ren omöjlighet om man äflas om att jen
föra inkommensurabla storheter. Det enc
gemensamma begrepp som öfverallt finnes
uttrycken mera body, mera kropp, är det :
större täthet, men så snart vi gå utom dett:
måste saken för hvarje särskildt fall särski
beskrifvas eller definieras, ty dermed men
helt olika saker. I afseende på jernsortc
komma vi häri n på ett fält hvarmed vi, so!
öfverdirektören . ganska riktigt angifver, är
så godt som obekanta, nemligen de: olik
malmernas arter, dem de gerna vilja props
gera på den af dem tillverkade varan. Dess
arter äro, att dömma af de få vi känna till
-att betrakta som minutiösa legeringar elle
föroreningar, af hvilka vi hafva bättre reda på d
onda, såsom svafvel och fosfor, än de goda
i detta fall liknande vissa vildar, som före
trädesvis dyrka det onda väsendet, tagand
det goda såsom — skulle det så vara. D
jag nu är inne på detta håll måste jag fäst
uppmärksamhelten på en annan oegentlighe
uti utlåtandet, den nemligen att så godt son
bevisa att en oart kan genom en förslagg
ningsprocess bortskaffas, men sedan på fler
ställen insinuera och tro att de andra artern:
skulle under dylik behandling qvarblifva. Si
till vida kan det hafva någon trolighet för sig, at
om man igenom förslaggning vill bortskaffa er
känd oart, så kan, der denna ej finnas, förslagg
ningen ej behöfva drifvas så långt och sålunde
mera afen annan inneboende art skonas. Mer
hvad dessa förslaggningar angår, så tillkormm:
de äfven härden, det många bruksegare torde
erfarit då de haft dåliga smeder som slagge
bort den ena smältan efter den andra, til
föga frorema så för egarens som för eger
kassa, äfvensom för tillverkningen; ty pro-
dukten blifver här som i ugnen ett slaggigt.
lortmjukt jern. Det enda säkra och gifne
med alla förslaggningar och all material-åt.
gång är, att vi med våra goda rudimaterier
omöjligt hafva råd att bestå samma afbron-
ningar som utlänningen med sina relatifi
sämre och billigare, ty då händer lätt att
:snart hela bruket runnit bort på slagghögen,
utan att egaren så noga vet huru det halkat
honom genom fingrarne. På detta ställe må-
ste ännu en oegentlighet anmärkas, att såsom
puddlingsjern benämna allt som f tt sin för-
sta färskning i puddlingsugnen men sedan
undergått hvem vet huru -många vällningar
oeh garfningar, om icke till och med smiält-
ningar. Den gifna normen för jemförelse i
sådant fall är naturligtvis priserna, men der
dessa saknas eller äro okända måste man åt
den ena metoden bestå lika så många väll-
ningar äc. som åt den andra, annars är jem-
förelsen en abnormitet.
Men ännu återstår något om de olidliga ord-
förvridningarne. Försök och fakta äro just
jemt upp diametralt motsatta begrepp. Ett
försök är bemödande: att förvandla en upp-
fattad id till ett faktum; så snart försöket
intrödt på gebitet af fakta är försöket slut.
Men hvartill tjenar då allt detta käbbel om
ord och deras betydelser? — Till mycket;
från prat till verklighet; från lögn till san-
ning. Må för öfrigt de lärde och vise sins
emellan tala ebreiska om de finna sig roade
deraf och tro sig bättre förstå detta; endast
och allenast ingen tanketorftighetsrotvälska
ofriciöst och officielt framställes som en hög-
sta vishet, mot hvilken det nära på gäller
ens väl eller ve att ens peka; ty det gifna och
naturliga af ett dylikt förfarande är, att man
sedan riskerar få sig destillatet af denna till-
mäskning i form af stadgar och förordningar,
som sålunda passa lika väl för månen som för
Sverge. Men så när hade jag hoppat öfver
första punkten af afdelningen sidan 12. Hvil-
ken kan apostroferingen dec gälla? Månne
Dannemorapatronerna? Bestämdt äro de inom
kategorien ; det är dessutom icke första gån-
gen de ej sått i gunsten: För mitt minne sväf-
vär en riktig sparrlakanslexa, som författaren i
sin tidskrift någongång riktat st detta håll.
Det gällde då, om jag ej missminner
mig, att de ej utbytt sitt sekelsgamla så-
gom n:o 1 på verldsmarknaden gällande och
betalta vallonjern mot dess förädlade pro-
dukt stål, ett försök som, om det än
lyckats, troligen vid utbjudningen åt utlän-
ningen blifvit mött med ett hånskratt. — Mot
dylika demonstrationer satte naturligtvis Dan-
nemora-patronerna döfva öron. — Der lan-
dets sannskyldiga intresse går så hand i hand
med de enskildas, der var ej rätta stället för
en på så lös grundval improviserad patriotism
att affyra sina skrämskott. Men nu lära de
försyndat sig på annat sätt. Nu gäller det, att
de ej bekymrat sig med att skicka sitt Danne-
mora tackjern ut för att af engelska arbetare
å veta om de derutaf kunde göra — puddel-
jern. Den som någon gång erfarit en huru-
vass nyckfull coquette en god och förmånlig
fsättning är, den kan bäst afgöra om icke
fven en så bedagad matrona som Dannemora-
vatronernas skulle kunna, vid blotta ekot
vf möjligheten om en sådan behandling, taga
ill flykten ända dit bort der Lola Montes vistas.
Men det är då väl att Olof Trätäljas söner
vättre förstå uppfatta öfver-direktörens för
ernhandteringen ljusbringande ider. Såsom
vensk blifver det en skyldighet att önska
leras lofvärda förehafvanden all möjlig fram-
ång. Måtte de således snart uppnå ett ön-
kadt mål för sina sträfvanden och kunna
äkna sina lyckade försök till antalet af af-
jorda fakta, då de säkert — tids nog — få
rfara huru lockande till efterföljd de för
ndra blifva. Måtte med få ord Fortuna söka
tadigt bo i deras bygder, och till sist en
nild Försyn afvärja från deras hufvuden de-
as vidtfräjdade stamfaders oblida öde att
jolf falla offer för sitt lyckade, patriotiska
agn. C. H. W.