flytelsen af denna ärftlighetslag, hvilken så
ofta låter galenskapen fortplantas med det
faderliga blodet?
Men här är det ej mer det melankoliska
eller rasande vanginnet, utan det högmodiga
vansinnet, det stora vansinnet. Nikolaus är
skön, få äro det i så hög grad, hans kropps-
konstitution är herkulisk, hans anletsdrag klas-
siska, Han är czar. Det lilla och det stora
Ryssland, Lifland och Finland, Östersjöpro-
vinserna och Polen — hvad vet jag? så många
nationer i hans hand — så många lik vid
hans fötter: blodet och makten hafva gjort
honom yr i hufvudet. Han är den utvalde,
den på förhand utkorade. Han är dåren i
Bicetre, hvilken, med håret benadt i pannan
och friseradt på judiskt vis, säger till sina
kamrater i sofrummet: Jag är Kristus.
Också hafva personer med öfvad blick icke
ett ögonblick misstagit sig på mannen. De
hafva under kejsaren upptäckt dåren, och efter
nndersökningen af denna sjuka hjerna ställt
hans ödes horoskop. En fransk diplomat,
som studerade hans karakter, hvilken ända
från barndomen röjde sjelfdyrkan genom en
högdragen slutenhet och ett tyst spotskt för-
akt, och som hos honom tyckte sig skönja
denna förtryckande sinnessjukdom, all den
vämjelse den förorsakar, allt det hat den ho-
par och den nästan oundvikliga fara den al-
strar, akref 1825: Jag har bevistat krönin-
gen. Den var praktfäll. Kejsaren hade fram-
för sig sin faders mördare, på sidan om sig
sin broders och bakota sig sina.
Nikolaus Paulowitsch är en monomarx.
Paul I var vanvettig, Konstantin en ursinnig
dåre, Alexander en plypgmaniaqu . Helt
vansinnets vetenskapliga cirkel är upptagen a
dessa fyra kröata hufvuden!
Se der czarernes, herrskarnes makt.
Konstantin har i denna skildring blifvit
framställd såsom mycket starkt bunden vid