Article Image
armar. Jag hade följt pulsens afstannande.
Jag kände henne stelna allt mer och mer,
ända tills beröringen af hennes kalla kropp
kom mig att rysa. :
Allt var slut. .
Jag nedlade sakta på hufvudkudden detta
älskade hufvud, som hängde tungt och liflöst
å min axel; sedan förblef jag stilla och orör-
ig, lutad mot bädden, betraktarde min Per-
venche.
Döden hade ej vanställt hennes ansigte.
Hon syntes slumra. Jag tillslöt endast hen-
nes halföppna ögon med yttersta spetsen
af mitt finger. Det var blott en blå och ge-
nomskinlig hinna, genom hvilken hennes ögon
ännu tycktes betrakta mig.
Sedan nedkastade jag mig på en stol midt
emot. Jag beskådade med dystra och hem-
ska blickar denna aflånga form som afteck-
nade sig under det hvita lakan hvarmed jag
hade betäckt min dotter och som vid vaxlju-
sens sorgliga sken föll i besynnerliga och
tunga veck.
Jag förblef sittande der hela natten, utan
en enda tanke, utan att fälla en tår. Jag
kunde ej gråta! Stundom hördes på gatan
salfvor af skratt och glättiga sånger. Endait
då kände jag att jag lefde. Mitt bjerta var
förkrossadt. Jag vände mig mot singen med
öm och dåraktig oro. Men nej! allt verldens
buller kunde ej hädanefter uppväcka Pervenche.
Jag ville ej anförtro åt andra händer än
mina, att ikläda henne den sista drägten. Hon
var lätt och smidig som en hvit slöja. Då
jag såg hennes små hvita och fina fötter, kom
på mina läppar ett af dessa bittra, tröstlösa
leenden som efterföljas af länge återbållva,
brännande tårar. Jag tog darrande fötterna för
stt kyssa dem innan de lades i svepduken.
De rymdes båda två i min ena hand.
Det var slutligen äfven jag som lade henne
Thumbnail