berättelse uppgick till 10,388. Lägger man vidare till nåmde antal 4469 händtverksarbetare i Stockholm, antalet af de, enligt erbål. lea oppgift från kongl. kommerskollegii satistiska kontor, uti hufvudstaden för samma år befiotliga fa briksarbetare, utgörande 3448; så finner man ati sammanlagda beloppet af arbetare, som Stockholms handtverksmästare och fabrikanter besagnade på sins verkstäder, uppgick till 7917 personer. Men utom dessa funnos ytterligare 888 personer, hvilka i ofvan äberopade underdåniga berättelse upptagas bland dem, som i hufvudstaden sksom försörjningsmedel med egpa händer till afsalu åstadzomma handtverksarbeten, och hvilka perzoner visst icke minst äro i behof af teknisk undervisning. Det visar sig således att summan af arbetare i kandtverk och fabriker inom Stockbolm under dei nämde året var 8805; deri icke inbegripne mästare ech egafe af handtverkseller fabriksrörelse, hvilka ensamt för sig upgingo till 1896. Huru högt åter hufvudstaden står öfver landets öfriga städer i tillverkningsvärde, må kunna slaias deraf, att, enligt meranåmde berättelse dea bevillniog som fabrikanier och handtverkare i Stockholm srlade, jemförd med summan af rikets öfriga städers, steg för fabrikanterna till 41 , och för handtverkarne til: 107 V, af denna summa, eiler så, att hufvudstadens handtaerkaro: särskildt för sig beatalte betydligt mera än rikets alla öfriga städers handtverkare tilsammans. Under sådana omständigheter äro de omförmälde, i Stockholms verkstäder cch fabriker varande, nåra 9000 arbetare, denna nära tiondedel af hufvudstaders hela folkmängd, dessa konstfiitens alla händer för stadens blomstring, visserligen nog många ech af nog ster vigt för att gifva svenska slöjdföreniogens direktion bekymmer, när hon, stängd inom sina närvarande små tillgångar, önskar ait åt dem anskaffa et: undervisnivgsverk, sädant det af tidens industriella arbete päkallas, eller likt dem, som redan finnas i främmande länder. Men då direktionen erfar dessa bekymmer, vat hon äfven att det är hennes pligt att nu anlita Stockkolms stads magistrat och borgerskapets herrar feratio äldste om biträde i en hufvudstadens egen angelågenhet och i en fråga af så utomordentligt stort inöytaude på sedlighet och idoghet. Direktionen går derföre att närmare visa ställniogen af denna angeItgenhet. Svenska slöjdföreningons skola har, såsom all: hvilket i hög tid framträder att tillfredsställa et: stort behof för det allmänna, öfrvervunnit fördomar och öfverallt mött framgång der upplysningen hait sina vänner, som fullkomligen uppfattat, att insigter ech kunskaper, på samma gång dö utgöra den enskildes största prydnad och enda säkra stöd, äfven äro prydnader och stödet för hvarje borgerligt samfund oeh statens bästa kraft. Men då på sådent sätt denna skola lyckats och framgått i ett jemt atigande, så väl till lärjungarnes talrikhet som till utsträckning af undervisningsämnen ech underrisningstider semt då i följd häraf nödvän. diga lärarnes antal, har detta doek icke kunnat ega rom utan trägna och ofia tunga emsorger för de hinder, som bshöft anvdanrödjas med tillgängar, hvilka, jemförda med behofvet, alltid varit otillräckliga, och ieke vuxit annorlanda än i den män som frukterna at den undervisning, hvil:en skulla bekostas, redax visade sig i verkligheten samt öfvertygade, ä ena aidan sjolfva de undervisningen behöfvande om derss bebof, och å andra sidan samhället om sina pligter: en utveeklingsgång, hvilken, om än i och för sig oemotständlig och här nödvändig, dock ur en arna synpunkt var betänklig, då föreningens inkomster möste, nästan för hvarje år, icke allenast uttömimas otan eek öfrerskridas. Direktionen -barde dock icke tappa modet, Hon visste allt för väl att föreningens avgeligenhet var det allmännas, och att, då direktionen behöfde och begärde hjelp, det icke var en kastad allmosa som hon begärde, utan en samhällets för mg