befria k endenterna från den stöTelse i sinnets jemnvigt som mottagandet af bref anses förorsaka, för att kunna lemna det odeladt åt hvilan och meditationen. Samvetsgrannare familjer af de anspråkslösare klasserna låta vanligen om lördagen bereda sin middag för söndagen och förtära den kall, för att icke den dagen sysselsätta tjenstfolket med köksarbeten, och en stor del af de offentliga spisningsinrättningarne förblifva hela dagen stängda, så att svårigheten för en främling att få sin middag om söndagen i London blifvit ett ordspråk. Men som arbetaren ofta nog har så stäldt för sig, att han först om söndagsmorgonen kan disponera den lilla summa han behöfver till inköp af födoämnen för sig och de sina, säljer krämaren, slagtaren eller porterminuteraren gerna tidigt på morgonen sitt pennyvärde af varor åt sina vanliga kunder, och det är detta förhållande isynnerhet som gifvit lord Robert Grosvenor anledning att i parlamentet föreslå en bill om förbud mot all söndagshandel och nya påbud till främjande af söndagens strängare helighållande i allmänhet. Aristokratien i England är en trogen bundsförvandt åt högkyrkan, och har så mycket större skäl att vara det som den är i besittning af det betydligaste antalet patronater, hvilka der regelmässigt utdelas åt de adliga familjernas ynszre och följaktligen obemedlade medlemmar. Detta förhållande är en bland anledningarne till det stränga decorum, hvarmed de s. k. högre klasserna iakttaga alla religiöså bruk, en samvetsgrannhet som naturligtvis ofta öfvergår till en fariseisk ostentation, och som en gång föranledde den snillrike amerikanske författaren Vashington Irving till det yttrande, att den engelska aristokraten anser religionen såsom en förträfflig soppa för den fattige, och går hvarje söndag i kyrkan för att smaka några skedblad med samma min som han dagen förut pligtskyldigt smakat kosten i socknens fattighus, smackat med läpparne och förslarat den för very good — mycket passabel. Denna fariseiska anstrykning har icke undfallit folket; mycket bittert skämt har deröfver städse varit hördt, och då midsommardagen de högborne lordena och deras damer gungade fram i sina präktiga vagnar på samma nötta Stråg. sofa mödet år ifrån år tvingat dem att färdas hvarje söndagseftermiddag, ropade folket: gå i kyrkan, — spänn ifrån hästarne och gå till fots, så att er betjening får ledighet, — gå hörn och läs bibeln o. s. v. Det fashionabla slåfveriet under former och yttre bruk förnekade sig ej heller här, och de högadliga damerna togo fram grant inbändna andaktsböcker, för att visa folket att de förde Guds ord med sig äfven på fåfängans marknads, såsom Hydeparkspromenaden kunde kallas med betydligt mera skäl än ett af Thackerays bekanta arbeten, som eh mindre kunnig öfversättare utstyrt med denna obegripliga titel. För dessa yttringar af den allmänna ovil-. jan drog lord Grosvenor den förhatliga billen tillbaka, men hade dervid den oförsigtigheten att yttra, det han ogerna ville gifva anledning till oroligheter men att han lika ogerna gaf vika för hvad han kallade ett hot af det råa våldet, pöbelns tyranni eller någon dylik fras. Detta blef naturligtvis genast bekant genom tidningarne, och på alla gator såg man inom kort uppklistrade tryckta plakater, med inbjudning till Londons hela befolkving att nästa söndag, den 1 Juli, kl. 1,10 på morgonen, samlas utanför lordens boning vid Grosvenor Square för att ledsaga honom i kyrkam. Den ädle lorden afvaktade naturligtvis icke en så betydande cortege, utan begaf sig lördagen förut i en hyrvagn och med förklädd betjening, för att icke igenkännas, från staden. Läsaren känner af redogörelse i gårdagsbladet, att samma söndagseftermiddag nya folksamlingar egde rum, som föranledde förföljelser af polisen, i högsta grad klandervärda och af denna tjenstekår oväntade, samt talrika arresteringar. Det är icke troligt att saken stannar dervid. Det britiska lejonets mod har blifvit retadt och den demokratiska andan dödligt sårad genom kränkandet af en bland dess förnämsta privilegier. rättigheten att hålla folkförsamlingar. Aristokratien har sålunda lättsinnigt och i oträngt mål åter trampat på en af folkets ömtåligaste liktornar, och den närvarande brytningen är af så mycket farligare beskaffenliet som måttet redan förut är rågadt, och som det denna gång ej är mobbena utan den anständiga, tänkande och väl uppfostrade massan af de anspråkslösare medelklasserna som tagit rörelsen om hand. Times för i måndags har också å det eftertryckligaste tagit deras parti och ar uppdragit den skenhelige lorden på en skampåle inför England och hela den civiliserade verlden, hudflängande honom intill blodet med sarkasmens oblidkeliga gissel. Dessa tilldragelser äro äfven för Sverge och dess förhållanden i ej ringa grad lärorika. Den officiella :pietismen är ett af den politiska reaktionens omistliga grundelementer, och dess verkningar hafva äfven hos oss ej uteblifvit. De gamla söndagsföreskrifterna i missgerningsbalken 3 kap. 8 S, som bland annat vid böter förbjuda att företaga resor till land eller vatten medan gudstjensten varar, uppfriskas årligen genom ett från rikets regering utgående så kalladt gudeligt påbud, som med fiskaler och länsmän hotar alla hvilka ej på sådana dsgar med åsidosättande af alla verldsliga sysslor uppträda itemplen,, 0. 5. Vv. Det är sannt, att dessa gudeliga påbud icke tyckas vara ämnade att strängt iakttagas, då man nyligen, på årets andra öv Je aa SR BT a RSA NES RS NN