och ansåg tal. detta, för all slags barrskogsplantering brukliga sätt för det säkraste. Frön böra alltid hafva en lindrig betäckning af uppluckrad jord. Major Key anförde, att man i Jönköpings län brukade låta den upphackade jorden ligga till våren, och att man sedan besidde den med höstsäd och gräsfrö. Prof. Arrhenius hade hos ryttm. Möller i Halland sett stora ljungfällt odlade derigenom att de blifvit lätt brände, öfvermerglade och fått en lätt genomgödning, hvarefter de lemnat vackra sädesskördar. I de flesta fall ansåg dock tal. ljungfälten bäst lämpa sig till skog. Ett synnerligt missförhållande vore attskogsfrön ej hos oss samlades, hvilket dock lätt kunde ske genom att upplägga kottarna ilafvar inne i stugorna och der låta af rumvärmenp frön utklängas; detsamma kunde ock ske på soliga ställen, såsom berghällar o. d. Önskade att hushållningssöllskaperna måtte befordra en slik insamling af barrträdsfrö. Hr Kuylenstjerna upplyste, att de nämnde ljungfälten i Halland hos hr Möller ej varit hvad man egentligen kallar ljungfält utan haft djupare mylla och ett fuktigare lige der ljungen sparsamt infunnit sig sednare. Barrträdsfröns utklängande kan visserligen ske genom solens blotta inverkan, men dessa frön bli dock lika dyra som dem man får t. ex. från Wsnnäs, hvarest en fabrik blifvit anlagd för en dylik fröutklängning. Professor Arrhenius betygade, att då hela kostnsden består i kottarnes samlande vid skogsfällen, i att transportera dem och i att förfärdiga lafvar med dubbla bottnar, hvaraf den ena genombruten för att låta snön falla genom, så bör denna ej vara stor, särdeles gom kottarse sedermera kunna snzändas till bränsle. Msjor Key upplyste, att frösamlisg länge varit känd och utöfvad i Jönköpings län, samt att man funnit bränning på ljusgfälten skadlig. är Wulf nämde, att på flera egendomar i Biekinge funnes nu stora anstalter för fröklängning upprättade, och att man således derifrån lätt kunde förskaffa sig sina behöfliga frön. Beträffande odlingen af ljungfölt skedde detta derstädes genom flåbackning och bränning, hvarefter man sådde spanmäl till en del med timotej, som dock ej står mera än 2 år. Baron Essen anförde, att det lättaste sättet att förvandla ljungfält till ängsmark vore genom ängsvattning. Talaren hade sålunda sett fält, der efter vattningen ljungen första året började försvinna, nästa år hvitklöfver infinna sig och sedermera flera grösarter. Der man ej bar tillfälle stt äogsvattna ljungfälten kan man föra på dem och tjockt utbreda på dem i vatten urlakad bränd skiffer. Hr v. Essen: Äro ljungfälten bestående af mylla, så kan man odla säd på dem; har man tillgång på ängsvattning kunna de beredas till äng; men utgöras de, såsom vanligen är fallet, af grus och sten, så duga de ej till annat än barrskog. Attallmogen skulle sjelf insamla frön ansåg talaren ej nyttigt; värman för fröns utklängning får ej öfverstiga en viss grad; dessutom kan det hända att de torkas i bakugnar, då deras groningskraft alldeles förevinner. Frön från Tyskland äre ibland billiga nog, men man kan aldrig vara gäiker på satt de ej äro förlegade. Från Wannåsa kan man förskaffa sig mycket goda frön. Professor Arrhenius upplyste, att min kan profva fröns grobarhet genom att afskära dem på tvären och se efter om de äro saftiga och friska. ttonde frågan: yHatva på de sednvare ären några nya ineller utländska äkerbruksredsksper blifvit i landet begagnade och befunna af det värde, ait de kunna anses förtjenta att vidare spridas? , Mag. Zetterstedt: Med den arbetets fördelning, som i sednare tider gripit in och underlättat alla förhållanden, har man i England gjort den erfarenhet, att det ej är nyttigt att åkerbruksredskaperna förfärdigas vid gården, utan vid enkom derför inrättade fabriker; ja, handtverkaren på landet sysselsätter sig endast med reparationer. Man vinner härigenom ett billigare, ändamålsenligare och starkare arbete. I allmänhet ancåg talaren det af en synnerlig nytta, att då man måste afassa redskapen efter olika jordmåner, här unnes fabriker till åkerbruksredskapers förfärdigande, der dessa arbeten med mera fulländning kunde verkställas. Härför behöfdes anslag. Taleren hade i England besökt Kroskills stora fabrik, uppbyggd och verkande i gigantisk skala. Der hade han sett en vält, med fabriksegarens namn (äfven här nu expoaerad), som genom en lämpligare konstruktion af hjulen (som äro olika stora) bättre bryter kokorna och med större fördel kan b:gagnas på fuktigare ställen. Hvad England beträffar, så omgjordes många der uppfunna maschiner genast i Skottland med någon förändring, hvarigenom de blefvo billigare; så vore fallet med såningsmaschinerna. Den såningemaschin af hr G-orge, som nu fuaneg här exponerad (JM 124), ansåg han för tung samt omnämde hburu man vid fårornas dragning vunnit en genväg genom de s. k. markörerna, eller stänger med kloss i ändan och en derifrån gående jernnål, som utritade de parallela lisierna. Härefter företogs den vid första sektionssammankomsten förbigångna andra frågan, så lydande: Hrilka äro fördelarne af och vilkoren för radsåning af säd och gräs, och hvilken erfarechet bar man i vårt land häröfver vunnit ? Professor Arrhentus och sedermera baron Hamilton redogjorde för de upplysningar, hvilka rörande detta ämne skulle lemnats af br Hedengren, som redan från mötet bortrest. Han hade funnit, att radsåning af säl förutsätter jemnare fält, väl bearbetad och lucker jord, samt att gådden samtidigt redmyllas. Vinsten deraf vore, att mat får ned alla frön pi lika djup, och just d:t djup man önskar, samt att de samtidigt uppkomms och jemnare mogna, hvarföre skördarne bli wycket sökrare och bättre. Man besparade ock derigeFRE ANT 237 cn Wm ARR ARK 4