nen erhöllo ett eftersinnande uttryck, och hela
ansigtet lifvsdes ; men det ville icke gå. Jag
hade noga aktat mig att begagna någon van-
lig fras; och som jag stod helt stilla och
endast utsade orden, var det helt natur-
ligt att hon, som icke kände en staf-
velse af språket, icke skulle förstå mig.
pPardonn, sade jag; jag trodde att någon per-
son här — (pekande på anmälan öfver in-
gången) — talade engelska,. Flickan vände
sig med bekymrad uppsyn till madame, men
bon var ifrigt upptagen af sin kund. Monsieurp,
sade hon slutligen, je crains qwon parle bien
mal V Anglaisp. Detta sades med allvarlig röst
och utan minsta tecken till skämtsamhet. Med
hvilket intagande småleende skulle icke en
vanlig fransysk bodmamsell yttrat samma ord
och gjort er helt belåten att stanna och köpa
hvad helst som det föll henne in attutbjuda.
Jag vände mig till hälften bort liksom för att
gå, ehuru detta icke var min mening, då den
unga flickan lade sin hand på en hög af
handskar som låg på disken och såg på mig
frågande. Jag märkte att detta var, å hennes
sida endast en handling af pligtkänsla, på
det hon icke skulle förefalla försumlig i sin
principals tjenst. Jag sade intet, men tillät
henne utvälja ett par handskar åt mig. Under
det jag passade dem kastade jag en blick på
henne. Den blick som mötte min var så sorg-
sen , så modlös, så tröstlös, att jag ic e kunde
afhålla mig att säga till henne på hennes eget
språk, ni synes vara mycket olycklige. En rod-
nad drog sig hastigt öfver hennes ansigte, en
tår trängde fram i hennes öga och föll, in-
nan hon kunde hindra det, ned för hennes
kinder. Hon borttorkade den hastigt med
sin näsduk och var stilla och lugn som förut.
fonen i min röst, hvilken uttryckte icke ga-
lanteri utan deltagande, hade öfverrumplat
henne. Hon sade intet — icke ett ord ; men
hon betraktade mig ett ögonblick forskande,
liksom för att utleta orsaken till min fråga;
men om den tillfredsställde henne eller icke,
kunde jag icke förstå.
Jag sökte icke inleda henne i samial, utan