alltid fallit oss in att ingen klok man inom
tnderofficerskåren kunnat söka en dylik ut-
märkelse af sig sjelf, utan att han blifvit der-
till framskuffad af andra, till exempel af ad-
liga eiler ranglystna personer med hvilka han
vore befryndad eller på vägen att blifva det
genom giftermål o. 8. v. Om en och annan
utmärkt underofficer vid sitt afskedstagande
finge tätt att såsom underlöjtnänt qvarstå i
armåen, för att vid förefallande behof kunna
inom denna grad af regeringen användas i få-
derneslandets tjenst, så vore detta något helt
annat och långt ifrån klandervärdt. Men så-
som grsacerna nu delaz, tyckas de endast hafva
för afsigt att framkalla ett Nr efter rang,
genom våra medgifvande vederbörande skulle
kunna ständigt föröka skaran a: lycksökare
och fjeskar. Inrättniagen af svärdstecknet var
en första väckelse till en dylik ä4an. Detär
rätt att distiaktioaer finnas för dem som ut-
märka sig på slagfältet, men de böra vara
emensammsa för soldaten och generalen, eme-
dn den enes blod är lika dyrbart som den
andres. En sådan distinktion, en af de få
som ännujhos oss bafva något värde, är me-
daljen för tapperhet i fältv, Svärdstecknet
deremot — ena misslyckad imitation af svärds-
ördensstjernan och som på långt håll förvillar
genom sin likhet med denna numera till en tom
åldersstämpel degraderade prydnad — tycks
enkom vara uppfunnet för att göra underbe-
fälet lystet efter den påafstånd snarlika grann-
låten, och derigenom äfven göra de anspråks-
lösare graderna af den svenska armån till-
gängliga för den militäriska flärd man varit
så angelägen att fostra inom de högre.
Medan hos de upplystare medelklasserna
en stymmelse börjar visa sig till rättmätig af-
sky för detta lumpna titelväsende, som för
bråkar och förfular vårt ädla modersmål och
ger en prägel af löjlig kalkonhögfärd åt den
dagliga sammanlefhaden; — medan, säga vi,
tänkande menniskor af de bildade och sjelf:
ständiga samhällsklässerna börja ledsna vid
det löjliga skramlet af en titel, påhängd så-
som en slamrande bjellra vid deras namn
hvarje gång det upprepas, och man till och
med i tidningar sett flärdfria personer offent-
ligen undanbedja sig hvarje annan titel än ett
enkelt herres fill sitt namn, gör man inom
militären allt hvad man kan för att inskärpa
rangbegreppet, äfven när det för tjensten är
af alldeles ingen vigt. Vi erinra osö särskilt
i detta afseende, huruledes för några år sedan
end. v. regementsehef lät af trycket utgifva
en förbättrad redaktionvaf de paragrafer utaf
gsoldatitstruktionensom angå helönings, och
att deribland till allmänhetens störa förlustelse
förekommer en föreskrift för postande solda-
ter, att, när post gjort honnör för kungliga
personer eller förmän och af dem blir med
ord eller tecken betackad, han derpå eger att
svafa med hög röst: Gud bevare konungen,
kronprinsen, generalen, öfversten, majoren,
kaptenen, löjtnanten, sergeahten o. 8. Y.;
men skulle han ej känna eller kunna urskilja
dignitärens gtad, uttalar han Högt sitb oGud
bevåre, samt tillägger med låg röst — pherrnb.
Om dylika föreskrifter icke förmå att gifva
väckelse åt täng- och distinktionsfåfängan, så
veta vi sannerligen icke hvad som skulle
kunna det.
Att sådana exempel icke varit alldeles för-
lorade för den stora massan af obetitlade och
sorangerade, — om ett sådant uttryck tillåtes
oss —, synes bevisadt af en för några dagar
sedan till den offieiella tidningen insänd och
af dess redaktion till den verkan den möj-
ligen kan medföra rekommenderad uppsats
af den kostliga beskaffenhet att den här må
ordagrånnt införas :
shningar af några skolmär. Då numera den
fordöm aktade majister-titeln allmänt Fifves åthvärje
folkskolelärare; torde det ej vara obetänkt att uti nya
skollagen tilldela alla de s. k. elementarskollärarne
annan titel, t. ex. lektor, hvilken sednare egentligen
för närvarande ej lagligen tillkommer flera än lärarhe
vid Carlbergs krigselementarsköla och möjligen dem
vid Gefle athengåm. De elementärlärare, Hvilka till-
lika hafva säte i konsistorium, torde, vid sådan för-
ändring;:i likhet med andra kollegialaledamöter, böra
benämnas stiftsassessorer eller konsistorialråd, hvati-
genom deras myndighet på passande och riktigt sätt
blifver utmärkt. Och då nu för tiden allt färre pre-
ster tillhöra elementarskolornas lärare, Yore ej utån
skal att föreskrifva, det må de sistnämda nyttja en
enkel; likformig svart drägt, 4. x. ett silkesbroderi
af två, några gånger sammanslingrade lager- och ek-
qvistar på sammetskrage, jemte stålvärja, som i all-
määnket anses höra till lärdomsidkares uniform. Stifts-
assessorerna borde dessutom få en värja broderåd,
liggande öfver åvistärne. — Om dessa önskningar
anses värda att höras och uppfyllas, så åro insändår-
pe, för sin del, fullt öfvertygade att hr ecklesiastik-
ministern skulle ökå åsn välvilja, hvarmed den med
stor längtan motsedda nya skollagen säkerligen kom-
mer att af Sverges lätare emottagas.
söUDenna opintonsyttring vittkar på ett slående
sätt om framgången af systemöta elfvaåriga
arbate på utvectlandet af de redbrrär Ren
skaperna Hos nationen. Tack vare: densför-
ruätna bezmödanden i denna väg: somen köm:
mande 1id ej skall glömma att uppteckna ! åf
framtidens minne, börjar det upplysta nitet
för uniformsvärendet och dithörande distink-
omer och titlar sprida sigotillalla klasser i
samhället, och snart onog torde mankunna
hoppas; att en :batydligare del af det hittills
atom civilisationen ende, det svill- säga ,
ograderade och-ouniformerade: samhället; fill
äderneslandets heder isunderdånigaste nit an-
nåller om äran attfå bära kungligt livre och
å intaga en-om ock anspråkslösare grad bland
kungliga tjenstemän. Denna ädla rörelse torde
lerefter blissårallmän att den griper helana-
ionen liksom meden patriotisk svindel; och 4
eK RISK ÄDLINGS ANTECKNINGAR?) Å