EP AR OMIRAPAg VAR ISA ARR ten öfver Sverges geologi brutit vägen nära nog för alla de af prof. Erdmann omnämnda storverk i andra länder, och huru prof. Erdmanns egna forskningar är en god grund att vidare bygga på. Topografiska kårens kartor vore goda att använda såsom bas för de geologiska undersökningarne. Uppvisade slutligen huru olika formation och olika temperaturförhållanden betinga olika fruktbarhet och olika åkerbrukssätt, och huru vigtigt det således vore att geognostiska kartor upprättades. Mötet instämde i allmänhet i den i punkten yttrade önskan att sådana måtte åstadkommas. I. Sammankomst med sectionen för åkerbruket. Den 6 Juli kl. 5—7 e. m. Till ordförande för denna section hade hr brukspatron De Mar blifvit utsedd, och till vice ordf. friherre Salza. Sedan sekreteraren professor Arrhenius såsom ledning för det till lördagen bestämda besöket vid Ultuna meddelat sectionens ledamöter en tryckt underrättelse om Ultuna landtbruksinstitut, dess organisation och verksamhet under loppet af de 7 år detsamma fortgått, öppnades diskussionen om första frågan: Hvad erfarenhet har under sednare åren vunnits hos öss rörande åkerjordens fullständiga underdikning? I hvad förhållande hafva kostnaderna för denna vigtiga grundförbättring förräntats eller återvunnits, och till hvilka resultater har man kommit rörande täckdikenas lämpligaste djup och afstånd från hvarandra efter hos oss rådande lokala förhållanden ? Brukspatron Hedengren hade en längre tid sysselsatt sig med underdikning och vågade således framlägga sin erfarenhet, särdeles som den blifvit företagen på olika jordmåner oeh på olika sätt, samt delvis åtföljts af olika resultater. Då frågan innehöll 2:ne momenter, ville han yttra sig om hvardera särskildt. Beträffande i hvad mån kostnaden derför förräntats eller återvunnits, kunde något bestämdt till summa ej uppgifvas. Men i allmänhet hade en synnerlig skördförökning deraf blifvit en följd, särdeles på sådan jord som ej kunnat användas att producera höstsäd, på ängar som förut odlats, på lös jord ofvan lerbotten m. m.; och i många fall kunde tal försäkra att kostnaden redan efter första året återbetalt sig, under förutsättning att grunddikning ej verkställts med ovanligare svårigheter. Under de sednare å:ne åren hade grunddikningen på talarens egendomar kostat per medinm 30 rdr bko per tunnland, 1853 uppgick den till 43 rdr 6 sk. (rgs?). Och skulle man ock i den skörd som uppvuxit från underdikade åkra: ej erhålla mera än 2 tuännors tillökning per tunnland, så betalar sig kostnaden ändå snart; i alla händelser blir säden stridare och fullvigtigare. Men om styf jord underdikas får man ej så snart vänta sig att se några utomordentliga resultater. En annan fördel har denna metod, att nemiigen främmande gödningsämnen kunna lättare användas; — Beträffande dikenas djup, så berodde detta till stor del på lättbeten af deras aflopp; på styf lera hade de haft 3 fot, men stundom annars ända till 4 fot. Afståndet mellan dikena hade på sandblandad jord ofvanpå lös alf varit 20 alnar; i medeltal begagnades dock endast 15. Prof. Boheman har sjelf användt grunddikning länge med stor fördel och sett detsamma hos andra, hvarföre tal. förenade sig i den åsigten, att deras användande vore en väsentlig grundförbättring. Mag. Zetterstedt lemmade högst intressanta underrättelser om huru denna metod uppstått, utvecklat sig och användes i England. Ehuru de der använda sätten ej utan modifikation hos oss kunna och böra tillämpas, så är det en sanning, att derigenom ej allenast en vigtig förändring åstadkommes i jordens produktionsförmåga, utan ock att klimatet och deraf beroende helsoförhållanden i märkbar grad förbättras. För 40 år sedan hade Smith för denna metod lemnat de föreskrifter, att man skulle lägga talrika diken med ett afständ af 10—24 fot, grunda och ej mer än 3 tum parallela, stående i sammanhang med mindre andra, samt att sten dertill vore bättre än tegelrör såsom till afledningspipor. Parks hade 1826 dervid gjort dessa förändringar, att dikenas antal borde vara mindre, deras afstånd 20-25 fot, djupet 4 fot, parallela, och pipörna ha en tums diameter. Parlamentet, som sedermera anslog betydliga summor till Täneunderstöd för dylika företag, bestämde att djupet skulle minst vara 4 fot, men sedan blott 344. Nu mera är man van att i Skottland, som har ett väsentligen egendomligt klimat, ej hafva dikena mera än 21, fot djupa; likvisst är det en allmän regel, att de böra läggas något djupare, emedan man vunnit den erfarenhet, att de höja sig; man fann neml. att pipor, som 1836 på ett ställe nedlades, efter 10 år lågo 6 tum grundare. Läggas de på lätt jord, så, ju större djup de hafva ju mera aflägsnade böra de ock vara, fördelaktigast 18—21 fot. Hos oss kunna dessa förhållanden ökas; ty vi hafva en lättare jord och nederbörden är här mindre. För de flesta jordmåner i vårt land torde 24—40 fots afstånd vara tillräckligt. Man bör ej afdika till hälften, utan snarare om -man tar ett litet stycke grunddika det helt och kbållet; Beträffande läge och riktning, så böra de läggas parallela å största sluttningen; men -der-grunden är berg med ådror i motsatt riktning mot en stark sluttning, böra dikena gå i :ådrornas riktning. Nu mera användas tegelrör mest, ej stendiken; och man bör nedlägga dem under sommaren. Prof. Arrhenius hade, enligt hvad man af den utdelade underrättelsen om Uliuna innehåller p. 13—15, äfven användt underdikningen. Som bruksp. Hedengren redan uppgifvit vore kostnaderna högst olika, under det det egentligen är planeringsarbetet som dervid orsakar skilnaden. Vid Ultuna har det skett med stenoch tegeldiken på 6, 9, 12,19 och 25 alnars afstånd, men som de flesta af dessa arbeten verkbtällts under de tvenne sista åren,