sjel! gjard stgift, som angick statens väl eller ve, då den handade orm att skafta Ne till arbetets händer, hvilka eljest blifva med hvar dag mers sysslolösa och söla sig i brott och resan fängelser och hopa skars öfver landet, sedan i nnotidens indostri den rå kraf. ten öfvergätt till maschinerna och menniskohandenr arbete i denna indwatri äterfinnar mitt inflytande och sitt herravälde endast i föreniog med vetande från kunskap och konst. Också fann direktionen redan tidigt bisänd af Stockholms stad, som flers gänger förökat detta. Hon fann biständ hos konung eeh ständer, flera gånger Att emellertid dessa bistånd förblifvit otillräckliga kan endast tillskrifvasdet förhållandet, att hos oss detta slags undervisning är ännu så mycket ny, att dess välgörande följder ieke hunnit tillräckligen utredas och betraktas, och fördenskull dessa följders omätliga värde för landet, långt ifrån att öfver allt hafva kunnat uppskattas, flerestädes ännu icke är ens anadt; dels också det, att behofrven af sådan undervisning hafva låtit visa sig och gjort sig kännbara långt tydligare inom industrien sjelf än annorstädes, hvarigenom skolan sökes och hennes hjelp påfordras i mångfaldigare utgreningar än de erhållna understöden gjort möjligt att tillfredsställa, påfordras långt hastigare än regering oeh ständer synas hafva väntat eller hoppats af arbetarne. Doek har med hittills lemnade bistånd uträttats hvad förotan dem icke varit möjligt, eller att föreningens skola, som det första året icke kunde lemna åt de 216 elever, hvilka då besökte henne, undervisning på flere än två dagar i veekan, söndagen och en söekendag, eller tillsammans under 7!V, timmar med, endast fyra lärare, nu på åtta år så tillväxt, att sedan antalet elever under det sistlidne året uppgått till 377, skolan för närvarande lemnar undervisning på alla dagar i veckan, under tillsammans 47 timmar, och med ända till fjorton lärare, eller två mera än som synes af hosfogade tryckta tablå, hyilken uppgjordes sistlidne höst och visar det då varande lärareantalet, hvilket sedan måste ökas i följd af förökadt antal elever. Det trängande behofyet af undervisningens utvidgande äfven i det afseendet, att skolan i flere kunskapsoch konstgrenar understödde lärjungarnes arbete, har derjemte så tilltagit att undervisningstimmarne, räknade för olika undervisningsämnen, hafva från och med sistlidne höst för det innevarande skolåret behöft ökas från 697, till 144!), timmar i veckan, eller med 108 V, utöfrer hvad de voro under anästföregående skolår. Dessa företeelser lemna de glädjefullaste bevis på en vaknad oeh verksam båg hos den svenska arbetaren att söka ögats uppfostran och kunskapligt ljus, för att så förmå beträda den enda vägen till täflan med den utländska industrien, som, understödd af sotenskapens och konstens krafter, gjort jättesteg och dagligen finner nya inkomstkällor och välstånd, der förr en långt mindre folkmängd fann blott brist och slände. Elevers arbeten, som svenska slöjdföreningens skola företett under de årliga expositionerna, hafva hos oss redan obestridligen visat att det icke var de rika naturanlagen som saknades hos våra arbetare, utan endast den undervisning som skulle leda dessa anlag. Föreningens direktion har insett huru fosterländskt, huru angeläget det är att icke uppskjuta något tillfälle att än allmännare bland arbetarne gifva lif åt dessa lyekliga och fruktbringande anlag samt att leda dem till allt vidare utveckling. Då direktionen företog skolans utvidgning sistlidne höst — det största steg skolan gjort sedan sin stiftelse — manades direktionen dertill af ännu ett skäl utom de ofvan anförda. De i Stockholm förut varande söndagsoch aftons skolor, under namn af stafvareklasser, kateketskolor, handtverksskolor och borgarskolor, hade tillsammans med svenska slöjdföreningens skola, efter sina styrelsers gemensamma heslut. blifvit cåeom hoefälianda