liga utvägen att omöjliggöra en stark re-
gering. Ett sådant försök till förqväfvande
af öfvervägande opinioner röjer tvertom i den
betänkligaste grad en regerings inneboende
svaghet och leder henne in på de villsam-
maste och farligaste vägar. En regering har
ej fruktansvärdare fiender än hennes egna
ministrar, om dessa äro mannekiner i allena-
styrelsens hand och i saknad af nationens
aktning; och en devuerad representation som
ej uttaiar folkets mening är långt fruktans-
värdare för hennes anseende än den skarpa-
ste öppna opposition. Följden af ett sådant
system blir att oppositionen, i stället att på
naturligt sätt vara riktad mot moraliskt till-
räkneliga och verkligt ansvariga rådgifvare,
som aflägnas när de ej längre äro i besitt-
ning af nationens bifall, vänder sig mot mo-
narkens egen fridlysta personlighet, som
skulle vara odeladt föremål för vördnad
och tillgifvenhet, och antager en desto be-
tänkligare natur i samma mån den ej längre kano
fritt och öppet yttra sig. Den fria yttrande-
rätten är det politiska lifvets säkerhetsventil,
som afleder de jäsande ämnena och gör att
samhällsmaschinen hålles sval och kan arbeta
i sin fulla kraft, utan att störas af våldsamma
skakningar och explosioner.
Det är folkets egen sak att genom sjelf-
ständigt och af alla sidoinflytelser ostördt ut-
väljande af sina ombud gifva regeringen en
sådan styrka och trygghet. Den öppna fri-
modigheten, det manliga oberoendet hos fol-
kets representanter bestämmer ovilkorligen i
sista hand regeringens sammansättning, äfven
om folkets parlamentariska rätt är i dess grund-
lagar aldrig få ofullständigt försäkrad. Denna
parlamentariska rätt, som reaktionen så en-
vist bemödar sig att förneka vår riksförsam-
ling, är likväl i 107 paragrafen af den gällande
regeringsformen så uttryckligen försäkrad, att
det endast beror på riksdagen sjelf att tillämpa
densamma. Men riksdagens sammansättning
beror, i trots af våra föråldrade och otill-
fredsställande former, till en icke ringa del
på folket sjelft, och ansvaret för dess utöf-
ning faller derföre också på folket tillbaka.
Ett dyrt ansvar ådrager sig hvarje valförsam-
ling, hvarje enskild valman, som lättsinnigt
bortkastar sin röst på den förstkommande
lycksökaren. Måtte våra valkollegier i land
och stad väl öfverväga detta ansvar, desto
drygare ju allvarsammare de tidsomständig-
heter under hvilka de kunna komma ait ut-
öfva sin befogenhet. Det är beklagligtvis
icke ovanligt att våra komitenter, vid ut-
väljande af sina riksdagsombud, endast se sig
om efter någon person som är välbehaglig nog
på högre ort, för att genom hans inflytande
kunna åt sig genomdrifva lokala fördelar, så-
som anslag till hamnbyggnader, sjöaftappnin-
gar, odlingslån o. s. v., eller också at de
kasta sina röster på den som förklarar sig
nöjd med det lägsta riksdagsmanna-arfvodet.
Intetdera sättet är ädelt, fosterländskt el-
ler ett fritt folk värdigt. Må de ej förgäta
att de med sina röster i ingen ringa mån be-
stämma fosterlandets framtid, och att de en-
dast genom utväljande af- sjelfständiga, hög-
sinnade och upplysta ombud gifva regerin
gen dess rätta lifskraft: Hvad ar Brinck yt
trade vid 1848 åre riksdag, att Europas ögon
voro fästade på Sverges borgarstånd, har nu i
ganska hög grad blifvit en sanning. Sverges vig-
tiga geografiska ställning i det pågående krigst
mellan Östern och Vestern har riktat Europas
ögon på vår yttre politik och derigenom äf-
ven på vår inre. Verldeng största tidningar
sysselsätta sig numera med våra inre angelä-
genheter, emedan dessa utöfva ett afgörande
inflytande på vår yttre ställning. Opirioner
utomlands börjar klarna till insigt i våra för-
hållanden, och man bedöramer dem nu på ett rik-
tigare sätt än förut. Times har för ej längesedan
förkunnat verlden att i Sverge frågar ingen
efter hvad ministrarne tänka, utan endast hvad
monarken vill;, och Revue des deux Mondes har
vidlyftigt underbållit sins läsare med innehål-
let af det namnkunniga meddelandet till vice
talmannen i borgarståndet under sistförflutne
riksdag. De veta också hvad vigt de opri-
vilegierade stånden, trots vårt ofullkomliga re-
presentationsväsende, lägga i vågskålen, om
de manligt och sjelfständigt vilja utöfva sina
politiska rättigheter. Men dessa behöfva vis-
serligen icke eggelsen af andra länders på dem
hvilande. uppmärksamhet, då ifrämsta rummet
fosterlandets intresse och omtanken om dess
framtida välfärd och ära manar dem till ett sam-
vetsgrannt utötvande af sina medborgerliga plig-
ter. Vi hafva hittills talat uteslutande om borgar-
och bondestånden, emedan de äro de mest
sjelfbestämmande, och emedan de represen-
tera det egentliga folket. Blifva dessa stånd
vid ett möjligen snart förestående riksmöte
väl sammansatta, det vill säga sammansatta
utan alla sidoafsigter, endast med afseende
fästadt på fäderneslandets stora och heliga in-
tressen, då skall äfven utan tvifvel deras anda
utöfva en högst välgörande inflytelse på de
båda privilegierade stånden och der framkalla
ett gensvar af frisinnade tänkesätt, åtminstone l
på riddarhuset, hvars flesta sjelfständiga leda-
möter beklaglgtvis på sednare åren alltför
mycket dragit sig tillbaka, emedan det servile
disciplinsystemet ingifvit dem en oöfvervin-
nelig afsky för riksdagsväsendet. Men skulle
en brytning i Sverges yttre politik inträda,
och i följd deraf en urtima riksdag samman-
kallas, då blir det för dessa män en sam-
vetspligt att öfvervinna sin vedervilja och för- I
saka sin makliga ro, för attisemverkan med
de öfriga stånden föra nationens talan och på
detta sätt arbeta på den innerliga öfverens-
stämmelse mellan regering och folk, den kraft-
gifvande saromangjutning af bådas intressen,
hvilken är hvarje stats sanna lifskälla, som allena
förmår att gifva eftertryck åt dess samfälda
handling, och som här endast kan tillvägabringas
der:genom att tronen omgifves af rådgifvare,
bvilka äro i full och otvetydig besittning af
folkets aktning och förtroende.
— H. M. Konungen har låtit anbefalla Djur-
gårdsintendenten att, till befrämjande af