STOCKHOLM, den 26 Juni.
Man har länge inom det ministeriella lägret
hört hviskas i anledning af anmärkningarne
mot friherre Louis de Geers befordran till pre-
sidentsembetet i Göta hofritt, att emedan pre-
sidentsembetet icke vore bland de embeten
som söktes, utan der den person, för hvilken
konungen egde förtroende, blefve uppsökt, stad-
gandet i 28 R. F., att konungen vid alla
befordringar bör fästa afseende endast å de
sökandes förtjenst och skicklighet mena icke
å deras börd, ej kunde till denaa utnämning
lämpas eller i allmänhet till andra än sådana,
till hvilka sökande få anmäla sig, d. v. s. till
de mindre embetena. Denna sats har nu ba-
nat sig väg äfven till offentligheten, så att
Svenska Tidningen, uti en insänd artikel, hvil-
ken af tidningens redaktion erhållit vitsordet
att vara både väl skrifven och besinnings-
värd, öppet försvarar den åsigt, att då ut-
nämningar till de högre eller s. k. förtroende-
embetena behöfva grunda sig endast på den
höge utnämnarens subjektiva öfvertygelse om
2ller förtroende till de utnämdes skicklig-
het;, granskningen icke kan ega den fribet
som vid öfriga utnämningar.
En sådan doktrin synes oss likväl allt för våd-
lig och försåtlig för att kunna antagas inom
ett konstitutionelt statsskick. Det advokatori-
ska ordrytteri, som derför ligger till grund, bör
dock icke kunna förvilla många. 28 R. F.
börjar med följande mening: Konungen eger
att i statsrådet utnämna och befordra infödde
svenske män till alla de embeten och tjen-
ster inom riket, högre och lägre hvilka äro
af den egenskap att konungen derå fullmak-
ater utfärdar; dock böra vederbörande förut
med förslag hafva inkommit, der sådana bit-
tills egt rum, — — — — — — —
hvarefter det beter: Konungen fäste vid alla
pbefordringar afseende endast å de sökandes
förtjenst och skicklighet, men icke å deras
börds. — — — Till civile embetsmän inom
riket och till domare må sådane män endast
nämnas som äro af den rena evangeliska Jä-
rams. Slutligen heter det i sista momentet af
samma 8: Hvarje departementschef skall före-
draga och expediera alla ärenden rörande be-
fordringar, förordnanden, tjenstledighet och
vafsked, till öch ifrån embeten och tjenster
vid de verk och stater som under departe-
mentet höras. Och att under de i denna
åsyftade embetsmän jemväl innefattas dem
som utnämnas till förtroendeemb:ten, samt att
S:n för den skull, för att uttrycka sig lika med
iag., gäller både stora och små befordringar,,
vitsordas till öfverföd deraf, att uti 1809 års
regeringsform framför ordet civile embetsmän
ursprungligen stod: Statsministrar, stätsråd,
justitieråd, stätssekreterare, sämt alla andrev,
hvilka ord likväl borttogos vid 1840—1841
årens riksdag, såsom vöfverflödige,, hvaremot
sista pinkten in tillades: emedan förbland-
ningar och kollisioner stundom uppstått deraf,
natt en slik bestämd föreskrift i grundlagen
förut saknades,, d. v. s. just för att före-
komme, att ensamt den höge utnämnarens
iubjektiva öfvertygelse eller förtroende till
ade utnämdes skicklighet, icke under någon
förevändning skulle kunna anses tillfytlestgö-
rinde.
Häraf- lärer väl oemotsägligen följa, att den
i 28 S R. F. gifna föreskrift, att konungen
avid alla befordringar bör fösta afseende en-
dast å de sökandes skicklighet och förtjenst,
men icke å derås börd, måste anses såsom
en allmän grundsats, hvarifrån minst ef allt
undantag fär ega rum i fråga jast om de vig-
tigast2 embetena; till stöd för hvilken mening
jemväl kan åberopas 33 R. F., som icke
blott uttryckligen ålägger statsrådsts ledamö-
ter, att när sådana sysslor hvartill förslag
blifvit upprättade, skola af konungen bort-
gifvas, yttra sig öfver de sökandes skick-
lighet och förtjenster,, utan äfven berättigar
dem att emot konungens utnämningar till
andra embeten och tjenster göra underd. på-
minnelser.
Ehvad således de personer som utnämnas
hafva anmält sig såsom sökande eller blifvit
uppsökta, så måste den offentliga gransknin-
gen alltid uppställa den frågan: Innehar den
utnämde de egenskaper af förtjenst och skick-
lighet som grundlagen fordrar? eller denna:
Består hans företräde endast och allenast i
hans börd ?, Den enda skillnaden vid befor-
dringar till högre och lägre embeten är den,
att förtjensterna och skickligheten till de
förra icke få bedömas efter s. k. pap-
ersmeriter eller tur och anciennitet., hvil-
et likväl långt ifrån är detsamma som att
afseende icke Pehöfver fästas å några objek .
tivan förtjenster, utan bedömandet deraf skalll
ensamt få bero af en subjektiv föreställving
hos den höge utnämnaren. Tvärtom äro ko-
nungens rådgifvare i vidsträcktare mån kon-
stitutionelt ansvariga, derest de till höga för-
troendeembeten föreslå personer af underläg-
sen förtjenst och skicklighet, e!ler uraktlåta
att göra föreställningar mot sådane utnämnin-
gar, än om dylika egenskaper skulle förbises
vid tillsättandet af ett mindre embete.
För vår del draga vi således icke i betän-
kande att åt den offentliga granskningen in-
rymma om möjligt ännu mera frihet vid be-
dömandet af de stora befordringarne, än af
de små, emedan de förra ega långt mera in-.
flytande på samhöllet i dess helhet. Också har
erfarenheten visat, att inom länder med en fri
diskussion granskningen varit strängast just vid
utnämningarne till de högsta embetena, och
att man der visst icke åtnöjt sig med att taga
för giltig statscheferis subjektiva öfvertygel-
se,, då denna icke ö verensstämt med den ail-
männa, hvilken alltid i mer. eller mindre mån
mäste hvila på objektiva grunder, Eller när