lockar, det hängde rakt och slätt kring hen-
nes panna. Och hennes lilla mun! denna
halfutspruckna blomma — den liknade nu
dessa knoppar som blifvit afbrutna från sin
stjelk och bortkastade af något sjelfsvåldigt
barn, trädgårdens plågoris. Knoppen dör, in-
nan den ännu slagit ut och bortblandas bland
de vissnade löf, hvilkas bruna och sorgliga
färg den antager.
Jag kan ej beskrifva hvilket drömlikt trå-
nande, änglalikt ljus strålade ur hennes dunkla
halföppma ögon. Hon skådade redan genom
sina genomskinliga ögonlock himlens par-
ker, hennes första, enda rätta fädernesland.
Hon var döende, min herre, döende vid knapt
fylda 17 års ålder. Det var en stilla och
lugn dödskamp, som räckte nära en månad,
och likväl ej dödade mig på samma gång.
Jag hade gått att kalla läkare; det dröjde
flera dagar innan någon af dem ville lyssna
till mina böner. Dessa herrar tycka ej om
att blifva besvärade, då den som anlitar dem
endast bär arbetarens drägt. Läkarekonsten,
sade mar var fordom en vetenskap, en helig
sändning, numera är den endast ett handt-
verk. an berömmer dem, mar utsprider
deras ryktbarhet, man behänger dem med ord-
mar. De blifva rika, men få röster välsigsa
dem. Slutligen kom ei af dem uti ett prakt-
fallt equipage; hans första fråga var om den
sjuka lefde ännu. Lyckligtvis bodde hon i
första våningen. Han beqvämade sig derför
att stiga upp. Pervenche darfrade vid hans
åsyn. Det var en hård, torr och kall men-
niska. Hans visit var kort och intet sägande,
jag återsåg: honom ej mera. Ännu en till
hade den godheten att komma. Denne gjorde
sig en dygd af att vara öppenrhjertig och rätt-
fram. Han tänkte helt högt, och hans tanke
var ex dödsdom. Det var ett förfärligt slag
för den arma flickan,