lockar, det hängde rakt och slätt kring hennes panna. Och hennes lilla mun! denna halfutspruckna blomma — den liknade nu dessa knoppar som blifvit afbrutna från sin stjelk och bortkastade af något sjelfsvåldigt barn, trädgårdens plågoris. Knoppen dör, innan den ännu slagit ut och bortblandas bland de vissnade löf, hvilkas bruna och sorgliga färg den antager. Jag kan ej beskrifva hvilket drömlikt trånande, änglalikt ljus strålade ur hennes dunkla halföppma ögon. Hon skådade redan genom sina genomskinliga ögonlock himlens parker, hennes första, enda rätta fädernesland. Hon var döende, min herre, döende vid knapt fylda 17 års ålder. Det var en stilla och lugn dödskamp, som räckte nära en månad, och likväl ej dödade mig på samma gång. Jag hade gått att kalla läkare; det dröjde flera dagar innan någon af dem ville lyssna till mina böner. Dessa herrar tycka ej om att blifva besvärade, då den som anlitar dem endast bär arbetarens drägt. Läkarekonsten, sade mar var fordom en vetenskap, en helig sändning, numera är den endast ett handtverk. an berömmer dem, mar utsprider deras ryktbarhet, man behänger dem med ordmar. De blifva rika, men få röster välsigsa dem. Slutligen kom ei af dem uti ett praktfallt equipage; hans första fråga var om den sjuka lefde ännu. Lyckligtvis bodde hon i första våningen. Han beqvämade sig derför att stiga upp. Pervenche darfrade vid hans åsyn. Det var en hård, torr och kall menniska. Hans visit var kort och intet sägande, jag återsåg: honom ej mera. Ännu en till hade den godheten att komma. Denne gjorde sig en dygd af att vara öppenrhjertig och rättfram. Han tänkte helt högt, och hans tanke var ex dödsdom. Det var ett förfärligt slag för den arma flickan,