sentligast insedt och kändt, isynnerhet som det norsxa träkolstackjernet, som sålunda färskas i flamugn med stenkol, äfven tillverkas af bergmalmer, som hafva ganska mycken likartighet med våra egna och ej stå efter dessa i godhet, hvarföre det utslag som erfarenheten der redan gifvit bort för 085 kunna vara desto mera upplysande. Pen förtjenstfulla statistiken öfver Norge. af Twethe, hvilken för sju år sedan utkom i Christiania, omförmäler uti 8:e kapitlet om bergverksdriften (sid. 77), redan den iaförda nya färskningsmetoden såsom en känd sak, och likaså de af amtmännen afgifna treårsberättelserna. För att rättfärdiga hvad vi här yttrat anföra vi i korthet Twethes egna ord: På grund af den större svårigheten nu emot pförr att erhålla träkol till billigt pris, hafva flera jernverk (Barum, Moss, Pritzö, Forsum, Ness och Froland) begynt att använda stenkol, något som i framtiden skall blifva än-pau allmännare. Stenkol användas dock icke till malmens utsmältning, utan vid tackjernets psmältning till s.öpgods i kupolugnar, och vid pdess färskning till stångjern. Det är isynner-. phet genom den sistnämda processen som oman kan vänta en betydligare användning af detta billiga brännmaterial, då man genom steknikens utveckling i sednare tid har blifvit i ständ till att genom begagnande af stenkol vid färskvingsprocessen åstadkomma en propdukt som i godhet står temligen nära det en psamt med trädkol beredda stångjernet, men som pi pris är billigare än detta.n o Den mellan insändaren och hr Åkerman omtvistade tekmska frågan har för öfrigt, hvilkendera som helst må hafva rätt, alldeies icke det inflytandet på frågan om tackjernsexportens frigifvande, att denna fördenskull fortfarande bör vara förbjuden. Skulle äfven br Åkerman till en betydlig del hafva rätt — och den i Norge och Tyskland och äfven i Sverge vid Mo:ala inhewtade erfarenheten synes intyga det — så följer dock låsgtifrån deraf den slutsats som hr Å. derifrån vill insinuera, att frigifvandet af tackjernsutförseln gkulle vara st-tsekonomiskt skadligt och kunna medföra några vådor. Tvärtom. Ty hvad vore då enklare och naturligare än att vii sådant fall gjorde som norrmännen, och, i stället att utföra tackjern, införde stenkol för att vid de många och stora strömfallen i det vestra Sverge pudila och utvalsa vårt trädkolsjern — en incCustri, som då, till ofantligt gagn för samhället, kan med lätthet uppdritvas till den största höjd? Säkert blefve också detta följden här, såsom i Norge, derest tackjernet blefve frigifv.t till export. Här, likasom i Norge, kun:e vi, serdeles på vestra kusten, hafva stenkolen såsom returlaster för trävarufartygen, som ännu nödgas framgå med ballast, för ganska låga frakter. Vi anföra här denna cmständighet i förbigående, för att med ett exempel ådagalägga, huruledes afskaffandet af en orättvisa i lagstiftningen ej behöfver åtföljas af en nationelekonomisk förlust. Vi erinra äfvenledes om de lyckade, af br Åkerman sjelf åberopade försöken att puddla med torfkol, hvarpå de flesta af våra jerntillverkande provinser hafva ganska god tillgång. Atthär närmare utveckla den anledning till den svenska jern industriens grundliga pånyttfödelse som ligger just itackjerns-exportförbudet upphörande, kan likväl icke denna gång vara vår mening. Vi åtnöja 0ss för denna gång med några antydningar, och lemna längre ned i bladet rum för vår insändares artikel. Vid ett annat tillfälle torde vi få utveckla hvad vi här endast flyktigt berört. Frågan är i sanning så stor, och de intressen .som bero af dess lösning så omfattande, att vi ej länge skola dröja med att dertill återkomma.