hetens och vinningslystnadens följder och upp-
lysvingens fördelar; vid kusterna af Småland
vore skogen slut; i det inre god.
Hr G. De MarE trodde att ehuru insigten
om det rätta vore god, kunde dock ej lag-
stadgande skada, och erinrade att meningen
red svedjandet ofta vore att få en skörd för
er gång, Ville att punkten skulle oförändrad
intagas.
Erofössor Arrhenius återkallade sitt tillägg;
tro ide ej att bristande kunskap vore enda
orsaken till skogarnes förfall; utan oftast slem
vinning, om hvars skadliga följder för det
allmänna tal. med stor vältalighet uppdrog
en sorglig tafla. Lagbestämmelsen mot så-
dan förödelsens styggelse kunde ej skada.
Ar Wulff berättade huru det tillgick i Ble-
kinge och Södra Småland, der skogsjord brän-
2 år å rad, hvarpå hvarjehanda skräp och
efall ytterligare ditföres för att från det ånyo
brinda få en usel sädes- och potatesskörd.
Major Key tyckte det vara tid att skrida
till kraftiga åtgärder mot de särdeles i Små-
lacd grasserande skogsbrännarne.
L5jtnant Kremer gillade ingalunda svedjan-
det, men trodde ej förordningar hindra; de
kunde fintligt kringgås (hvarpå tvenne prof
uppgäåfvos, såsom att den skulie förvandlas
till öker som snart blir då!ig, och att det är
en partiel skogseld). I Danmark, som har
4 1. procent skog, kan skogsåverkan beva-
kas; men i Sverge, der vi ega 80 qvadrat-
mil åker, 167 qv. mil äng och 3173 qv. mil
åkogsmark, hvaraf åtminstone 1500 qv. mil
verklig skog, der blir det omöjligt att kon-
trollera lagens hållande.
Hr Paykull trodde ej på att allt svedjande
vore gagnlöst. Det kunde lätt hända att man
ville nedbränna barrskogen kring sina bonin-
gar för att få björkskog.
Er Wullf berättade åter om mer än 1030
tunalands bortsvedjande i Blekinge.
Hr G, Posse förordade ej heller svedning.
Hade man en gång förordat att använda lag-
siftning å eganderätten, så ginge väl snart
an att utsträcka sina inskränkningar. I Ble-
kinge är det ej svedning af skog som gjort
landet så styggt, der stär en annan svedning
bredvid. Att jägeribetjeningen skulle vara
verksamma till skogarnes ans och vård, till-
försäkras vi ej af kronoallmänningarnes usla
skick. Enskild omtauka och kunskap äro de
bästa häfstängerna om det allmänt nyttiga skall
åstadkommas.
Hz: Adlerborg trodde det sista anförandetwmera
flyta från ett varmare hjerta än kall klokhet. Det
är 6j kunskap som gör allt, dygden åstadkom-
mer lika mycket. Dålig reda och stränga
lagar äro orsak och följd. Man har bört sägas
att slem vinning skall förjagas med kunstap;
men medan denna bibringas har slem vinning
förstört allt hvad kunskap skulle konservera.
Det är godt attrespektera egahderätten, såsom
grund för samhällets bestånd, men fosterlan-
dets rätt och framtid äro högre. Så har man
gjort med bränvinsbränningen; så bör man
göra med skogsbränningen.
Ar v. Essen visste att upplysningens frukter
mogna långsamt oeh fann ej skäl i ätt om-
hulda den industrigren, som ingrep störande
i statens väl.
Professor Arrhenius beklagade att krono-
prkerna i grefve Posses hemört vore så van-
skötta. Här uppe i Upland gjorde skogsbe-
tjeningen sin skyldighet berömvärdt. Map
bör visserligen respektera eganderäiten, men
all ekonomisk lagstiftning är ju en inskränk-
ning i densamina. Vill man logsa alla band,
då må ock detta gerna borttagas. .
Hr Wulf förordade totalt förbud emot sve-
djande, skyldighet till återbesåning af skog,
som anmäöles skola huggas och ej kan brukas
till åker, samt utmärkelse för den, som har
skogen bäst vårdad och planterat de flesta
träden.
fr G. De Mare vitsordade ock att skogs-
fölluingen i Calmar län pågår hastigt och för-
förligt hos både små egendomeegare utan och
stora med kunskap. På grund hvaraf lag
deremot Vore nödig.
Grefve Hamilton yrkade på sfslag, emedan
han ej trodde att bestämmelserna skulle ef-
ter!efvas.
Hr v. Essen ville förening af kunskaps med-
Gelande och lagbestämmelsers gifvande; båda
gemensamt skulle verka det goda. Efter verk-
ställd votering, befunnos de till antalet något
öfverlägsna, som gillade punkten i sin nuva-
rande form.
Sjette punkten: satt hvad skiftesstadgan bjuder,
rörande skögsafverkning vid laga skiften, måtte
ändras så, att den skogsförödelse, som nu häraf
föranledes, förekommes. Gillades.n
Sjunde punkten: ,att enskildte skogsegare,
som afverka större eller mindre skogssträckor,
måtte åläggas, vid stadgadt vite, att handhafval
den afverkade skogsmarken så att derest den icke
till åker eller äng odlas, den må inom högst 10
år åter blifva skogbärande, samt att, den upp-
växande ungskogen hålles fredad från betning tI1
dess den af boskopen ej vidare kan skadas.e
Löjtnant Kremer tyckte åläggandet värs
hårdt, hvilket ej kunde kontrolleras, då man
ofta har svårighet att afgöra hvad som är
skogsmark eller ej. Nog kan man tvingas
till återsåning, men ej så ätt dst blir vacker
skog.
Baron Hamilton upplyste att i punkten ej
står osåning utan blott satt befordra återväx-
ten, hvilket kan ske genom att lemna fröträd.
Hr G. De Mare insåg att om punkten bi-
fölles skulle torpare och andra smärre egen-
domsegare, hvilka egde ringa bete, förbjudas
att hsfva några boskapskreatur alls; Afslogs.
Friherre Adlercreutz förenade sig med de
föregående talarne.
Ordföranden prononerade: