitt embete, icke bibehålla det personliga
anseende och oberoende som en man i min ställning
bör ega.. Men jag såger eder: detta är ett verldsligt
och fåvitskt tal. Mitt embetes värdighet ligger ej i
yttre prakt eller öfverföd, utan i något långt högre
än så. Mitt eget anseende och oberoende ligger ej
i verldslig rikedom, utan deri att jag gör Guds vilja
och verkar Hans verk och är uppfylld af Hans andas,
så att ingentiog kan draga mig ifrån Honom.
Alliför länge, käre bröder, har presterskapst icke
mindre inom lutherska länder än inom de romerskt-
katolska, episkopala m. fl. förbisett och handlat tvärt
emot sin mästares lära och anda i afseenda å deras
ställning till staten. — Fan lärde: mitt rike är icke
af denna veriden, och motsatte sig alla uppmatnin-
gar som sökte förmå honom använda sin himmelska
makt till grundande af verldsligt välde, till befräm-
jande af Hans heliga sak genom verldsliga vapen.
Vi, som väga kalla oss hans prester och preaikare, vi
fika efter verldslig makt och verldsliga egodelar, un-
der hv !ket sträfvande vi icke ens akiat för rof att
begå den svära hädelsen att begagna Hars namn till
förevänning. Jag ryser öfver det ansvar vi härige-
nom ädragit oss. Han, menniskores son, hade intet
ait stöda sitt hofynd emot; han vandrade ringa och
torftig i en tjenares skepelse, sökande att med kär
lekens och undervisninge0s makt till sig draga de
förlorade fåren af Israel. Vi låta uppföra oss palat-
ser och lefva i allsköns yppighet, till hvilket ändamål
vi lägga menniskorna tunga mördor uppå och tags
skatt sisom hörande till våra rättigheter, i stället för
att vi borde gifva. Och i stället att uppsöka vära
förvillade får, ställa vi oss på höga och förnäma tri
Lunaler och kalia dem inför oss och döma dem och
rifva dem ifrån hem och fosterjord. Sannverligen,
iaa bröder, vi kunna ej göra nog stora offer för att
ä någoa ringa mån försona sådana skulder.
Visserligen måste det, under sådana förhållanden,
betraktas såsom en synnerlig Guds nåd och barmher-
tighet, att ogräset ej tagit mera öfverhanden än det
gjort. Men vi hafva, näst Gods nåd, härför att tacka
den, prisad vare Herren, genom alla tider fortfarande
tillvaron af ett fåtal verkligen fromme Guds tillbed-
jare af olika bekännelser, hvilka vårdat den heliga
elden och upptändt den i ett och annat för Guds anda
emottagligt bröst. Det är mig en glädje under be-
kymren att veta, det många sädana mån äfven varit
kyrkans män, och det är väl derföre Han som hade
velat skona Sodom och Gomorrha om blott tio rätt-
sfärdiga der fabnits, litit denna syndfalla, skuldbela-
:atade kyrka ännu ega en tillvaro.
När mästaren utsände sina lärjungar bjöd ban dem:
plärter allt folk!. Det var naturligt att vi skulla för-
sumnaa dettsbud, så väl som de andra. Så har lä-
rareka. letAlstan försvunvit ifrån prestembetet, cch
icke not dermed, då menigheterna hafva velat skaffa
eig andra lärare för det uppvexande elögtets under-
visning, evv hafva de deri rönt motstånd från mänga
af uss presver. Det är såsom skriften säger: Sjelive
hafva vi ej vo.lat gå vägen och hafva ej heller velat tillåta
andra gå dens. Så har grundvalen för ett folks andliga
lyftning, den första folkundervisningen, blifvit af oss icke
bott försummad, utan, hvad värre är, t. o. m. be-
traktad med fientlighet, troligen derföre att vi in-
stinktlik känt, att vårt verldsliga välda ej skulle
kunna fortfara lärgre, sedan det ej längre kan äga
itt stöd i okunnigheten. Behjertande detta ärendes
gt, har jag beslutat, att anslå det hufvudsakliga af
den lön jag afstär till mitt stifts folkskoleväsen. Meda I
en efier gamla förhållanden bertknad aflöning, skulle
för Hvad jag här afstär 100 å 150 skollärare kunna
aflönas. Men då jag anser den gamla lönenvara för
ringa, vill jag fördela de 20 å 25 tusen rdr bko, som
blifva mig öfriga, till 40 3 50 nya lärarebefattoin-
par, då jag äfven hoppas att j, mine bröder, och för-
samlingarne ej skola sky en och annan uppoffring,
för att göra lärarens btällnipg så bekymmerfri som
möjligt.
Mycket är utomdess att ordna inom stiftets kyrk-
liga angelägenheter. PrestexDa äro alltför mycket öf-
verlastade af verlåsliga bestyr — vi böra söka fri-