Men ganska många dagar förgingo, och jag
såg icke något leende. Hon blef visserligen
allt mer bekant med sin befattning; hon hade
lärt sig att med beredvillighet gå besökande
tillhanda; hon syntes ha gjort hastiga fram-
steg uti att lära sig sina åligganden; men
intet småleende, ingen intagande frimodig-
het, ingen lifiig glans i ögat, ingen förändring
I uttrycket då de vanliga artigheterna yttra-
des af muntra ynglingar eller vackra kavalie-
rer. Ansigtet blef allt smalare — kanhända
mera regelbundet skönt; kinderna förlorade
sina rosor; ögonen föreföllo djupare, mera
dunkla och själfulla; åsynen af henne (jag
vet knappt huru det kom sig, men jag gck
hvarje dag derförbi) började verkligen smärta
mig. Em-cllertid var butiken ständigt fylld
af unga män, ty den intagande grisettens
skönhet, hennes kallsinnighet och de giss-
ningar som föranleddes deraf blefvo samtals-
ämne så väl ibland de unga pariser-lejonen som
ibland en mängd främlingar. Jag borde ha
nämnt att ofvanför ingången till denna bod stod
att läsa orden Här talas engelska; men denna
underrättelse hade helt nyligen blifvit uppsatt,
och jag undrade hvem det var som gjort fram-
steg i vårt svårlärda språk. En morgon steg
jag derföre ganska tidigt, för att få vara mera
ensam der, in i boden och frågade den för-
gta jag såg, om hon kunde tala engelska.
What you please to want, sir? frågade madame
i det hon kom fram till mig, talande med
svårighet. Jag begärde någon sak hvilken
icke vanligen efterfrågades, för att sätta hen-
nes språkkännedom på prof. Hon tvekade,
vinkade på min hjeltinna, lemnade mig i hen-
nes händer och vände sig till någon som nyss
inkommit i boden. Jag upprepade min be-
gäran på engelska men försökte icke att ge-
nom blickar eller tecken göra mig förstådd.
Den stackars flickan ansträngde s:g för att
utleta hvad jag önskade; hon böjde sig fram,
och jag upprepade ännu en gång min begä-
az. Det var intressant att gifva akt på huru
Hon uppbjöd sin af naturen goda fattnings-
förmåga för att uttyda det som jag sade; ögo-