ren omöjlighet om man äflas om att jen föra inkommensurabla storheter. Det enc gemensamma begrepp som öfverallt finnes uttrycken mera body, mera kropp, är det : större täthet, men så snart vi gå utom dett: måste saken för hvarje särskildt fall särski beskrifvas eller definieras, ty dermed men helt olika saker. I afseende på jernsortc komma vi häri n på ett fält hvarmed vi, so! öfverdirektören . ganska riktigt angifver, är så godt som obekanta, nemligen de: olik malmernas arter, dem de gerna vilja props gera på den af dem tillverkade varan. Dess arter äro, att dömma af de få vi känna till -att betrakta som minutiösa legeringar elle föroreningar, af hvilka vi hafva bättre reda på d onda, såsom svafvel och fosfor, än de goda i detta fall liknande vissa vildar, som före trädesvis dyrka det onda väsendet, tagand det goda såsom — skulle det så vara. D jag nu är inne på detta håll måste jag fäst uppmärksamhelten på en annan oegentlighe uti utlåtandet, den nemligen att så godt son bevisa att en oart kan genom en förslagg ningsprocess bortskaffas, men sedan på fler ställen insinuera och tro att de andra artern: skulle under dylik behandling qvarblifva. Si till vida kan det hafva någon trolighet för sig, at om man igenom förslaggning vill bortskaffa er känd oart, så kan, der denna ej finnas, förslagg ningen ej behöfva drifvas så långt och sålunde mera afen annan inneboende art skonas. Mer hvad dessa förslaggningar angår, så tillkormm: de äfven härden, det många bruksegare torde erfarit då de haft dåliga smeder som slagge bort den ena smältan efter den andra, til föga frorema så för egarens som för eger kassa, äfvensom för tillverkningen; ty produkten blifver här som i ugnen ett slaggigt. lortmjukt jern. Det enda säkra och gifne med alla förslaggningar och all material-åt. gång är, att vi med våra goda rudimaterier omöjligt hafva råd att bestå samma afbronningar som utlänningen med sina relatifi sämre och billigare, ty då händer lätt att :snart hela bruket runnit bort på slagghögen, utan att egaren så noga vet huru det halkat honom genom fingrarne. På detta ställe måste ännu en oegentlighet anmärkas, att såsom puddlingsjern benämna allt som f tt sin första färskning i puddlingsugnen men sedan undergått hvem vet huru -många vällningar oeh garfningar, om icke till och med smiältningar. Den gifna normen för jemförelse i sådant fall är naturligtvis priserna, men der dessa saknas eller äro okända måste man åt den ena metoden bestå lika så många vällningar äc. som åt den andra, annars är jemförelsen en abnormitet. Men ännu återstår något om de olidliga ordförvridningarne. Försök och fakta äro just jemt upp diametralt motsatta begrepp. Ett försök är bemödande: att förvandla en uppfattad id till ett faktum; så snart försöket intrödt på gebitet af fakta är försöket slut. Men hvartill tjenar då allt detta käbbel om ord och deras betydelser? — Till mycket; från prat till verklighet; från lögn till sanning. Må för öfrigt de lärde och vise sins emellan tala ebreiska om de finna sig roade deraf och tro sig bättre förstå detta; endast och allenast ingen tanketorftighetsrotvälska ofriciöst och officielt framställes som en högsta vishet, mot hvilken det nära på gäller ens väl eller ve att ens peka; ty det gifna och naturliga af ett dylikt förfarande är, att man sedan riskerar få sig destillatet af denna tillmäskning i form af stadgar och förordningar, som sålunda passa lika väl för månen som för Sverge. Men så när hade jag hoppat öfver första punkten af afdelningen sidan 12. Hvilken kan apostroferingen dec gälla? Månne Dannemorapatronerna? Bestämdt äro de inom kategorien ; det är dessutom icke första gången de ej sått i gunsten: För mitt minne sväfvär en riktig sparrlakanslexa, som författaren i sin tidskrift någongång riktat st detta håll. Det gällde då, om jag ej missminner mig, att de ej utbytt sitt sekelsgamla sågom n:o 1 på verldsmarknaden gällande och betalta vallonjern mot dess förädlade produkt stål, ett försök som, om det än lyckats, troligen vid utbjudningen åt utlänningen blifvit mött med ett hånskratt. — Mot dylika demonstrationer satte naturligtvis Dannemora-patronerna döfva öron. — Der landets sannskyldiga intresse går så hand i hand med de enskildas, der var ej rätta stället för en på så lös grundval improviserad patriotism att affyra sina skrämskott. Men nu lära de försyndat sig på annat sätt. Nu gäller det, att de ej bekymrat sig med att skicka sitt Dannemora tackjern ut för att af engelska arbetare å veta om de derutaf kunde göra — puddeljern. Den som någon gång erfarit en huruvass nyckfull coquette en god och förmånlig fsättning är, den kan bäst afgöra om icke fven en så bedagad matrona som Dannemoravatronernas skulle kunna, vid blotta ekot vf möjligheten om en sådan behandling, taga ill flykten ända dit bort der Lola Montes vistas. Men det är då väl att Olof Trätäljas söner vättre förstå uppfatta öfver-direktörens för ernhandteringen ljusbringande ider. Såsom vensk blifver det en skyldighet att önska leras lofvärda förehafvanden all möjlig framång. Måtte de således snart uppnå ett önkadt mål för sina sträfvanden och kunna äkna sina lyckade försök till antalet af afjorda fakta, då de säkert — tids nog — få rfara huru lockande till efterföljd de för ndra blifva. Måtte med få ord Fortuna söka tadigt bo i deras bygder, och till sist en nild Försyn afvärja från deras hufvuden deas vidtfräjdade stamfaders oblida öde att jolf falla offer för sitt lyckade, patriotiska agn. C. H. W.