hetens och vinningslystnadens följder och upplysvingens fördelar; vid kusterna af Småland vore skogen slut; i det inre god. Hr G. De MarE trodde att ehuru insigten om det rätta vore god, kunde dock ej lagstadgande skada, och erinrade att meningen red svedjandet ofta vore att få en skörd för er gång, Ville att punkten skulle oförändrad intagas. Erofössor Arrhenius återkallade sitt tillägg; tro ide ej att bristande kunskap vore enda orsaken till skogarnes förfall; utan oftast slem vinning, om hvars skadliga följder för det allmänna tal. med stor vältalighet uppdrog en sorglig tafla. Lagbestämmelsen mot sådan förödelsens styggelse kunde ej skada. Ar Wulff berättade huru det tillgick i Blekinge och Södra Småland, der skogsjord brän2 år å rad, hvarpå hvarjehanda skräp och efall ytterligare ditföres för att från det ånyo brinda få en usel sädesoch potatesskörd. Major Key tyckte det vara tid att skrida till kraftiga åtgärder mot de särdeles i Smålacd grasserande skogsbrännarne. L5jtnant Kremer gillade ingalunda svedjandet, men trodde ej förordningar hindra; de kunde fintligt kringgås (hvarpå tvenne prof uppgäåfvos, såsom att den skulie förvandlas till öker som snart blir då!ig, och att det är en partiel skogseld). I Danmark, som har 4 1. procent skog, kan skogsåverkan bevakas; men i Sverge, der vi ega 80 qvadratmil åker, 167 qv. mil äng och 3173 qv. mil åkogsmark, hvaraf åtminstone 1500 qv. mil verklig skog, der blir det omöjligt att kontrollera lagens hållande. Hr Paykull trodde ej på att allt svedjande vore gagnlöst. Det kunde lätt hända att man ville nedbränna barrskogen kring sina boningar för att få björkskog. Er Wullf berättade åter om mer än 1030 tunalands bortsvedjande i Blekinge. Hr G, Posse förordade ej heller svedning. Hade man en gång förordat att använda lagsiftning å eganderätten, så ginge väl snart an att utsträcka sina inskränkningar. I Blekinge är det ej svedning af skog som gjort landet så styggt, der stär en annan svedning bredvid. Att jägeribetjeningen skulle vara verksamma till skogarnes ans och vård, tillförsäkras vi ej af kronoallmänningarnes usla skick. Enskild omtauka och kunskap äro de bästa häfstängerna om det allmänt nyttiga skall åstadkommas. Hz: Adlerborg trodde det sista anförandetwmera flyta från ett varmare hjerta än kall klokhet. Det är 6j kunskap som gör allt, dygden åstadkommer lika mycket. Dålig reda och stränga lagar äro orsak och följd. Man har bört sägas att slem vinning skall förjagas med kunstap; men medan denna bibringas har slem vinning förstört allt hvad kunskap skulle konservera. Det är godt attrespektera egahderätten, såsom grund för samhällets bestånd, men fosterlandets rätt och framtid äro högre. Så har man gjort med bränvinsbränningen; så bör man göra med skogsbränningen. Ar v. Essen visste att upplysningens frukter mogna långsamt oeh fann ej skäl i ätt omhulda den industrigren, som ingrep störande i statens väl. Professor Arrhenius beklagade att kronoprkerna i grefve Posses hemört vore så vanskötta. Här uppe i Upland gjorde skogsbetjeningen sin skyldighet berömvärdt. Map bör visserligen respektera eganderäiten, men all ekonomisk lagstiftning är ju en inskränkning i densamina. Vill man logsa alla band, då må ock detta gerna borttagas. . Hr Wulf förordade totalt förbud emot svedjande, skyldighet till återbesåning af skog, som anmäöles skola huggas och ej kan brukas till åker, samt utmärkelse för den, som har skogen bäst vårdad och planterat de flesta träden. fr G. De Mare vitsordade ock att skogsfölluingen i Calmar län pågår hastigt och förförligt hos både små egendomeegare utan och stora med kunskap. På grund hvaraf lag deremot Vore nödig. Grefve Hamilton yrkade på sfslag, emedan han ej trodde att bestämmelserna skulle efter!efvas. Hr v. Essen ville förening af kunskaps medGelande och lagbestämmelsers gifvande; båda gemensamt skulle verka det goda. Efter verkställd votering, befunnos de till antalet något öfverlägsna, som gillade punkten i sin nuvarande form. Sjette punkten: satt hvad skiftesstadgan bjuder, rörande skögsafverkning vid laga skiften, måtte ändras så, att den skogsförödelse, som nu häraf föranledes, förekommes. Gillades.n Sjunde punkten: ,att enskildte skogsegare, som afverka större eller mindre skogssträckor, måtte åläggas, vid stadgadt vite, att handhafval den afverkade skogsmarken så att derest den icke till åker eller äng odlas, den må inom högst 10 år åter blifva skogbärande, samt att, den uppväxande ungskogen hålles fredad från betning tI1 dess den af boskopen ej vidare kan skadas.e Löjtnant Kremer tyckte åläggandet värs hårdt, hvilket ej kunde kontrolleras, då man ofta har svårighet att afgöra hvad som är skogsmark eller ej. Nog kan man tvingas till återsåning, men ej så ätt dst blir vacker skog. Baron Hamilton upplyste att i punkten ej står osåning utan blott satt befordra återväxten, hvilket kan ske genom att lemna fröträd. Hr G. De Mare insåg att om punkten bifölles skulle torpare och andra smärre egendomsegare, hvilka egde ringa bete, förbjudas att hsfva några boskapskreatur alls; Afslogs. Friherre Adlercreutz förenade sig med de föregående talarne. Ordföranden prononerade: