lögn, eh hädete. Eller hafva de ej hört oss, höra de oss ej i hvarje predikan tala om kärlek och försonlighet, under det de blott alltför väl känna att dat bor hat och bitterhet i predikarens eget bröst? Höra de oss ej tala om förakt för verlden, under det de se oss girigt fika efter denna verldens goda? Höra de oss ej tala om försakelse, under det vi ingenting vilja godvilligt försaka? Höra de oss ej anföra de höga, allvarliga orden: gå och sälj a!lt det du hafver och skänk det åt de faitiga och följ mig!, — under det de se os3 visa den fattige från vär dörr, under det de höra oss fordra högre inkomster, högre yitre anseende, utan att vilja eftergifva ens det saste af våra verldsliga s. k. rättigheter och priv legier, hvilka mången af oss ej ens aktar för rof av identifiera med embetets och kyrkans? Älskade bröder! Det är tid på att denna lögn, denna motsägelse mellan vär lära och vår handlåg upphör. Det har begynnt vakna ett djupare andlig lif i församlingen, hvilket mångenstädes kommit få afrägar, derför att det ej hos oss funnit någon Jeg niog. Fåren förvillas, derföre att de ej hafva nägån herde. Hvad skola vi då svara honom, som bjöd ost: föd min får!, hvilket vi tyckes hafva så uttydt, som stod2 det: får, föden väl edra herdar! Då jag talar till eder dessa ord känner jag ock -jupt hura skyldig jag är att gifva eder det rätta föredömet, så att mina ord ej blifva, såsom våra orå tyvärr blott alltför ofta varit och äro, en tomt ljudande malm. Då jag är beredd att gifva ett sådant föredöme och nämner hvari det skall besiå, sker de: cj för att deraf berömma mig, ty jag eger ingen rätt till någon berömmelse, utan för att säsom herdeanp egnar sjelf visa den våg och gå den väg, på hvilzdn ban anser att hans hjord bör följa honom. — J veten, kåre bröder, att till föjd af orimliga gamla författniogar, hvilka leda sitt ursprung ifrån de tider, då tyrkans män så djapt glömt sin mästares lära, at de sökte bygga sig välden på jorden, Lunds bi koptstol blifvit förärad med inkomster, som ingalunda öfverensstämma med en biskops och presis heliga kall. Väl anser jag, att dessa stora inkomster kunna i er god biskops hand blifva mäktiga medel till att verka för Guds rike — för så vidt detta kan af verldsliga :medel befrämjas — men j kännen alla huru sällan de sä blifvit använda; huru de fastmer ofiast blifvit använda på tillfredsställande. af jordiska lustar och sålunda ländt innehafvaren icke till nytta, utan till förderf. Jag kännes vid min menskliga svaghet — homo sum, nihil bumani a me alienum puto — jag beder dagligen: vinled oss icke i frestelse!s Börjag icke då aflågsna ifrån mig en frestelse, som. lättelien kan draga min syndiga natur i förderfvet? — Det är min allvarliga afsigt att så göra, och derför har jag beslutat att af de 20 åa 30 tusen rdr bko i ärlig inkomst, som tillfalla Lunds biskopsstol, endas: uppbära för min egen räkning en tiondadel, d. v. s. 2 a 3000 rdr bko, hvilket i alla fall utgör mycket nera än många af mina bröder ätnjuta, som arbeta mer än jag, och som ega stora familjer att försörja. Tänker någon, att jag härmed gör nägot effer, så erinre han sig den nyss anförja beliga be fallningen: Gå bort: sälj hvad du hafver och gif de fattiga och följ mig!s — En Kristi efterföljares väg ligger här så tydligt utstakad, att nägot missförstånd ej är möjligt. J veten ock att apozieln Paulus icke för sin egen utkomst betungade de församlingar, i hvilka !ban utöfvade själavård. Kanske invånder nägon af eder, ait jag ej på detta sätt kan värdigt upprätthälla mitt embete, icke bibehålla det personliga anseende och oberoende som en man i min ställning bör ega.. Men jag såger eder: detta är ett verldsligt och fåvitskt tal. Mitt embetes värdighet ligger ej i yttre prakt eller öfverföd, utan i något långt högre än så. Mitt eget anseende och oberoende ligger ej i verldslig rikedom, utan deri att jag gör Guds vilja och verkar Hans verk och är uppfylld af Hans andas, så att ingentiog kan draga mig ifrån Honom. Alliför länge, käre bröder, har presterskapst icke mindre inom lutherska länder än inom de romersktkatolska, episkopala m. fl. förbisett och handlat tvärt emot sin mästares lära och anda i afseenda å deras ställning till staten. — Fan lärde: mitt rike är icke af denna veriden, och motsatte sig alla uppmatningar som sökte förmå honom använda sin himmelska makt till grundande af verldsligt välde, till befrämjande af Hans heliga sak genom verldsliga vapen. Vi, som väga kalla oss hans prester och preaikare, vi fika efter verldslig makt och verldsliga egodelar, under hv !ket sträfvande vi icke ens akiat för rof att begå den svära hädelsen att begagna Hars namn till förevänning. Jag ryser öfver det ansvar vi härigenom ädragit oss. Han, menniskores son, hade intet ait stöda sitt hofynd emot; han vandrade ringa och torftig i en tjenares skepelse, sökande att med kär lekens och undervisninge0s makt till sig draga de förlorade fåren af Israel. Vi låta uppföra oss palatser och lefva i allsköns yppighet, till hvilket ändamål vi lägga menniskorna tunga mördor uppå och tags skatt sisom hörande till våra rättigheter, i stället för att vi borde gifva. Och i stället att uppsöka vära förvillade får, ställa vi oss på höga och förnäma tri Lunaler och kalia dem inför oss och döma dem och rifva dem ifrån hem och fosterjord. Sannverligen, iaa bröder, vi kunna ej göra nog stora offer för att ä någoa ringa mån försona sådana skulder. Visserligen måste det, under sådana förhållanden, betraktas såsom en synnerlig Guds nåd och barmhertighet, att ogräset ej tagit mera öfverhanden än det gjort. Men vi hafva, näst Gods nåd, härför att tacka den, prisad vare Herren, genom alla tider fortfarande tillvaron af ett fåtal verkligen fromme Guds tillbedjare af olika bekännelser, hvilka vårdat den heliga elden och upptändt den i ett och annat för Guds anda emottagligt bröst. Det är mig en glädje under bekymren att veta, det många sädana mån äfven varit kyrkans män, och det är väl derföre Han som hade velat skona Sodom och Gomorrha om blott tio rättsfärdiga der fabnits, litit denna syndfalla, skuldbela:atade kyrka ännu ega en tillvaro. När mästaren utsände sina lärjungar bjöd ban dem: plärter allt folk!. Det var naturligt att vi skulla försumnaa dettsbud, så väl som de andra. Så har lärareka. letAlstan försvunvit ifrån prestembetet, cch icke not dermed, då menigheterna hafva velat skaffa eig andra lärare för det uppvexande elögtets undervisning, evv hafva de deri rönt motstånd från mänga af uss presver. Det är såsom skriften säger: Sjelive hafva vi ej vo.lat gå vägen och hafva ej heller velat tillåta andra gå dens. Så har grundvalen för ett folks andliga lyftning, den första folkundervisningen, blifvit af oss icke bott försummad, utan, hvad värre är, t. o. m. betraktad med fientlighet, troligen derföre att vi instinktlik känt, att vårt verldsliga välda ej skulle kunna fortfara lärgre, sedan det ej längre kan äga itt stöd i okunnigheten. Behjertande detta ärendes gt, har jag beslutat, att anslå det hufvudsakliga af den lön jag afstär till mitt stifts folkskoleväsen. Meda I en efier gamla förhållanden bertknad aflöning, skulle för Hvad jag här afstär 100 å 150 skollärare kunna aflönas. Men då jag anser den gamla lönenvara för ringa, vill jag fördela de 20 å 25 tusen rdr bko, som blifva mig öfriga, till 40 3 50 nya lärarebefattoinpar, då jag äfven hoppas att j, mine bröder, och församlingarne ej skola sky en och annan uppoffring, för att göra lärarens btällnipg så bekymmerfri som möjligt. Mycket är utomdess att ordna inom stiftets kyrkliga angelägenheter. PrestexDa äro alltför mycket öfverlastade af verlåsliga bestyr — vi böra söka fri