och ansåg tal. detta, för all slags barrskogs-
plantering brukliga sätt för det säkraste. Frön
böra alltid hafva en lindrig betäckning af upp-
luckrad jord.
Major Key anförde, att man i Jönköpings
län brukade låta den upphackade jorden ligga
till våren, och att man sedan besidde den
med höstsäd och gräsfrö.
Prof. Arrhenius hade hos ryttm. Möller i
Halland sett stora ljungfällt odlade derigenom
att de blifvit lätt brände, öfvermerglade och
fått en lätt genomgödning, hvarefter de lemnat
vackra sädesskördar. I de flesta fall ansåg
dock tal. ljungfälten bäst lämpa sig till skog.
Ett synnerligt missförhållande vore attskogs-
frön ej hos oss samlades, hvilket dock lätt
kunde ske genom att upplägga kottarna ilaf-
var inne i stugorna och der låta af rumvärmenp
frön utklängas; detsamma kunde ock ske på
soliga ställen, såsom berghällar o. d. Ön-
skade att hushållningssöllskaperna måtte be-
fordra en slik insamling af barrträdsfrö.
Hr Kuylenstjerna upplyste, att de nämnde
ljungfälten i Halland hos hr Möller ej varit
hvad man egentligen kallar ljungfält utan haft
djupare mylla och ett fuktigare lige der ljun-
gen sparsamt infunnit sig sednare. Barrträds-
fröns utklängande kan visserligen ske genom
solens blotta inverkan, men dessa frön bli
dock lika dyra som dem man får t. ex. från
Wsnnäs, hvarest en fabrik blifvit anlagd för
en dylik fröutklängning.
Professor Arrhenius betygade, att då hela
kostnsden består i kottarnes samlande vid
skogsfällen, i att transportera dem och i att
förfärdiga lafvar med dubbla bottnar, hvaraf
den ena genombruten för att låta snön falla
genom, så bör denna ej vara stor, särdeles
gom kottarse sedermera kunna snzändas till
bränsle.
Msjor Key upplyste, att frösamlisg länge
varit känd och utöfvad i Jönköpings län, samt
att man funnit bränning på ljusgfälten skad-
lig.
är Wulf nämde, att på flera egendomar i
Biekinge funnes nu stora anstalter för frö-
klängning upprättade, och att man således
derifrån lätt kunde förskaffa sig sina behöf-
liga frön. Beträffande odlingen af ljungfölt
skedde detta derstädes genom flåbackning
och bränning, hvarefter man sådde spanmäl
till en del med timotej, som dock ej står
mera än 2 år.
Baron Essen anförde, att det lättaste sättet
att förvandla ljungfält till ängsmark vore ge-
nom ängsvattning. Talaren hade sålunda sett
fält, der efter vattningen ljungen första året
började försvinna, nästa år hvitklöfver infinna
sig och sedermera flera grösarter. Der man
ej bar tillfälle stt äogsvattna ljungfälten kan
man föra på dem och tjockt utbreda på dem
i vatten urlakad bränd skiffer.
Hr v. Essen: Äro ljungfälten bestående af
mylla, så kan man odla säd på dem; har
man tillgång på ängsvattning kunna de be-
redas till äng; men utgöras de, såsom vanli-
gen är fallet, af grus och sten, så duga de
ej till annat än barrskog. Attallmogen skulle
sjelf insamla frön ansåg talaren ej nyttigt;
värman för fröns utklängning får ej öfverstiga
en viss grad; dessutom kan det hända att de
torkas i bakugnar, då deras groningskraft all-
deles förevinner. Frön från Tyskland äre
ibland billiga nog, men man kan aldrig vara
gäiker på satt de ej äro förlegade. Från Wannåsa
kan man förskaffa sig mycket goda frön.
Professor Arrhenius upplyste, att min kan
profva fröns grobarhet genom att afskära
dem på tvären och se efter om de äro saftiga
och friska.
ttonde frågan:
yHatva på de sednvare ären några nya in- eller ut-
ländska äkerbruksredsksper blifvit i landet begagnade
och befunna af det värde, ait de kunna anses för-
tjenta att vidare spridas? ,
Mag. Zetterstedt: Med den arbetets fördel-
ning, som i sednare tider gripit in och un-
derlättat alla förhållanden, har man i Eng-
land gjort den erfarenhet, att det ej är nyt-
tigt att åkerbruksredskaperna förfärdigas vid
gården, utan vid enkom derför inrättade fa-
briker; ja, handtverkaren på landet sysselsätter
sig endast med reparationer. Man vinner här-
igenom ett billigare, ändamålsenligare och
starkare arbete. I allmänhet ancåg talaren det
af en synnerlig nytta, att då man måste af-
assa redskapen efter olika jordmåner, här
unnes fabriker till åkerbruksredskapers för-
färdigande, der dessa arbeten med mera full-
ändning kunde verkställas. Härför behöfdes
anslag. Taleren hade i England besökt Kro-
skills stora fabrik, uppbyggd och verkande i
gigantisk skala. Der hade han sett en vält,
med fabriksegarens namn (äfven här nu ex-
poaerad), som genom en lämpligare konstruk-
tion af hjulen (som äro olika stora) bättre
bryter kokorna och med större fördel kan
b:gagnas på fuktigare ställen. Hvad England
beträffar, så omgjordes många der uppfunna
maschiner genast i Skottland med någon för-
ändring, hvarigenom de blefvo billigare; så
vore fallet med såningsmaschinerna. Den
såningemaschin af hr G-orge, som nu fuaneg
här exponerad (JM 124), ansåg han för tung
samt omnämde hburu man vid fårornas drag-
ning vunnit en genväg genom de s. k. mar-
körerna, eller stänger med kloss i ändan och
en derifrån gående jernnål, som utritade de
parallela lisierna.
Härefter företogs den vid första sektions-
sammankomsten förbigångna andra frågan, så
lydande:
Hrilka äro fördelarne af och vilkoren för radså-
ning af säd och gräs, och hvilken erfarechet bar man
i vårt land häröfver vunnit ?
Professor Arrhentus och sedermera baron
Hamilton redogjorde för de upplysningar,
hvilka rörande detta ämne skulle lemnats af
br Hedengren, som redan från mötet bortrest.
Han hade funnit, att radsåning af säl förut-
sätter jemnare fält, väl bearbetad och lucker
jord, samt att gådden samtidigt redmyllas.
Vinsten deraf vore, att mat får ned alla frön
pi lika djup, och just d:t djup man önskar,
samt att de samtidigt uppkomms och jemnare
mogna, hvarföre skördarne bli wycket sök-
rare och bättre. Man besparade ock derige-
FRE ANT 237 cn
Wm ARR ARK 4