Hon tillade med brådstörtade ord: — Om jag med säkerhet vet att jag ej kan undslippa döden, då vill jag säga cr allt, allt hvad jag känner här! Hör på! För en stund sedan sof jag ej; jag har en god timma betraktat er. Vid Gud; jag tror er, ni är en god och uppriktig menniska; jag besvär er vid allt hvad heligt är, säg mig sanningen; ni kan ej. tro hur nödvändigt det är för mig att få höra den; välan, doktor, säg mig rent ut att jag är 1 dödsfara, icke sannt? — Men hvad vill ni då att jag skall säga er? — Jag -ber er för Guds skull. — Nå väl, Alexandra, jag kan ej dölja för er, att ni verkligen ej är utan fara; men Gud är nådig och... — Jag skall dö, jag skall dö! -— Och hon syntes tillfredsställd, hennes ansigte klarnade, hon blef glad, hon röjde en glädje som mycket förskräckte mig. — Oroa er ej, jag finner ej minsta fruktan för döden. — Hon uppreste sig en smula, stödde sig på venstra armbågen och återtog: Nu är det bra, nu kan jag säga er att jag känner mig mycket tacksam mot er; att ni är en god, mycket god varelse, och att jag älskar er. — Jag betraktade henne ett ögonblick, liksom vansinnig. — Jag älskar er, hör ni det? Jag älskar er. — Alexandra Andrewna, på hvad sätt har jag kunnat förtjena... — Ni förstår mig icke; förstår du mig icke? — och helt plötsligt flög hon mig om halsen och kysste mig. Jag var nära att skrika till; jag sjönk ned på mina knän, men mitt hufvud förblef tryckt emellan henhes händer på hufvudkudden. Hon tiger, hennes fingrar stälfya i mitt hår, jag lyssnar, hon gråter. Jap ställer till henne några ord. Jag skulle sannerligen ha svårt för att minnag hvad jag hittade på att siga henne; men midt under dessa tilltal: Jag tackar er... var öfvertygad... lugna er — bad jag att få väcka den sofvande pigan