STOCKHOLM, den 4 Juni.
Om de unionella förhållandena
emellan Sverge och Norge.
Den närvarande tidpunkten är för diskus-
sionen öfver brödrafolkens inbördes förbållan-
den, såväl af pressen som i båda ländernas
representationer — ifall urtima riksdag och
storthing skulle sammankallas — särdeles
passande. I Norge har en motsatt opi-
nion blifvit yttrad och konjunkturens olämp-
lighet af de norska tidningarne föreburen sgå-
som bevekelsegrund, hvarför de undandragit
sig att ingåien sådan diskussion och på alla
derom af svenska pressen upprepade vänskap-
liga uppmaningar endast svarat med ihärdig
tystnad. Dethar nemligen blifvit sagdt, att i ett
ögonblick, då ett vidtutseende krig möjligtvis
är nära för hand, det skulle minska vår styrka
i den gemensamma fiendens ögon och för-
svaga vår militära betydenhet hos våra allie-
rade samt hos dessa nedsätta förtroendet till
våra krafter, derest vi, uti en sådan konjunk-
tur, genom en dylik diskussion blottade våra
inre söndringar och lade dem öppna för hela
verldens blickar.
Denna invändning är endast skenbar; den
hvilar på en grundfalsk premiss. Den skulle
hafva något skäl, i fall våra inbördes tvi-
ster utgjorde en hemlighet, alldeles okänd för
alla andra än oss sjelfva. Men nu är det just
den fullkomliga motsatsen häraf som eger
rum. Misstämningen och göndringarne äro
längesedan bekanta öfverallt, kunna icke vara
okända för Europas folk, långt mindre för
de europeiska kabinetterna. Nitton år äro re-
dan förflutna, sedan på Norges storthing Hjelm
och flera representanter, i öppet uttalad syft-
ning att apellera till Europas regeringar och
folk, framburo norrmännens klagopunkter mot
Sverge och unionen och blottade hela djupet
af söndringen. Och allt sedan den tiden har
ieke blott genom Laings bekanta, uti godt-
köpsupplagor öfverallt spridda arbete, hvil-
ket, på sätt företalet uttryckligen tillkänna-
gifver, äfven är skrifvet i afsigt att utgöra
en dylik apell, utan ock genom oupphörligt
från Norge utskickade korrezpondensuppsat-
ser till danska, tyska och engelska tidningar,
dessa klagomål blifvit så ofta uppfriskade och
vända på alla sidor, att göndringen och tvi-
sterna omöjligen kunnatråka i glömska. Det
är ju blott ganska få veckor sedan det uti
en sådan korrespondensartikel i Danmarks
mest lästa tidning öppet utsades att rikena
närma sig en oundviklig unionel krisis, (öf-
ver den förmildrande förklaring, som i Norge
blifvit efteråt gifven åt ordet krisis, mera fram-
deles); och i Norges mest spridda blad utta-
lades till och med tanken på unionens form-
liza upplösnisg mer än en gång förlidne
sommar och höst, hvaröfver sedermera den
upplysningen icke tillbakahållits, att när hå-
gen vore i Sverge så allmän för deltagande i
kriget, men meningen deremot för: neu-
tralitetens bibehållande i Norge då icke
mindre enig och bestimd, upplösningen
från Norges sida kunde anses önskvärd, på
det landet icke mot sin vilja och i strid med
sina intressen möjligen skulle ryckas med i
ett krig hvars följder ingen på förhand kunde
beräkna. Och kan väl någon vara nog en-
faldig för att inbilla sig, att vid en så kritisk
tidpunkt som den närvarande, då kabinetter-
nas och folkens ögon med spändt intresse äro
fästade på Skandinavien, sådana yttranden och
sådana tänkesätt skulle undgå deras uppmärk-
samhet?
Nej. Men just derföre att våra inbördes rif-
ningar blifvitallmänneligen bekanta, är det ound-
göngligt nödvändigt att de just nu utan tids-
utdrägt upptagas till diskussion för att blifva
bilagda. Endast på detta sätt, men ingalunda
genom tvetydig tystnad öfver en fortfarande
söndring, kan det ädla syftemålet vinnas, att
ingifva den gemensamma fienden fruktan för
vår styrka, och våra bundsförvandter aktning
och förtroende till. våra krafter. Vi se också
ingen anledning att befara, att en dylik dis-
kussion skulle kunna förbittra sinnesstämnin-
gen hos de båda folken mot hvarannan, om
den blott föres såsom vi i det föregående upp-
manat våra norska yrkesbröder att föra den,
och såsom det är vår oryggliga föresats att sjelfva
gå tillväga. Vi förmå omöjligen upptäcka att
folken derpå skulle kunna lida eller tappa
något; den enda gom dervid kan komma att
gitta emellan, är den dynastiska politik som
blott alltför mycket haft till syfte att dem
emellan utså söndring och misstroende, samt
möjligen rådgifvarne på begge sidor, af hvilka
de ena låtit falla sig till last att, som det gy-
nes, befordra söndringspolitiken, och de andra
att alldeles icke motverka den.
EiEn af de orättvisor från norska sidan som
smärtat svenska folket djupast, är den allde-
les grundlösa beskyllningen att, itrots af 1814
och 1815 årg besvurne högtidliga fördrag,
en vamalgamation skulle på svenska sidan
fortfarande hafva varit åsyftad och eftersträf-
vad, för hvars verkliggörande Carl Johans
oupphörliga försök att omstörta norska stats-
författningen endast utgjort medel, och hvar-
till konungen, mot sin vilja, skulle hafva
blifvit tvungen af svenska honom öfvermäk-
tiga intressen och inflytelser. Om det, såsom
vi böra hoppas, är norska pressens och re-
presentationensg allvarliga önskan att misstro-
endet och stridigheterna emellan brödrafolken
skola utrotas och lemna rum för ett bättre
förhållande, så kan ingenting vara angeläg-
nare än att norska folket utan dröjsmål blir
ärligt och fullständigt upplyst om hela grund-
Iahatan af danna för avaeneka natinnalaäran