lan sett huru man för en tid trott sig kunna
bjuda trots åt den allmänna rösten, på samma
gång man fruktande smekt ett eller annat
partis opinioner. I skiftande former har al-
lenastyrandet på olika håll uppenbarat en olika
verksamhet.
vissa mäktiga materiella intressen, med erfa-
renhetens och dialektikens förenade styrka
skickligt lofverat emellan partierna, klokt be-
räknande allt, utom det sanna menniskovär-
det. Än har det, fantastiskt utstyrdt i me-
deltidskostym, i ståtliga kraftörd uttalat sina
dödfödda opinioner. Än har det på eftergif-
ter för främmande inflytelser satt på spel en
stor, man vet ej rätt huru förvärfvad popu-
laritet; än åter, uppträdande i tidsandans fulla
rustning, innan kort låtit, man vet ej rätt hvar-
före, reformväsendet fara; utan annat spår än
en tacksam fröjd, ett återstäldt lugn i koä-
servativa hjertan. Märkligt är i allmänhet
att skåda, huru hofvens atmosfer förmår om-
töckna äfven de ljusaste förstånd, huru man
ofta, för att villfara de fås önskningar, förbi-
ser millioners; huru man; ömtålig om skenet
att bibehålla sin höga plats öfver folket, 8y-
nes förgäta att man är allt genom och bör vara
allt för detsamma. Förhållandet emellan re-
genter och nätioner är i sjelfva verket ett så-
dant, på hvilket i fullaste bemärkelse kunna
tillämpas de vackra ord, dem en vördnads-
värd, ännu lefvande furstinna valt till uttryck
af sina känslor för det käraste hon egde: tout
par eux et tout pour eux!
I trots af allenastyrandets alla olycksbrin-
gande följder,. dess i konstitutionella stater
till följd af kontrollerande former förtäckta
verksamhet, dess vådor ej mindre för de sty-
rande än för de styrda, skulle likväl allt
detta vara af vida mindre vigt och betydelse,
så framt det ej vanligen funnes förenadt med
ett annat, måbända ännu större ondt, son man
kallat allstyrelse. Det centralisationssystem,
som lyckats med få undantag göra sig gäl-
lande inom Europas stater, har på ett bekla-
gansvärdt sätt qväft folkens politiska sjelf-
verksamhet och äfven utöfvat ett förlamande
inflytande på deras moraliska helsa. Då re-
genten naturligtvis hvarken kan eller känner
någon lust att personligen befatta sig med alla
de otaliga småbestyr, som enligt nämde sy-
stem dragas under hans behandling, måste
de öfverlåtas åt en mängd andra personer, af
hvilka hvar och en för sig sålunda väl ej be-
kommer något synnerligt mått af makt, men
som tillsammanstagna komma att vinna ett
förkrossande korporatift inflytande. Allsty-
relse blir alltså egentligen en benefice till för-
mån för byråkratismen, och denna har inga-
lunda försummat att häraf draga all möjlig
vinst. Icke nöjd med att fungera som rfege-
ringsmaktens omedelbara organ, har den iåt-
skilliga stater lyckats intaga en sjelfständig,
af konung och folk nästan oberoende position
(hvartill kollegialformen lemnat ett ganska
brukbart handtag), och sjelfva de gamla ståni-
den ha blifvit öfverspiniia med ett byråkra-
tiskt nät, döljande den inre ibåligheten och
sammanhållande deras annars snart till stoft
fallande former, hvarigenom sålunda äfven
lagstiftningen, detta tredje och vigtigaste ele-
ment af statsmakten, till större delen fallit
jemte de öfriga i embetsmannaväldets händer.
Då de krafter, hvilka i vår tid röra sig och :
verka inom fria samhällen, nemligenren folk-
makt, uttalande sig i tal: och press, en på den
förra sig indande lagstiftningsmakt samt
en dessa båda representerande, förvaltnings-
mskt, så vore det i sanning af nöden, att
dessa alla verkade i en och samma riktning,
ehuru med skilda organer, icke, såsom nu
vanligen är fallet, -med sstridiga syften kor-
sande, hämmande och förlamande hvarandra.
Att åtskilligt, ja dåt mesta af hvad vi här
yttrat har sin fulla tillämplighet äfven på sven-
ska förhållanden, torde vara. klart för hvarje
uppmärksam betraktare. I -Sverge är allena-
styrandet temligen gammälti praxis, ehuru
det såsom uttryckt i lag endast för en liten
tid lyckades hålla sig uppe. Men detta allena-
styrande visade sig hos oss på-ett egendom-
ligt sätt. Våra stora konungar utöfvade väl
alla ett slags faktiskt envälde; men möjlig-
heten häraf låg icke blott deruti, att de voro.
utmärkta personligheter, utan ock förnämli-
gast deruti, att de vöro demeagoger, verkande
för folket på samma gång de verkade för sig
sjelfva, oupphörligen rådfrågande det förra,
hvilket med kärlekens eller fruktans blinda
böjlighet lyssnade till deras stämma: sålunda
en allenastyrelse af helt annan art än den mo-
derna vi här sökt skildra. Hvad man kallar
allstyrelse härrör åter från en sednare period;
den daterar sig ifrån det tidskifte, då allena-
styrandet iklädde sig lagliga former, och det
är egentligen det af Carl XI införda system .
man har att tacka för de urgamla demokratiska
institutionernas förfall och byråkratiens kon-
stituerande till en art af statsmakt. Det är
emellertid egentligen ifrån det nya statsskic-
kets införande 1809 som man sett allena-!
styrelse och allstyrelse troget vandra hand il
band. Den förra har aldrig saknat sina ni-
tiska försvarare; den sednare har icke så myc-
ket talat, men derföre ingalunda verkat min-
dre. Allenastyrandets förkämpar häåfva driste-
ligen och oblygt påstått, dels att våra grund-
lagars innersta mening ej är någonting annat
än proklamerandet af en endas välde (endast
inskränkt genom några juridiska kontroller,
lå lätta att undvika eller kringgå); dels att
det parlamentariska styrelsesättet är en för
Englands natur egendomlig planta, ingalunda
assande för svensk jordmån: de synas be-
akta detsamma såsom en lokal farsot,
bvars vådliga spridande med konstens alla
medel bör förekommas.
väl ännu i vår regeringsform en för dessa
dialectici ganska besvärlig men vår hela
samhällsutveckling, lyckligtvis betryggande
aragraf, den etthundradesjunde, ehuru den
hittills blifvit tyvärr alltför mycket förbi-
sedd, der den ej blifvit tent af missförstådd.
Deruti ligger emellertid en fruktbärande fram-
tid: den innebär icke blott den parlamenta-
riska — d. ä. den konstitutionella — princi-
ee tina
Än har det, stödjande sig på
Nu qvarstår lik-(