derigenom att de Jemte David utvalde sig
ännu några andra franska förebilder, men i
allmänhet hade dessa försök föga framgång
och man var färdig tro att färgerna på den
belgiska paletten skulle småningom utplånas.
Så var det likväl icke. Ädla bemödander
gjordes i tysthet. Förtjensten att hafva fram-
kallat eller uppmuntrat dem tillhör de konst-
föreningar som funros här och der. Lågan,
som för någon: tid varit afmattad, har åter
uppflammat. - Vi ega beviset derpå framför
våra ögon. 206 målningar, 24 skulpturarbe-
ten, 20 gravyrer eller litografier, och bland
dessa koustalster flera högst märkliga, vittna
på ett afgörandde sätt derom:
Det är icke historiemålningen som är den
förherrskande i den belgiska afdelningen.
Den belgiska skolan tycks hafva varit af den
tanken, att hon i detta hänseende hade i Ru-
bens en af dessa stjernor, som raan ej ens
på stort afstånd bör söka nalkas, emedan man
derigenom :äfventyrar att helt och och hållet
fördunklas; det är i genremålningen, i sin
Teniers, sin Metzu, sin Terbury s80m hon i
allmänhet har sökt sina förebilder. För min
räkning gillar jag fullkomligt denna kloka
id och ämnar också, med förbigående af
åtskilliga större taflor, som emellertid inga-
lunda sakna sitt värde, vända mig till de mer
anspråkslösa, hvilka visserligen hvad dimen-
sionerna beträffar äro de förra betydligt un-
derlägsna, men mycket öfverlägsna i afseende
på sann förtjenst.
Fem eller sex belgiska målare hafva isyn-
nerhet tilldragit sig mängdens blickar och
kännares uppmärksamhet.
Jag skall som hastigast genomgå deras för-
nämsta arbeten.
Leys. Denne målare har studerat 16:de
århundradet. Den mest bemärkta af de tre
taflor ham exponerat har till titel promenaden
utanför städsmurarne.
Det är liksom en ö-versättving i måleri af
följande ställe ur Göthes Faust:
Utur porten, inhöljd i dam,
En brokig skara tränger sig fram.
Alla sig gerna sola i dag.
— — — De stått upp från åe låga,
Ringa hyddornas trånga gemak,
Och ifrån verkstädernas plåga
Och från trycket af gaflar och tak;
Ut från staden, den qvalmiga ängden,
Ui från kyrkors högtidliga natt
Fram i ljuset skynda de gladt,, — —
Denna tafla röjer stort konstnärligt förstånd
i gruppernas anordning; de karakteristiska
fysionomierna, ställningarne, hållningen, ko-).
stymerna hafva frapperat alla. - Äfven beun-
drar man mycket det sätt hvarpå staden af-
tecknar sig mot den af aftonrodnaden belysta :
bimlen. Koloriten förefaller icke desto min-:
dre något maniererad.
Willems. Denne målare har med förkärlek
fästat sig vid 17:de århundradet, liksom Leys
vid-det I6:de. Hans sidenbutik år 1660 är en
af de täckaste taflor expositionen har attupp- :
visa, täck genom belysningen och harmonien uti
det hela, genom det graciösa och natursanna
hos de båda fruntimmerna som utvälja s den-
tygen, genom den polerade värdigheten hos
köpmannen; ställningen och ansigtsuttrycket
hos kavaljeren, som åtfölja de begge damer-
na, äro lika ypperligt tänkta. De antyda tem-
ligen tydligt att den pågående upphandlingen
för hönom eger ett underordnadt intresse.
Tygerna. och satinerna äro återgifna medl,
en sanning, en mjukhet och en finhet som de
läckraste och mest berömda penslar ingalunda
behöfde skämmas för.
Koketteriet af densamme är äfven en inta-
gande tafla. Dock anmärker man mot den!
att hom saknar tillräckligt ljus.
Stevens (Joseph): De utaf hars taflor hvilka :
tillvusnit sig mesta bifallet äro: ett hund-Å
equipage, minne från Brissels gator och denÅ
objudne gästen. Joseph Stevens, liksom er
Kiörbog, företå att ge lif åt djurer.
Stevens (Alfred), dem förres brer, besitter :
an kraftfull pensel, men lägger kanhärda icke ):!
sog band på sin kraft. Hans mest istsgasdel
tafla har till titel: vad man benämner lösdrif-
veri, Det är en stackars fattig saor, som vid
hander håller ett barn, på samma gång hen
bär et annat vid bröstet, och som blir arre-
sterad för lösdnifveri af vakten. Ett fruntim-
mer, som röres af bernes sorgliga bslägenr-
het, vill ge sin böra åt dem stackars qvinnar,
som slår sed ögorer osh tyst åtföljer selda-
terna. Taflan har er dyster, msa saxn ko-jf:!
lorit. Blygsela öfver det oförtjenta eländet
aftnålar sig i den fattiga modren: arletsdrag
och hållning; de stackars små barnen väeks
värt medlidande, Man känner sig frestad, vid
isynen af denna tafla, att göra som frustimret, I:
och framtaga sin börs. Det är alltså en god
safla. Att väcka till eftertaxke, att röra och
mana till välgörenhet; detta är sannerligen af
alla förtjenster den bästa hos en konsträr. (2?)
Alfred Stevens synes mig böra räknas bland
de målare, hvilka äro långt ifråa att hafva
uppnått. den höjd som de en dag skola nå.
Det skulle icke förvåra mig om tiden, i fall
han u:derstödjes af flitigt arbete, utaf Alfred
Stevens en gång kommer att göra hvad man
kallar en mästare.
Verlat. Det ligger styrka och en mer än !
vanligt rask touche i hans dujflar som anfal-.
lag af en tiger. Koloriten förefaller dock nå-
got öfverdrifven.
Dillens är ett namn som jag tror är temli-
gen nytt för oss. Denne. målare både
lofvar och ger redan. Den af bans taflor-
som , man tycks mest föredra heter rättig
heter till fri passage Det ligger smak och
känsla i denna komposition. Man tycker
emellertid att mr Dillens slösat nog mycket
med blått.
Degrou. Man stannar framför hans promenad. I
20 gammal och svag prest promenerar, stöd-
ande sig på en annan mycket ung prest el-
lar, som jag sednare är böjd att tro, en ung
kandidat som nyss antagit kaftanen. Den
sistnämde lagar sig i ordning, allt under det
han stödjer den gamle själasörjaren, att läsa
sitt breviarium, då han varseblifver på fältet
ett par, som kärleksfullt hålla hvarandra om-
famnade. Vid denna svn tycks han på en