alltid fallit oss in att ingen klok man inom tnderofficerskåren kunnat söka en dylik utmärkelse af sig sjelf, utan att han blifvit dertill framskuffad af andra, till exempel af adliga eiler ranglystna personer med hvilka han vore befryndad eller på vägen att blifva det genom giftermål o. 8. v. Om en och annan utmärkt underofficer vid sitt afskedstagande finge tätt att såsom underlöjtnänt qvarstå i armåen, för att vid förefallande behof kunna inom denna grad af regeringen användas i fåderneslandets tjenst, så vore detta något helt annat och långt ifrån klandervärdt. Men såsom grsacerna nu delaz, tyckas de endast hafva för afsigt att framkalla ett Nr efter rang, genom våra medgifvande vederbörande skulle kunna ständigt föröka skaran a: lycksökare och fjeskar. Inrättniagen af svärdstecknet var en första väckelse till en dylik ä4an. Detär rätt att distiaktioaer finnas för dem som utmärka sig på slagfältet, men de böra vara emensammsa för soldaten och generalen, emedn den enes blod är lika dyrbart som den andres. En sådan distinktion, en af de få som ännujhos oss bafva något värde, är medaljen för tapperhet i fältv, Svärdstecknet deremot — ena misslyckad imitation af svärdsördensstjernan och som på långt håll förvillar genom sin likhet med denna numera till en tom åldersstämpel degraderade prydnad — tycks enkom vara uppfunnet för att göra underbefälet lystet efter den påafstånd snarlika grannlåten, och derigenom äfven göra de anspråkslösare graderna af den svenska armån tillgängliga för den militäriska flärd man varit så angelägen att fostra inom de högre. Medan hos de upplystare medelklasserna en stymmelse börjar visa sig till rättmätig afsky för detta lumpna titelväsende, som för bråkar och förfular vårt ädla modersmål och ger en prägel af löjlig kalkonhögfärd åt den dagliga sammanlefhaden; — medan, säga vi, tänkande menniskor af de bildade och sjelf: ständiga samhällsklässerna börja ledsna vid det löjliga skramlet af en titel, påhängd såsom en slamrande bjellra vid deras namn hvarje gång det upprepas, och man till och med i tidningar sett flärdfria personer offentligen undanbedja sig hvarje annan titel än ett enkelt herres fill sitt namn, gör man inom militären allt hvad man kan för att inskärpa rangbegreppet, äfven när det för tjensten är af alldeles ingen vigt. Vi erinra osö särskilt i detta afseende, huruledes för några år sedan end. v. regementsehef lät af trycket utgifva en förbättrad redaktionvaf de paragrafer utaf gsoldatitstruktionensom angå helönings, och att deribland till allmänhetens störa förlustelse förekommer en föreskrift för postande soldater, att, när post gjort honnör för kungliga personer eller förmän och af dem blir med ord eller tecken betackad, han derpå eger att svafa med hög röst: Gud bevare konungen, kronprinsen, generalen, öfversten, majoren, kaptenen, löjtnanten, sergeahten o. 8. Y.; men skulle han ej känna eller kunna urskilja dignitärens gtad, uttalar han Högt sitb oGud bevåre, samt tillägger med låg röst — pherrnb. Om dylika föreskrifter icke förmå att gifva väckelse åt tängoch distinktionsfåfängan, så veta vi sannerligen icke hvad som skulle kunna det. Att sådana exempel icke varit alldeles förlorade för den stora massan af obetitlade och sorangerade, — om ett sådant uttryck tillåtes oss —, synes bevisadt af en för några dagar sedan till den offieiella tidningen insänd och af dess redaktion till den verkan den möjligen kan medföra rekommenderad uppsats af den kostliga beskaffenhet att den här må ordagrånnt införas : shningar af några skolmär. Då numera den fordöm aktade majister-titeln allmänt Fifves åthvärje folkskolelärare; torde det ej vara obetänkt att uti nya skollagen tilldela alla de s. k. elementarskollärarne annan titel, t. ex. lektor, hvilken sednare egentligen för närvarande ej lagligen tillkommer flera än lärarhe vid Carlbergs krigselementarsköla och möjligen dem vid Gefle athengåm. De elementärlärare, Hvilka tilllika hafva säte i konsistorium, torde, vid sådan förändring;:i likhet med andra kollegialaledamöter, böra benämnas stiftsassessorer eller konsistorialråd, hvatigenom deras myndighet på passande och riktigt sätt blifver utmärkt. Och då nu för tiden allt färre prester tillhöra elementarskolornas lärare, Yore ej utån skal att föreskrifva, det må de sistnämda nyttja en enkel; likformig svart drägt, 4. x. ett silkesbroderi af två, några gånger sammanslingrade lageroch ekqvistar på sammetskrage, jemte stålvärja, som i allmäänket anses höra till lärdomsidkares uniform. Stiftsassessorerna borde dessutom få en värja broderåd, liggande öfver åvistärne. — Om dessa önskningar anses värda att höras och uppfyllas, så åro insändårpe, för sin del, fullt öfvertygade att hr ecklesiastikministern skulle ökå åsn välvilja, hvarmed den med stor längtan motsedda nya skollagen säkerligen kommer att af Sverges lätare emottagas. söUDenna opintonsyttring vittkar på ett slående sätt om framgången af systemöta elfvaåriga arbate på utvectlandet af de redbrrär Ren skaperna Hos nationen. Tack vare: densförruätna bezmödanden i denna väg: somen köm: mande 1id ej skall glömma att uppteckna ! åf framtidens minne, börjar det upplysta nitet för uniformsvärendet och dithörande distinkomer och titlar sprida sigotillalla klasser i samhället, och snart onog torde mankunna hoppas; att en :batydligare del af det hittills atom civilisationen ende, det svillsäga , ograderade och-ouniformerade: samhället; fill äderneslandets heder isunderdånigaste nit annåller om äran attfå bära kungligt livre och å intaga en-om ock anspråkslösare grad bland kungliga tjenstemän. Denna ädla rörelse torde lerefter blissårallmän att den griper helanaionen liksom meden patriotisk svindel; och 4 eK RISK ÄDLINGS ANTECKNINGAR?) Å