Hon tillade med brådstörtade ord: — Om
jag med säkerhet vet att jag ej kan undslippa
döden, då vill jag säga cr allt, allt hvad jag
känner här! Hör på! För en stund sedan
sof jag ej; jag har en god timma betrak-
tat er. Vid Gud; jag tror er, ni är en
god och uppriktig menniska; jag besvär
er vid allt hvad heligt är, säg mig san-
ningen; ni kan ej. tro hur nödvändigt det
är för mig att få höra den; välan, doktor,
säg mig rent ut att jag är 1 dödsfara, icke
sannt? — Men hvad vill ni då att jag skall
säga er? — Jag -ber er för Guds skull. —
Nå väl, Alexandra, jag kan ej dölja för er,
att ni verkligen ej är utan fara; men Gud är
nådig och... — Jag skall dö, jag skall dö!
-— Och hon syntes tillfredsställd, hennes an-
sigte klarnade, hon blef glad, hon röjde en
glädje som mycket förskräckte mig. — Oroa
er ej, jag finner ej minsta fruktan för döden.
— Hon uppreste sig en smula, stödde sig på
venstra armbågen och återtog: Nu är det bra,
nu kan jag säga er att jag känner mig myc-
ket tacksam mot er; att ni är en god, myc-
ket god varelse, och att jag älskar er. —
Jag betraktade henne ett ögonblick, liksom
vansinnig. — Jag älskar er, hör ni det? Jag
älskar er. — Alexandra Andrewna, på hvad
sätt har jag kunnat förtjena... — Ni förstår
mig icke; förstår du mig icke? — och helt
plötsligt flög hon mig om halsen och kysste
mig. Jag var nära att skrika till; jag sjönk
ned på mina knän, men mitt hufvud förblef
tryckt emellan henhes händer på hufvudkud-
den. Hon tiger, hennes fingrar stälfya i mitt
hår, jag lyssnar, hon gråter. Jap ställer till
henne några ord. Jag skulle sannerligen ha
svårt för att minnag hvad jag hittade på att
siga henne; men midt under dessa tilltal:
Jag tackar er... var öfvertygad... lugna er
— bad jag att få väcka den sofvande pigan