Och äter bredde en stjernströdd natt sit
iskalla dok öfver den tysta, men modiga
kampen. Under en hvilostund lågo Wahlgren.
Carlson och Fagerström jemte hvarandra.
Carlson låg emellan. Med ens började denne
att häftigt röra armar och ben. Hans förtvif-
lan och hans smärta utbröt i bittra, bannande
ord mot en husbonde, som fört honom ut att
svälta och frysa ibjäl. Hemska och obesva-
rade förklingade Carlsons ordi den suckande
vinden. Man var ej van att höra någon tala,
eller att se någon sofva, annat än dödens
sömn.
Carlson var en stark och högväxt yngling
om några och tjugo år. Några ögonblick
förut hade han deltagit i arbetet med båtens
framskjutande; några ögonblick derefter lades
äfven han, ett stelnadt lik, ofvanpå de båda
andra liken, hvilka ännu i båten medfördes.
Intet ord yttrades af de qvarlefvande. Man
var ej deriöre känslolös. Men hvilket språk
skulle hafva egt ord för de känslor och tan-
kar, som i denna stund arbetade inom de
tysta vandrarnes bröst!
En ny dag, d. 31 Jan., gick upp öfver is-
vandrarne. Så långt ögat nådde, syntes blott
is, ett oöfverskådligt isfält, enformigt och ändå
wvexlande. Endast afbruten af korta hvilostun-
der hade vandringen fortgått under natten.
Så fortgick den alltjemt. Men hvilostunderna
mäste återkomma något oftare.
Under mer än 2:ne dygn hade man ej haft
någon mat. Från Klinte hade den större bå-
ten, för händelse af isning under seglingen,
medfört en påse salt. Denna saltpåse var nu
våra vandrares dyrbaraste egendom. Man högg
alltemellanåt ett hål i den ojemna isen, tog
några korn salt i munnen, fyllde munnen med
sjövatten, och lät så saltkornen smälta. Man
kände sig deraf förunderligen styrkt,
FåTobaken hade till en början, under bristen
på föda, varit de flestes ersättning och tröst.
Den tog så mycket snarare slut. Derefter
sönderskuros och utdelades de vestfickor, i
hvilka man plägat gömma sin tobak. De ut-
gjorde tillsvidare någon ersättniog. Men af
desamma hade man numera ej eng de hvita
trådarne qvar.
Båten började kännas tung att draga. Hit-
tills hade ingen fråga uppstått -om -de 3:ne
dikens utläggande. Nu kunde man likväl icke
längre för sig sjelf dölja, att nöden fordrade
denna åtgärd, som derföre öckså blef beslu-
ten. Denna stund var den smärtsammaste
under hela den olycksdigra färden. I de3:ne
liken tyckte man sig likasom ännu hafva qvar