EP AR OMIRAPAg VAR ISA ARR
ten öfver Sverges geologi brutit vägen nära
nog för alla de af prof. Erdmann omnämnda
storverk i andra länder, och huru prof. Erd-
manns egna forskningar är en god grund att
vidare bygga på. Topografiska kårens kartor
vore goda att använda såsom bas för de geo-
logiska undersökningarne. Uppvisade slutli-
gen huru olika formation och olika tempera-
turförhållanden betinga olika fruktbarhet och
olika åkerbrukssätt, och huru vigtigt det
således vore att geognostiska kartor upprät-
tades.
Mötet instämde i allmänhet i den i punkten
yttrade önskan att sådana måtte åstadkommas.
I. - Sammankomst med sectionen för åker-
bruket.
Den 6 Juli kl. 5—7 e. m.
Till ordförande för denna section hade hr
brukspatron De Mar blifvit utsedd, och till
vice ordf. friherre Salza.
Sedan sekreteraren professor Arrhenius såsom
ledning för det till lördagen bestämda besö-
ket vid Ultuna meddelat sectionens ledamö-
ter en tryckt underrättelse om Ultuna landt-
bruksinstitut, dess organisation och verksam-
het under loppet af de 7 år detsamma fort-
gått, öppnades diskussionen om första frågan:
Hvad erfarenhet har under sednare åren vunnits
hos öss rörande åkerjordens fullständiga underdik-
ning? I hvad förhållande hafva kostnaderna för
denna vigtiga grundförbättring förräntats eller åter-
vunnits, och till hvilka resultater har man kommit
rörande täckdikenas lämpligaste djup och afstånd från
hvarandra efter hos oss rådande lokala förhållan-
den ?
Brukspatron Hedengren hade en längre tid
sysselsatt sig med underdikning och vågade
således framlägga sin erfarenhet, särdeles som
den blifvit företagen på olika jordmåner oeh
på olika sätt, samt delvis åtföljts af olika
resultater. Då frågan innehöll 2:ne momen-
ter, ville han yttra sig om hvardera särskildt.
Beträffande i hvad mån kostnaden derför för-
räntats eller återvunnits, kunde något be-
stämdt till summa ej uppgifvas. Men i all-
mänhet hade en synnerlig skördförökning deraf
blifvit en följd, särdeles på sådan jord som
ej kunnat användas att producera höstsäd, på
ängar som förut odlats, på lös jord ofvan
lerbotten m. m.; och i många fall kunde tal
försäkra att kostnaden redan efter första året
återbetalt sig, under förutsättning att grund-
dikning ej verkställts med ovanligare svårig-
heter. Under de sednare å:ne åren hade
grunddikningen på talarens egendomar kostat
per medinm 30 rdr bko per tunnland, 1853
uppgick den till 43 rdr 6 sk. (rgs?). Och
skulle man ock i den skörd som uppvuxit
från underdikade åkra: ej erhålla mera än 2
tuännors tillökning per tunnland, så betalar sig
kostnaden ändå snart; i alla händelser blir
säden stridare och fullvigtigare. Men om
styf jord underdikas får man ej så snart
vänta sig att se några utomordentliga resul-
tater. En annan fördel har denna metod, att
nemiigen främmande gödningsämnen kunna
lättare användas; — Beträffande dikenas djup,
så berodde detta till stor del på lättbeten af
deras aflopp; på styf lera hade de haft 3 fot,
men stundom annars ända till 4 fot. Afstån-
det mellan dikena hade på sandblandad jord
ofvanpå lös alf varit 20 alnar; i medeltal be-
gagnades dock endast 15.
Prof. Boheman har sjelf användt grunddik-
ning länge med stor fördel och sett detsamma
hos andra, hvarföre tal. förenade sig i den
åsigten, att deras användande vore en väsent-
lig grundförbättring.
Mag. Zetterstedt lemmade högst intressanta
underrättelser om huru denna metod uppstått,
utvecklat sig och användes i England. Ehuru
de der använda sätten ej utan modifikation
hos oss kunna och böra tillämpas, så är det
en sanning, att derigenom ej allenast en vig-
tig förändring åstadkommes i jordens produk-
tionsförmåga, utan ock att klimatet och deraf
beroende helsoförhållanden i märkbar grad
förbättras. För 40 år sedan hade Smith för
denna metod lemnat de föreskrifter, att man
skulle lägga talrika diken med ett afständ af
10—24 fot, grunda och ej mer än 3 tum
parallela, stående i sammanhang med mindre
andra, samt att sten dertill vore bättre än te-
gelrör såsom till afledningspipor. Parks hade
1826 dervid gjort dessa förändringar, att di-
kenas antal borde vara mindre, deras afstånd
20-25 fot, djupet 4 fot, parallela, och pi-
pörna ha en tums diameter. Parlamentet,
som sedermera anslog betydliga summor till
Täneunderstöd för dylika företag, bestämde
att djupet skulle minst vara 4 fot, men
sedan blott 344. Nu mera är man van att
i Skottland, som har ett väsentligen egen-
domligt klimat, ej hafva dikena mera än
21, fot djupa; likvisst är det en allmän re-
gel, att de böra läggas något djupare, eme-
dan man vunnit den erfarenhet, att de höja
sig; man fann neml. att pipor, som 1836 på
ett ställe nedlades, efter 10 år lågo 6 tum
grundare. Läggas de på lätt jord, så, ju
större djup de hafva ju mera aflägsnade böra
de ock vara, fördelaktigast 18—21 fot. Hos
oss kunna dessa förhållanden ökas; ty vi
hafva en lättare jord och nederbörden är här
mindre. För de flesta jordmåner i vårt land
torde 24—40 fots afstånd vara tillräckligt.
Man bör ej afdika till hälften, utan snarare
om -man tar ett litet stycke grunddika det helt
och kbållet; Beträffande läge och riktning, så
böra de läggas parallela å största sluttningen;
men -der-grunden är berg med ådror i mot-
satt riktning mot en stark sluttning, böra di-
kena gå i :ådrornas riktning.
Nu mera användas tegelrör mest, ej stendi-
ken; och man bör nedlägga dem under som-
maren.
Prof. Arrhenius hade, enligt hvad man af
den utdelade underrättelsen om Uliuna inne-
håller p. 13—15, äfven användt underdiknin-
gen. Som bruksp. Hedengren redan uppgif-
vit vore kostnaderna högst olika, under det
det egentligen är planeringsarbetet som dervid
orsakar skilnaden. Vid Ultuna har det skett
med sten- och tegeldiken på 6, 9, 12,19 och
25 alnars afstånd, men som de flesta af dessa
arbeten verkbtällts under de tvenne sista åren,