KLARA
TOCKHOLM, den 22 Juni.
Vi nämnde i går det nya krigsprogramm som
finnes uppstäldt i sista numret af den engel-
ska veckoskriften Economist,, och som är
en ytterligare bekräftelse på hvad vi redan
länge förutsagt. För oss svenskar är det gläd-
jande att se våra intressen nu mera äfven utan
vår egen förskyllan eller värdighet upptagna
till öfvervägande af den utländska pressen.
Vi erinra i detta fall om hvad vi efter
Times, för några dagar sedan meddelade-om
nödvändigheten att hindra Bomarsunds åter-
uppbyggande.
Hvad angår den fjerde nya punkten, som
rörer Krims eröfring och behållande af vest-
makterna, så har Augsburger Allgemeine Zei-
tung nyligen yttrat sig i alldeles samma anda,
och man torde få antaga att övertygelsen i
denna fråga numera är hos de alliorade tem-
ligen enbällig.
Economiste sista artikel är så mycket
märkligare som denna tidning städse varit en
afgjord vän af freden, snart sagdt till hvilket
pris som helst. Det är af denna anledning
som vi ansett oss böra här nedanföre å:er-
gifva uppsatsen i dess helhet.
De nya fyra punkterna.
Det afgörande och formliga afslutandet af
Wienerkonferenserna och våra vapens snabba
framgång vid Sebastopol samti Azowska sjön
har underbart klarat våra idger och jemnat
vår politiska stråt framför oss. Krigets ka-
rakter vidgar sig i ändamål och värdighet, i
samma mån dess oundviklighet blir mer och
mer ögonskenlig, i samma mån det blir tyd-
ligt att det måste slutas med svärdet och icke
med pennan, och att dess verkliga höga och
rättfärdigande ändamål skaka sig fria från de
grumliga spetsfundigheter och usla trivialite-
ter, hvari diplomatien så länge har insvept
deras sanna värde och majestät. Vi börja
begripa att vi äro inbegripne i en strid som
ej tillåter någon biläggning, hvari allting an-
nat än fullständig seger blifver i sjelfva ver-
ket etf nederlag; hvars mål — om det har
ett värdigt mål — hvars rättfädigande — om
det har något tillfyllestgörande rätttärdigande
— är Europas befrielse från en stor fara, och
frihetens, civilisationens och framskridandets
sak en gång för alla befriad från sin oför-
sonligaste och mäktigaste fiende. Och våra
styresmän — fastän med mycken motspän-
stighet och många brottningar — börja läng-
samt att öppna ögonen för den ovälkomna
sanningen och stålsätta sina energier för den
osökta kampen.
EEDet är fåfängt för dem, hvilkas rol är att
afkyla nationens nit genom att förminska stri-
dens proportioner, det är fåfängt för dem att
påminna oss om de ihåliga vilkor, hvarmed
vi för två år sedan sökte undvika krigets för-
färliga nödvändighet och de ordrika argumen-
ter, hvarmed vi för två år sedan voro villiga
att trampa ut gnistan innan den blef en flam-
mande verldsbrand. Vi kunna nu omöjligt
lyssna tillbaka till detförkastade fordna, eller
reducera striden till dess gamla obetydliga di-
mensinnor Doccsa dimensioner voro aldrig
obetydliga annat än i diplomaters inbillning
och diplomaters språk. Trots alla utrikes
ministrars och plenipotentiärers förtunnande
och mystifierande ordsvall — trots de släta
och hala förklädningar hvari de rädda: och de
listiga sökte dölja och undangömma sanhin-
gen — gjorde sig dock alltid storheten af den
slutliga utgången dunkelt känd, och folkets
hjerta såg den genom den konstgjorda dimman,
Det är fåfängt att invända, att det kan icke
vara ett krig för civilisationen, som är bör-
jadt för Turkiets bevarande och upprätt-
hållande, den enda stillastående och bar-
bariska stat i Europa, att det kan ej vara
ett krig för friheten, som är börjadt i förening
med en kejserlig våldskräktare, hvilken tram-
pade under fötterna sitt folks frihet och till-
intetgjorde dess sambhällsinrättningar, att det
ej kan vara ett krig till värn för rättvisa och
konstitutionel rätt, hvari vi hafva Österrikes
bistånd, om. icke understöd, denna outtröttliga
förstörare af hvarje karta och hvarje konsti-
tution som någonsin blomstrade i något af de
länder som vissna i dess hand. Alla dessa
argumenter äro plausibla men kärnlösa, och
röra ej frågans innersta. Österrike, fastän
Rysslands rival, är ej, var aldrig, ämnar al-
lrig vara vår verkliga bundsförvandt i denna
åk : vi skola aldrig Höra af det oftare än det
önskar binda vår arm, motverka våra framsteg
eller dela vår vinst. Det må vara sannt, att
Frankrike för en tid, ehuru af sin fria vilja,
allit under en envåldsregents välde, men det
ir icke desto mindre säkert att dess intressen,
ikasom våra, äro bundna vid den vestliga