i denne gosses öra, och han skall knappast
skänka mer uppmärksamhet deråt än om han
vore en stock. Stick en isbit eller ett glödande
kol i hans hand, och han skulle skrika af
smärta; men han skulle ej förstå att vända
om handen för att låta det falla till marken.)
Kasta den der klubban emot honom, och han
skulle ej lyfta ett finger för att rädda sig,
utan skulle uppgifva ett fånigt skratt då den
slog honom till marken, utan att veta hvad
det varit som träffat honom. Ett djerft före-
tag i sanning, att lära dessa ögon att se, dessz
öron att höra och denna slöa bjerna att tänka,
Läraren hänger en af gossarne på stegen
vid händerna. Han behöfver blott släppa sitt
tag för att falla några tum på den mjuka ma-
drassen under sina fötter. Men han har ej
förmåga att fatta det. Han klänger sig tätt
iatill stegpinnen och skriker måhända af smör-
ta, men han rör sig ej ur stället. Läraren
lägger sin hand om hans lif och lyfter upp
honom, flyttar hans hand och lägger den
på den följande pinnen och uppmuntrar ho
nom med vänlig och glädtig röst. Derpå den
andra handen. Detta upprepas flera gånger, och
på detta sätt intvingar han nästan i hans tröga
själ en ännu dunketi föreställning att han ka:
begagna sina händer och fötter för att hinva
golfvet.
En annan, som redan varit några månader
på institutet, framkallas för att visa hvad hav
lärt. Hans förtjusning strömmar ut ur havs
ögon och han brister ut i ett muntert skratt.
Han springer uppför stegen, ned utför den,
under den, öfver den, framåt, bakåt med huf-
vudet först, med fötterna först och kastar sig
slutligen i lärarens armar under ett skal!ande
gapskratt. Han har blott lärt hvad man kan
lära hundar och kattor, men med mindre na-
turlig intelligens än de, är det eit under at:
han kunnat lära någonting alls.
Ett annat sätt att väcka och hålla vid lif
den slumrande iakttagelseförmågan är att k-
sta en käpp från band till hand. Två som
hunnit färdighet i leken deltaga deri, met
en nervös ansträngning af hvarje muskel, som
visar hvilken ofantlig själsansträngning derna
enkla akt erfordrar när sådana intelligens:
uppfordras att verkställa den.
Den lilla kretsen omkring det första bordv:
läres att träda först en hvit, derefter en röd
kula på en tråd. Derefter två hvita och tvi
röda o. s. v. De lära det ej på ögonblicket,
icke en gång på en timma eller en dag, kan-
ske ej på en vecka eller en månad. Men
när de lärt sig det ha de fått en föreställniv;
om tal, den första i bela deras lif. Och np
de ha lärt det — hvilken ytterlig glädje ! N:u
en id lyckats intränga i deras stackars för-
mörkade hjernor är den lik tanken, som den
grekiske filosofen fick medan han låg i badet
och som förmådde honom att halfklädd springa
ut på gatan och utropa till alla han mött:
Eureka! — jag har funnit det! Aldrig får
ni en elev så tacksam för en ny id ni gifvi:
honom, som denne stackars idiot.
På detta sätt fortgår systemet. Det börjat
med det enklaste af alla intryck — sjelfva
grunden. Här är en rad at träklot af olika
storlek, och der en rad af hål, som svaro
hvart och ett mot sitt särskilda klot. Idioten
läres att lägga hvart och ett klot på sitt rätts
ställe och anställer således sin första Jjem-
förelse och får sitt första begrepp om storlek.
Der är vidare en rad af röda, gröna, blå,
gula och hvita kulor och skålar. Genom ait
lägga hvarje kula i sin rätta skål ledes ha
till uppfattning af olikheter i färg. En anna:
samliog sf olika formade trästycken ger he-
nom föreställning om form.
När han konmit så långt kan han lär:s
igenkänna ett ord som är tryckt på ett kort.
Men han igenkänner det på samma sätt som
ni igenkänner ett ansigte, af dess allmänna
utseende, ej af dess särskilda delar. Oi:
kortet ligger rätt eller upp och ned är fir
honom alldeles detsamma. Småningom brin-
gas han dock först att lära dess mening, se
dan dess särskilda bokstöfver och slutligen
att aft-ckna det på den svarta taflan. Ner
han kan göra detta har han hunnit tröskelr,
på hvilken barn vanligen stå när de förs
komma in i skolan. Hädanefter är hans upp-
fostran mycket lik deres, endast att den for-
drar oändligt mycket mera tålamod, ibärdig
het och vänlighet.
Vi komma nu in i den egentliga skolsaler,
der 20 å 30 elever äro församlade. Någr-
sitta vid sina pulpeter och läsa. I ena ända:
af rummet är en afdelning sysselsatt med av
stafva enkla ord, och i den andra häller e
annan klass på att nämna orter vid namn, dö
de utpekas på en karta. Studierna iikna dem i
andra skolor, men ej så eleverna. Ouppbhörligt
vända de sig likgiltigt om, och de slöa ögoner
stirra uttryckslöst omkring sig. Nen lärarin-
nans hela hjerta tycks vara upptaget af före-
satsen att få dem att begripa — hon väcker,
frågar, svarar, uppmuntrar, småler, nickar
och eggar dem med outtröttligt tålamod. Nå,
Eddie I Qvic Fanny ! Stafva det, min
flicka ! Det kan du säkert säga, Kitty!
Klap; ande den ena på hufvudet, skickande
ett uppmunrande småleende åt en annan och
klappande händerna för att väcka en tredjes
uppmärksamhet — som om de lågo i djupa
ste sömn och hon nödgades tvinga orden in
i deras dåsiga öron och ut från deras tröva läppar.
Deras själar ligga i djup slummer, och så
skulle de förbli, om hon ej med blick och
röst hvarje ögonblick sökte fasthålla och fix-
era deras kringirrande tankar.
Slutligen kommer det långsamma tvekande
a AA EE EE srt nn rn AR