tog afsked så snart jag betalt hvad jag köpt.
Jag behöfver icke beskrifva för dig, bäste Par-
tridge, huru jag slutligen lyckades erhålla
Marie Laforets — så hette hon — förtroende
och derigenom kom i besittning af hennes an-
språkslösa historia. Den unga varelsen såg
att jag allvarligt intresserade mig för henne;
dessutom kände hon icke en själ i Paris, till
hvilken hon kunde anförtro sina sorger. Det
föreföll som om hon skulle dött om hon icke
fått tala; och likväl fruktar jag att du skall
finna dig missräknad då jag säger dig att det
icke var någonting ovanligt i hennes berät-
telse. Ingenting om en trolös älskare eller
hårda föräldrar, om bekymmer eller svår be-
handling af vänner, eller någonting melodra-
matiskt. Hon sade mig att hon var född ;
Bourgogne, uti departementet Saone et Loire,
och bodde nära den lilla staden Charolles hos
sin mor, hvilken egde ett litet hemman, be
stående af tio eller femton tunnland, nästan
uteslutande vinberg. Plantaget nästintill till-
hörde Maurice Foligny och hans mor, hvilka
voro derss närmsta grannar. Maurice var
två och tjugo år, och Marie var hans
fästmö. Deras giftermål hade länge, icke en-
dast af de älskande, utan äfven af de båda
gamla, ansetts som en afgjord sak. Korteli-
gen, det skulle äga rum vid nästkommande
vinskörd. Under våren erhöll Maries mor
besök af hennes enda syster, hvilken uti sin
ungdom kommit till Paris, blifvit gift med en
ansedd köpman och efter hans död fortsatt
hans rörelse. Det är svårt att föreställa sig
hvad som drifvit henne så långt bort ilands-
bygden att uppleta sin syster som hon icke
sett på 25 år. Kanhända kände hon en stolt-
het af att visa sig och sin grannlåt för hen-
nes enda qvarlefvande slägting, och af att
underrätta henne om den oberoende stä! ining
hon nu innehade såsom föreståndarinna för en
af de vackraste bodarne i Paris; kanhända
kunde man härleda motivet från denna in-
stinktmessiga längtan efter anhöriga, hvilken
tränger sig på oss sedan vi öfverskridit me-
delåldern och som tilltager i styrka är efter